Förort och vemod
Illustration: Lo Dacke
Tora Hansson promenerar genom Mälarhöjden och tänker på konceptet “förort”.
Var blir en söndag mer söndag än i förorten?
Frågan ställs av Lars Winnerbäck i dokumentären Ett slags liv, som handlar om honom själv och som just nu går att se på SVT play. Meningen landar i mig när jag promenerar genom ett regntungt Mälarhöjden. Det är lördag eftermiddag, några pojkar i sina tidiga tonår springer över vägen med säckar fulla av pantburkar. Det skramlar om dem där de väjer fram mellan bilar och löv och hala trottoarkanter och jag tänker att det var länge sedan jag var så avundsjuk på någon, som jag just nu är på de pojkarna. I mitt huvud visualiserar jag hur de bor, vad deras föräldrar jobbar med och hur deras små pojkrum ser ut. Jag ser framför mig en Saab full av Coop-kassar, den står parkerad på garageuppfarten vid radhuset och det duggar lätt från himlen när pappan i familjen lassar in kasse efter kasse. Från köket doftar det kryddstarkt av en majssoppa som mamman slängt ihop av det som blivit över från veckan. Till det: nybakat bröd vars aromer lindar in hela söderort i en varm, snäll kram.
“Det är konstigt att jag känner mig så hemma här, när jag inte har någon relation alls till den här förorten”, säger jag till personen som promenerar vid min sida.
Han hör inte vad jag säger, pekar istället upp mot Mälarhöjdens kyrka som vi passerat säkert tio gånger förut och säger “kolla det ligger en kyrka där”.
Invid den kommunala skolan förlorar jag greppet om tiden, jag halkar in under matsalen och doften av överkokt potatis fräter sönder hårstråna i min näsa. Himlen är vit. Tandläkarväder. Känningarna i kroppen är som små kalla stråk av något ogreppbart. Det är en söndagsångest som egentligen inte är ångest, utan något lugnt. Det är en känsla av trygghet invid bröstbenets yttersta kant. En känsla bara vi som vuxit upp i en förort kan förstå. För känslan är kollektiv, det spelar ingen roll om det är Mälarhöjden eller Vällingby eller Skäggetorp utanför Linköping. Den friska tvättstuge-doften från längst ner i trapphusen, äppelträden som hänger över buskarna och storhandlingen varje lördag är detsamma vilket ytterområde det än handlar om.
Mälarhöjdens skola är stor och ståtlig. I slutet av byggnaden ställer jag mig intill ett smutsigt fönster och blickar in i ett klassrum. Jag kupar händerna kring huvudet för att stänga ute dagens sista uns av höstsol. Stolarna och plastgolvet och den vita tavlan blir en uppmålad bild av tid som går men som ändå inte förändras. De sönderklottrade borden ser likadana ut som för 15 år sedan, när jag började i första klass. På dörren sitter ett schema. Ett papper vars kanter slitits ut och där dagarna är indelade i färgglada rutor. Jag tänker på hur många människor som formas i mellanrummen mellan de där rutorna. Hur det där schemat är ingenting för mig men allt för de där små barnen som var dag slaviskt följer dess rutnät. Trauman, sagoslott och färger skapas här. Mellan de orangea stolarna som står staplade på varandra längst fram i klassrummet, bevaras minne på minne. De läggs på hög och smälter ihop med pantburkar, konsumkort och lukten av daggmaskar i backen ner mot skolan.
Var blir en söndag mer söndag än i förorten?
