Håkan Hellström: Från arsenik och neonskyltar till rampljus och uppfyllda drömmar
“Mobiltelefoner kommer lysa, se ut som små stjärnor mot den mörknande sensommarhimlen.” Foto: Tora Hansson
Tora Hansson har upplevt ett Göteborg som dunkar av Håkan Hellström, och reflekterar nu kring Göteborgssonens karriär - och vad han kommit att betyda för så många.
“Ska ni på Håkan?”
Bartendern håller hårt i den silvriga shakern fylld med is, som snart kommer ligga och skvalpa runt i våra glas. Han skakar den mellan axel och öra, det rasslar högt. Jag svarar genom att nicka och min kompis, som är aningen mera pratglad än jag, frågar om han träffat många under kvällen som ska dit. Bartendern ler när han skjuter fram våra glas mot oss, torkar av bardisken med en utsliten trasa, “alla ska dit!”.
Ur högtalarna spelas För sent för Edelweiss, Dom där jag kommer från, Kom igen Lena och såklart Känn ingen sorg för mig Göteborg. Men även nyare låtar som Tro på livet och Kaos är min lady. Ljudet är högt och vi får höja våra röster, luta kropparna över bordet, för att höra varandra. Klockan är lite i sju och om två timmar kommer vi stå på nya Ullevi och basen kommer vara så stark att hjärtat kommer dunka hårt under tröjan och under alla tusentals sjömanskostymer som kommer trängas inne på arenan. Mobiltelefoner kommer lysa, se ut som små stjärnor mot den mörknande sensommarhimlen.
Redan på centralstationen kände jag av pulsen, hysterin, förväntningarna som vibrerade i luften. Jag klev av Öresundståget som kört mig från Båstad. Klockan var 11.20 och jag drog in den friska Göteborgs-doften, började röra mig in mot stan och bort från spår 14 där jag klivit av. Jag skulle vänta på en kompis som satt på en spårvagn från Majorna. “Var är du?” skrev jag. “Vid Järntorget. Snart där!”. För att fördriva tiden tog jag några varv runt centralen. Förbi Pocket Shop och Kebaberian, sushirestaurangen där jag har klippkort, Lindex, Burger King. Vart jag än kollade såg jag Håkan-tröjor och tygkassar med Håkan-citat. En del mer gulnade än andra, avslöjade om ägaren till plaggen och till prylarna var ett nytt fan eller någon som varit med ett tag, kanske ända sedan starten år 2000. Jag hörde Håkan-musik från varenda restaurang och kafé jag passerade. Mitt på centralen stod en stor monter som tävlade ut Håkan-biljetter och när jag pausade musiken i min mobiltelefon, plockade ur hörlurarna, hörde jag att det enda folk pratade om, var Håkan. Jag gick några varv - lyssnade, tittade och kände in. Till slut satte jag mig på en bänk, la ner min stora tygkasse på marken och lutade kroppen bakåt mot ryggstödet. Jag drog av mig mina solglasögon för att kunna låsa upp mobilen med face id. Annars brukar jag vilja ha dem på, speciellt på platser som den här, bland så mycket människor.
“Så stort och fint att det nästan blir obehagligt. Sekt på något vis” skrev jag i en anteckning. Jag ville komma ihåg känslan, bevara den någonstans. Jag ville kapsla in den ambivalenta känslan av att vara mitt i någonting, samtidigt stå utanför och titta in, med händerna kupade kring ansiktet, mot fönsterrutan korniga märken av varma andetag som strömmar ut från näsan. Konsertbiljetterna låg och väntade i min mejlinkorg, jag hade lyssnat på Håkan hela tågresan upp och det här skulle bli den femte gången jag såg honom. Men än var jag utanför. Jag hade precis kommit dit, jag iakttog en stad som brann, som sprakade av förväntan, samtidigt var i färd med att hämta sig efter premiärkonserten kvällen innan.
Känslan var ambivalent också av den anledningen att något så vackert som en hel stad som har samma plan för kvällen, ett helt land som samlas på samma lilla yta, också bär på något läskigt. “En sekt” som jag skrev i mobilen. En grupp människor som tycker samma, bär samma ansikte på sina tröjor, lyssnar på samma musik. Jag kom inte på något annat ord än sekt, även om det ju låter mer negativt än vad jag menar.
