Recension: Det kommer inte alltid vara du - Petra Backström
Sex år efter debuten släpper Petra Backström äntligen nytt - återigen skriver hon om trasslig kärlek, men denna gång för en mer vuxen publik. Aurora Holm har läst.
”Han var den jag hade haft.
Du var den jag ville ha.
Hon var den du fortfarande hade.”
Petra Backström vuxenromandebuterar med Det kommer inte alltid vara du (Wahlström & Widstrand 2022) efter att ha gett ut ungdomsromanen M varken mer eller mindre på Rabén & Sjögren 2016.
Då liksom nu står en trasslig kärlekshistoria i centrum. Den kan tyckas uttjatad, otrohetshistorien, man träffas genom jobbet och ska prompt slita upp allt man har tills man en dag inser att man är kvar med ingenting. Men inte när Petra Backström gör det.
Berättarjaget är är tjugosju år och längtar efter något annat, känner på sig att relationen som hon är i inte är den hon vill vara i för alltid. Duet, som hela berättelsen riktar sig till, som alla hennes tankar och känslor kommer att kretsa kring, kommer in precis när hennes relation håller på att falna. De träffas via jobbet, båda jobbar i filmbranschen, och nattliga samtal på produktioner blir snart långa mejltrådar som får ett nytt nummer varje gång en tråd är full. Men det är ju sällan så lätt som att bara bryta och gå vidare. Löften blir större ju längre tiden går, och svårare blir det med barn inblandade. Hon har lyckats bryta, nu väntar hon bara på honom. Men det tycks inte vara lika lätt för honom, han är också tvungen att splittra sin familj för att få vara med henne.
Petra Backströms språk är rasande, avskalat och säreget. Här och där hoppas det över ett kommatecken, får mig att snubbla över orden, måste snabbt vidare innan det går åt helvete med alltihop. Backström leker med orden och det är aldrig slarvigt, men inte heller häpnadsväckande. Däremot ger det romanen tempo när huvudkaraktären någon gång trampar vatten.
Det blir ett utdraget förlopp mot det oundvikliga slutet. Att han inte tar ett beslut blir till slut ett oundvikligt beslut som rör dem båda. Hon är redo för honom, går och väntar, sliter sitt hår i den eviga frågan Ska jag smsa honom, nu har det gått tillräckligt lång tid, nu verkar jag väl inte desperat? Medan hans fru lägger upp bilder på dem på Instagram och firar tio år tillsammans. Lika mycket som det är den där otrohetshistorien är det också en studie, och ett smärtsamt uppvisande, i hur mycket man tummar på sig själv och sitt mående för att få vara med den man älskar (eller tror sig älska, men det är en annan berättelse).
Så sitter jag där än en gång, hejande på en till Ester Nilsson. Jag ömmar för henne, jag vill att det ska gå vägen för henne, hon förtjänar nog det, men likt förbannat händer det inte. Hon går i samma fotspår som vi alltid har gjort, trampar samma Stockholmsgator och längtar. Det blir inte ett lyckligt slut. Och jag kan inte ens glädja mig åt att det ju samtidigt är ett lyckligt slut, men för fel par.
