Recension: Vaken - Mimmi Jensen Gellerhed
I Mimmi Jensen Gellerheds debutroman Vaken ställs den annars så trivsamma hemvändar-genren på sin spets.
Jag är också från byn. Inte samma by som Tessan kanske, men från byn. Från en pytteliten plats på kartan som en gång var hela kartan. Hela världen, omsluten av en egen tjock sub-atmosfär. Varje gång man åker in eller ut från Byn så måste man genomtränga höljet, ta sig förbi vattenångan koldioxiden kolmonoxiden. Hålla andan och blunda. Man måste ha en bil och ett körkort för bussarna går bara på dagen och tar dessutom så fasligt lång tid på sig. Stannar på massa utdöda platser längs med bara för att ligga i fas med stopp-schemat fast ingen hoppar varken på eller av där. I Tessans by finns inte en sjö utan Sjön, inte en kiosk utan Kiosken. Det luktar kolastänger och Harry Boy. När hon återvänder, vilket handlingen springer ur, förstår man snabbt att det där höljet har växt sig riktigt tjockt och snårigt. Det var längesen sist, och mycket verkar ha hänt sen dess.
På många sätt är Vaken (Albert Bonniers förlag 2022) en klassisk hemvändarroman. Tess gamla vän Minou har gått genom isen, och grannen Pelle som verkar vara hennes enda kvarvarande trygghet är alkoholiserad, deprimerad och framförallt: döende. Hon har lämnat sin kille i stan och parkerat sin husbil där barndomshemmet en gång låg. Nu är det nedbrunnet, och hennes avskydda mamma Märit verkar vara död sen länge. Allting är sig likt och olikt. Tess ger sig ut på enhjulingen och försöker förstå vad det är som hänt, lirkar upp det nystan av mörker som hembygden tycks bestå av. I samma rörelse som hon desperat närmar sig sitt förflutna förkastar hon det. Och byborna förkastar henne tillbaka. Tess verkar inte vara välkommen någonstans. Men i en by är det en annan sak att vara mörk och dum och elak och hatad. Åtminstone är det inte samma sak som i staden. En hatad bybo är ändå en bybo. Den hatade bybon går ändå ner till Coop och köper sin snus snäser åt skvallerkärringarna hämtar ut sina paket av hon på posten går till gymmet och bråkar med någon gammal flamma på spinningcykeln. I en by måste alla vara någon.
En stadsbo, å andra sidan, upphör att existera i samma stund som föraktet börjar göra det. I en stad måste man känna folk för att träffa dem, det är ett slags privilegium att överhuvudtaget ha ett sammanhang. Din blotta närvaro på en geografisk plats ger dig bara en gemenskap om platsen är tillräckligt liten och snäv och ingrodd. Tess by är en sådan plats, alla vet vem hon är.
Vaken är Mimmi Jensen Gellerheds debutroman. Svårt att tro tycker jag, den är ju så stilsäker. Språket är eget och sparsamt, naglar sig fast från första sidan och släpper inte taget. Kramar snarare åt. Utan att Gellerhed för den sakens skull gör sig skyldig till stilbrott utvecklas språket jämsides med intrigen. Det blir hårdare större grövre. Farligare. Allra starkast är dialogerna. De kan till exempel se ut såhär:
“Ytterdörren går upp. Han ragglar och skevar i öppningen.
Vad står du här ute och blänger för.
Varför var Minous enhjuling här.
Du blir kall, det är inte bra det.
Han vajar. Håller sig för bröstet när kväkhostan viker honom. Jag inväntar mellanrummet. Varför var enhjulingen här.” (s. 42)
Det är ofullständigt, lite stolpigt. Torrt ibland. Karaktärerna använder sällan långa meningar, och det är aldrig speciellt deskriptivt. Inga analyser eller universellt gångbara skämt. Som i exemplet svarar de inte på frågor, ibland inte ens på tilltal. Det är en liten tröskel först, det stakar sig lite innan det ger med sig. Jag måste läsa om första och andra sidan. Förväntar mig av vana att dialogerna ska vara så fruktsamma, föra intrigen framåt. Avslöja något. Inser sen: det är såhär man pratar. Sammansatta, insiktsfulla och korrekta meningar är ett populärkulturellt, manusskrivet påhitt. Nästan ingenting folk säger betyder något viktigt eller ens verkligt om man inte känner dem. Gellerheds karaktärer är lika platta lika komplexa som alla andra bybor jag träffat. De pratar med ansiktet och historien.
Men någonstans i mitten av boken händer något. Språket byn hatet mörkret döden har tappert sträckt ut sig över glappen och tillslut släppt. Avgrunden blir synlig under mig, under Tess. Det verkar ligga någonting i bybornas avsky. Det är någonting som inte stämmer. Jag slutar hålla henne om ryggen, pausar och ifrågasätter mitt medhåll. Gränslösheten breder snabbt ut sig över sidorna, fäster sig i pappret som fukt. Dryper och genomsyrar. Gellerhed ställer den annars så trygga, följsamma hemvändar-genren på ända. Använder den mot sig själv på något sätt, som ett sylvasst redskap för det riktigt otäcka. Samtidigt har sub-atmosfären växt sig tjock över himlen. Bussen har slutat gå, körkortet har man slarvat bort någonstans på krogen. Det finns ingenting annat än Byn, och den enda vägen framåt leder djupare ner i mörkret. Vaken är inte en historia om identitet, eller om kärlek. Det är inte ens ett inlägg i arv-och-miljö-debatten. Det är en historia om hur det upphäver människan att inte ha någonting att vinna eller förlora. Ingenstans inom sig att sätta fötterna. Ingenstans utanför heller.
