Samtidigt som jag hackade lök igår kväll, avslutade en annan människa sitt liv
Illustration: Malin Tegendal
Tora Hansson skriver om hur livet avslutas och börjar och fortgår - och alla känslorna.
Samtidigt som jag hackade lök igår kväll, avslutade en annan människa sitt liv. Det kunde varit jag. Det hade kunnat vara jag som tog ett för stort kliv ut från trottoarkanten, som träffades av bussens ansikte, försvann. Men det var inte jag. Istället stod jag långt in på trottoaren, jag tryckte hela mitt liv mot fasaden bakom mig och sedan; sedan gick jag hem och hackade lök. Det är den gängse klyschan om att livet ständigt fortgår, aldrig stannar upp, aldrig vänder om, trots att det hela tiden stannar upp för dig och för mig. En människa föds, en annan dör. Mitt liv stannar upp sekunden innan jag är påväg att, omedvetet och i min egen värld, gå rakt ut på Ringvägen framför buss fyra mot Radiohuset. Jag hoppar tillbaka in i det trygga, känner vinden från det jättelika fordonet. Det drar längs mina armar och om jag blundar känns det som att jag slukas med av dess tyngdkraft. Ett liv avslutas i en enda tugga, samtidigt som ett annat räddar sig själv. Nya frön sås hela tiden. Ett där och ett här och ett i dig och ett i mig. Varje dag avslutas relationer. Sedan flätas de åter samman i varandra, fast i nya konstellationer. Relationerna finns alltid kvar, det är bara andra människor som bär dem. Detsamma är det med livet: det finns alltid, även om dess aktörer ständigt byts ut.
Ibland när jag ser människor tänker jag att de lever åt fel håll. Lite som att de börjar dagen med att äta middag och avslutar den med att klä på sig ytterkläderna. Jag tittar på dem när de pillar runt i sin mat, särar på ris och sås och grönsaker. Iakttar deras pekfingrar när de gång på gång förstrött drar upp glasögonen mot ögonbrynen, för att sedan långsamt låta dem dala tillbaka ner längs näsryggen. Det blir till en ritual, för bågarna vill aldrig sitta kvar. Jag tänker att de gör fel. Att de inte lärt sig hur man ska leva. Att ingen människa har det.
För jag vet inte, jag gör inte det. Det enda jag vet är att känslor ligger tätt intill varandra, faktiskt kusligt nära. I mitt huvud brukar jag måla upp det som en bild föreställandes två kupade händer, där den ena innehåller lycka och rus medan den andra är mörk av sotig ångest. Jag vet i och för sig inte om det är en allmän företeelse, de där kraftiga svängarna som ständigt kommer och går. In och ut från kroppen likt stötar från en jättelik storm. Eller om det bara är jag. Om det bara är mitt psyke som ryser av välbehag när en bra låt spelas i mina hörlurar, men sedan försvinner av en kall vind innanför halsduken eller en bild på en ostmacka på Instagram. Vad det än är som bryter min känsla av total eufori känns det där och då som en hård sten i magen, som en frontalkrock rakt in i en tegelvägg. Som en frän doft som sprider sig, lämnar fläckar under naglarna. Även om det är något så alldagligt som en bild som ploppar upp i min telefon, pockar på uppmärksamheten, eller en hund som skäller in genom mina stora lägenhetsfönster. Små saker kan kasta omkull mig, odla fram en ångest. Men sedan: varma aromer av nybryggt kaffe som sakta rinner ner längs halsens inre väggar, och banan ändrar återigen färdriktning. Så går det runt så. Som att min kropp är en skör glaskupa som går sönder om någon vidrör vid den på fel sätt.
Ensamhet och samvaro ligger också alldeles intill varandra. Den öronbedövande tystnaden som infinner sig samtidigt som världen runt omkring fortgår, är den som känns allra värst. För ju mer melankoli som samlas under bröstbenet, desto mer dånar samhället och människorna runt om. Och plötsligt förstår man, hur bra världen klarar sig utan en. Känslan kan förklaras med hjälp av den ekande ensamhet som uppstår i de luckor där livet skapas. Det mest hemlighetsfulla jag vet är de långa sekunderna som infinner sig precis innan man ska säga något, när orden ligger på tungspetsen, redo att glida ut. Men istället för att prata, så väntar man, och så väntar man lite till. Man räknar sekunder, tänker att det jag bär på är något så stort och något så hemligt och till slut har man väntat så länge att det känns oöverkomligt att ens öppna munnen och prata. Tystnaden har blivit helgjuten i strupen. Orden har fallit tillbaka ner över tungan. Det är en tickande bomb inom en och den ensamma tanken om att jag själv är den enda som vet att något snart kommer bli sagt. Det är mystik blandat med övergivenhet. En känning av adrenalin, hand i hand med något håglöst. Minuterna går men sedan, bara säger jag det. Och samma sekund som orden äntrat världen är min lilla hemlighet inte längre det, en hemlighet. Nu är den istället en realitet och en del av den här massan som är världen, som är livet, som är du och som är jag. Alla ord som ligger och guppar inom oss är våra hemligheter, för ingen annan än vi själva vet när de är redo att komma ut. Ingen vet varken var eller om de finns. Det vilar något mycket ensamt i det. Samtidigt något glädjefyllt. En pirrande känning bestående av två deciliter missmod och två deciliter eufori. Känslan är samma som när jag stänger dörren bakom mig efter en dag full av social interaktion. I samma sekund som dörren slår igen och låset knäpps ihop, sköljer en våg av tätt packad isolering in över mig. Det är som att ställa sig i duschen och långsamt linda in kroppen med varmt, ensamt, vatten. För det är varmt, men kallt ändå.
Samtidigt som jag hackade lök igår kväll avslutade en annan människa sitt liv. En tredje slängde sig ner på hallgolvet och kved av ensamhet. En fjärde gjorde något helt annat. Kanske kände alla fyra, precis samma känslor, men bara på olika vis.