Stämningen var hög, samtidigt dunkel, av solen som brann mot asfalten ute på Drottningtorget, och av feber i öronen orsakat av lika delar förväntan som av nervositet. Jag tänkte på det när jag satt på bänken och väntade på min kompis som närmade sig centralen. Och ju mer jag tänkte och kände, desto mer grävde jag mig in i cirkeln, desto mer gick jag från att stå utanför och titta på till att befinna mig mitt i sektens innersta krets. Ett släpande ljud från en väska mot golvet, började plötsligt låta precis framför mig. Jag tittade upp, möttes av två tjejer med glitter under ögonen, blicken ner i marken, visste precis vart de var på väg.
Jag ser på Håkan Hellströms musik som en historia. En redogörelse och berättelse om ett liv. Om sitt liv, om mitt liv, om ditt, om allas. Om Göteborg och om känslorna. Och när jag går mot Ullevi, hör hur marken brusar under fötterna, känner hur stämningen är spänd och avslappnad på samma gång, tänker jag på det. Jag tänker att historien som började år 2000, nu, 22 år senare, bara har fortsatt. Och att den alltid kommer göra det, fortsätta.
Foto: Tora Hansson
Håkan öppnar med låten Alla drömmar är uppfyllda, som är en av hans nyare låtar och finns med på plattan Rampljus från 2020. Jag var inställd på Tro och Tvivel, som han brukar öppna med, men drogs snabbt med i musiken. Jag drogs med i Håkans moonwalk ut på scenen och i historien om drömmar och om Broder Daniel, om att köra 140 km/h genom kurvan och om att man inte får somna innan alla drömmar är uppfyllda. Jag förväntade mig Tro och Tvivel men vet ju att berättelsen har fortsatt, den som handlar om oss alla och som är själva kärnan i Håkans musik och i hans storhet. Fler sidor har skrivits till och om det i början handlade om tvivel och om arsenik och neonskyltar, om det fasta jobbet på Pååls bageri och de svarta tankarna på Långedragspaviljongen, handlar det nu om allt som hänt efter det, om alla drömmar som har gått i uppfyllelse. Håkan är samma och musiken är samma, Göteborg är samma, himlen och stjärnorna på den, är samma. Men historien har utvecklats. Den om dig, om mig, om Håkan.
Jag står upp på läktaren, känner hur armarna flyger upp av bara farten, hur orden träffar precis i hjärtats mitt, rör runt likt en varm träslev. De blinkande ljusen från tusentals mobiltelefoner inne i arenan bildar tillsammans en vacker pöl av känslor. Håkan är själv imponerad, stannar många gånger upp och säger att han måste ta in stunden, att det är vackert och stort för honom. “Wow”, säger han och bugar sig. Håkan är en av oss, hans historia är vår, det visar han genom sin ödmjukhet. Det är nog inte många som skulle kunna fylla Sveriges största arena flera år i rad, vara älskad av ett helt land, men trots det framhålla en självklar självdistans och tacksamhet. Men Håkan kan.
Fyrverkerier lindar in Ullevi samtidigt som Håkan sjunger att allt det bästa, inte hänt än. Det har inte hänt nu, hade inte hänt för 22 år sedan, inte heller 2014 på den första Ullevi-spelningen, det kommer aldrig ha hänt. Historien skrivs hela tiden, men det finns alltid något längre fram. En stig för dig, för mig, för Håkan. En stig under träden, bakom stängslet. Det kommer alltid fortsätta, för Håkan.
Håkan är ett fenomen. Han är en kultur, en upplevelse, en konstnär och han är överallt. På baren innan och den skakade isen i drinken. Hur orden från högtalarna raspade in i öronen, hur samma ord senare skulle eka under hjärtat, få muskulaturen att vibrera. Han är centralstationen och rasslande väskor mot golvet, glitter under ögonen och på kinder. Han är asfalt som brinner upp mot smalbenen, en stad som skakar, ekar mellan husen.
Håkan är en artist, också en rörelse, en trygghet. Men mest av allt, är han en av oss.
