Recension: För vem talar jag framtidens språk - Göran Sonnevi
I Göran Sonnevis diktsamling För vem talar jag framtidens språk blandar Sonnevi klassisk dikt och fragmentarisk prosa friskt då han skriver om coronapandemin och allt den medfört.
För vem talar jag framtidens språk (Albert Bonniers Förlag 2022) är Göran Sonnevis senaste diktsamling. Verket är både en samling av klassisk poesi och en dokumentation i fragmentarisk dagboksform som vittnar om coronapandemins existens och spår. Sonnevi kombinerar egna förnimmelser med politik, natur och framtidsvisioner, och skapar något som till den största delen är mycket vackert. Diktsamlingens uppbyggnad är till en början traditionell, därefter inleds ett längre kapitel som drar åt en mer kreativt riktning. Sedan fortsätter formen att se ut så, kortare dikter varvas med längre orädda stycken som skildrar pandemin. De avsnitt som behandlar åren 2020 och 2021 följer inga regler. Meningarna är sporadiska, delarna är långa och kontinuerliga, saknar ibland definition, men framförallt är de oförutsägbara. Jag förstod till en början inte att det var lite ironiskt att jag såg på de på det sättet, men nu i efterhand förundras jag över hur textens form samspelar så väl med innehållet och lyckas kvarhålla känslan av oförutsägbarhet som corona medförde och kollektivt drabbade oss.
“Rädslans virus sänker sina små spikar mot våra hjärnors celler
Den smittan kommer ingen undan”
Berättar- och diktjaget genomgår och bearbetar en ny tillvaro genom språket. När en ny syn på framtid, frihet och dekadens uppstår är det språket som möjligen kan förklara alla känslor, men även det upplevs vara otillräckligt. Jaget tvivlar, älskar, sörjer och minns, och det är svårt att som läsare att inte förstå känslorna när man själv levt i tiden de speglar, och orienterat sig i. Vissa dikter utspelar sig i dåtid, andra i nutid, men något som många har gemensamt är att de blickar mot en framtid. Samlingen är på så vis en resa genom tiden, likaså skildrar den livets olika steg från födsel till död. På samma sätt som det förflutna är oföränderligt, är förutsättningarna för framtiden temporära. Jaget fortsätter att utforska begreppet tid i relation till sig själv och sina närstående. Denna process står för mig ut från resten av diktsamlingen, just för att det aldrig behöver vara komplicerat för att vara tänkvärt och vackert.
“En gång kommer sprickan i muren av tid
att öppna sig
Då ropar vi som barn”
Denna diktsamling är 250 sidor material att konsumera och smälta. Det finns texter som är starkare än andra, och det är de som sticker ut mest innehållsmässigt. Då delarna om 2020/2021 blir lite repetitiva genom läsningen för att de behandlar samma ämnen på samma vis och med samma visuella form, upplevs dikterna mer unika och nyanserade. Men även de kapitel som explicit beskriver pandemin får sin positiva effekt genom igenkännande hos läsaren. Ständiga nya restriktioner, oro och rädsla, hopp som tändes och slocknade. Därför tror jag att jag hade sett på detta verk väldigt annorlunda om jag själv aldrig upplevt pandemin och bevittnat dess spår. I framtiden kommer verket kanske betraktas som nostalgiskt för den som levt genom pandemin och ser tillbaka på denna dokumentation av tidsförloppet. Och för den som ovetande om pandemins uttryck i framtiden läser diktsamlingen, kommer dess innehåll förhoppningsvis endast vara något fantasin kan skapa.
