Recension: I varje grässtrå såg jag en eld - Carolina Thorell
Dikterna i Carolina Thorells nyaste diktsamling I varje grässtrå såg jag en eld utforskar relationen mellan människor och språk. Cornelia Leling har läst och recenserat.
I varje grässtrå såg jag en eld (Albert Bonniers förlag 2021) är Carolina Thorells sjätte och senaste diktsamling. I dikterna träffar människan naturen, det sinnliga möter det andliga och livet sammanflätas med döden. I detta lyriska universum omslutet av en expressionistisk anda, är det orden som talar medan läsaren omsorgsfullt lyssnar.
Diktsamlingen har en tydlig uppbyggnad genom återkommande teman. Människan, språket och naturen är tre komponenter som blir dikternas essens. Dikterna utforskar metodiskt relationen mellan människa och språk. Vilken betydelse språket har, i vilka skepnader det framträder i, och vad som händer med språket när människan inte längre finns.
Människan och naturen möts i en brytpunkt och reduceras sedan ner till samma substanser.
Likt ämnenas tre faser delas människan upp i det fasta - kroppen, det flytande - vätskan och blodet, och gasen - minnet och känslan. Naturen gestaltas som något evigt närvarande och regnet blir ett signifikant element som genom hela diktsamlingen faller och avdunstar.
Regnets rörelser, rörelser i regnet. Vad regnet får låta representera är det bara dikterna som säkert vet, men det hittar sig alltid tillbaka till människan och allt hon förkroppsligar.
“Din parfym ligger kvar i schalen
och ditt språk låter ännu
som ljust regn
”
Diktarjaget bearbetar förlust genom tid och rum, språk och natur. Inom ett omätbart tidsspann försöker jaget finna svar, samtal och samband. Dikterna insuper ögonblick genom alla sinnen och bor i övergången mellan liv och död. De är att minnas, att sakna och att inte kunna utsätta några exakta gränser för när ett liv börjar och slutar. Ett bortgånget liv kan vara att leva kvar i minnen och i människans förbindelse till naturen. Språket blir en mötesplats, ett sätt att komma nära, samtidigt som jaget inte alltid förstår hur.
“Varför försvinner frånvaron när jag skriver?”
Thorell experimenterar med radbrytning och dikternas estetik. Rent visuellt blir det intressant att titta på och det tillför en dynamisk effekt till dikterna som ger känslan av att varje ord talar för sig själv, och även om de tillhör samma dikt så har de olika saker att säga. Vissa dikter består av endast en mening, där ligger orden som en horisont över sidan, och avsaknaden av ord tillåter istället läsaren att verkligen tolka de få som faktiskt talar. I varje grässtrå såg jag en eld är en ljuvlig diktsamling som med sin egna språkliga stil och finkänsliga balansering mellan andligt och kroppsligt, lyckas leverera något som når utanför boken, ut till läsaren. Den både värmer och ömmar. Diktsamlingen påminner mig om kraften som det skrivna ordet besitter.
