Jag provar mig fram i jakten på vem jag vill vara
Illustration: Malin Tegendal
För många är nyår en nystart, en chans att återskapa sig själv och ställa upp mål för att äntligen bli den där människan man drömmer om att vara. Men för Tora Hansson är inte det viktigaste att uppnå målet, utan misslyckandet blir för henne också en sorts lärdom.
Det är frost ute. Vitt puder över gräs, asfalt och jord. En äldre dam sparkar på sin hund utanför en port på Heleneborgsgatan. Jag skulle vilja rycka in, säga något, men går bara förbi. Utanför Ica sitter samma kvinna som alltid, vi hälsar och jag går in. Jag i värmen, hon kvar där ute. Jag ska köpa grön mjölk och två granatäpplen och det är några dagar efter jul. I övermorgon åker jag till min familjs lantställe nere i Skåne. Det ska bli nytt år. Jag ska fira med släkt. Tugga på halloumi som gnisslar mellan tänderna medan de andra äter dubbelmarinerad fläskfile. “Det är synd om dig”, kommer de säga, som om min vegetarianism inte är ett eget val, utan något som någon annan tvingat mig till. Jag kommer le, hälla upp mer vatten i mitt glas, använda tungan för att pilla loss bitar av halloumi som fastnat mellan tänderna. Men det är sedan, än så länge är jag kvar i Stockholm och jag väljer snabbkassan, allt för att slippa ögonkontakt och onödigt kallprat med expediten. Det var hemvändarkväll igår. Jag har aldrig förstått mig på sådana där saker som folk från småstäder sysslar med. Försökte bo i Göteborg en gång, det gick i två dagar, sedan sa jag upp min lägenhet och flyttade tillbaka hem till Stockholm.
Mitt mål har alltid varit Göteborg. Alla som känner mig vet det. Jag har visualiserat mig själv på Andra Lång, utan att riktigt veta var den gatan ligger eller om den ens finns på riktigt. Jag har tänkt bli en sådan som promenerar förbi Shoreline-stenen i Slottsskogen och dricker rödvin på Magasinsgatan med mina kompisar från litteraturvetenskapskursen. Mitt liv som en Håkan-låt, bland tanter och tragik och den berömda korvkiosken i Majorna. Men det blev inte så. Jag provade, som sagt. Det var i somras och min lägenhet luktade fuktigt av mögel, så starkt att ögonen rann. Jag letade efter Shoreline-stenen i två timmar innan jag hittade den, visste inte att Slottsskogen var så stor. Det regnade och jag hade inget paraply. Mina kurskamrater pratade konstigt och alla ville jobba på bokförlag i Stockholm men ingen av dem visste vem Carina Rydberg är. Så jag flyttade hem. Småstäder är inte min grej.
Jag har haft många mål som inte uppnåtts, drömmar som kraschat och runnit ner mellan fingrarna. Mitt mål inför 2022 var att ta körkort. Det har jag inte gjort. Trots att jag vet att det är min egen ansträngning som behövs, inte en punkt i anteckningsappen i min mobil, så skriver jag ofta upp det målet, hoppas på någon form av mirakel. Det är som ett självskadebeteende, att vilja bli den bästa versionen av mig själv, samtidigt veta om att det bara är luftslott. Två år innan det, 2020, hade jag ett övergripande mål som var att må bättre i mig själv, psykiskt (läs: fysiskt). Två månader efter att jag skrev ner det målet blev det pandemi och jag fastnade hemma med studier och jobb på distans. Jag hade en spegel precis framför skrivbordet och blev mer självmedveten än jag någonsin varit tidigare. Jag tvivlar på att det endast berodde på spegeln, det fanns nog fler bovar inblandade i det dramat. Men plötsligt hade jag en mild ätstörning istället för det jag sett framför mig; en härlig hälsosam livsstil. Tack för den liksom. Inför 2021 hade jag som mål att spara jättemycket pengar. Det resulterade i att jag fick betalningsanmärkningar och missade att betala hyran en månad på grund av att jag fört över alla mina pengar till sparkontot direkt när lönen trillade in den 25:e, glömde bort mina utgifter.
*
När jag går ut från Ica regnar det. Jag blir påmind om mina två dagar i Göteborg. Men regnet stör mig inte. Inte när jag går längs Hornsgatan och ser hur taket på min gamla gymnasieskola kikar fram borta vid idrottsplatsen, den som jag var så trött på när jag gick där. Det gör inget att det regnar, för jag är inte påväg till min tomma, mögelluktande lägenhet bakom Avenyn i Göteborg.
Jag tänker på det, och på betalningsanmärkningarna och kontrollbehovet. Jag tänker på kvinnan utanför Ica, som sitter i kylan medan jag är inne i värmen, på damen som sparkade sin lilla chihuahua i magen och jag som bara gick förbi. Jag tänker på den människan jag vill vara och den jag är. Jag tänker på de mål jag sätter upp och hur de har en tendens att grunda sig mer i den jag tror jag är snarare än den jag egentligen är. Jag vill tro att jag känner mig själv rätt bra vid det här laget, har ändå befunnit mig i mitt eget sällskap i snart 23 år. Men när nyårsafton kommer och jag sitter med penna och papper, redo att knåda ihop ett nytt luftslott, glömmer jag bort allt det jag egentligen vet.
Jag tänker på det, tänker samtidigt på att alla de mål jag haft, slott som byggts upp och sedan fallit planlöst ner mot marken, kanske inte bara varit dåliga. Utan kanske är det i själva verket genom dem jag lärt mig allra mest om mig själv. De kanske har varit bensinen för de framgångar jag faktiskt åstadkommit.
Det här är inte menat att bli en självpepp-text, full av klyschor om att resa sig igen, med Kelly Clarksons What doesn't kill you makes you stronger spelandes i bakgrunden. Nej usch. Inte alls. Man kan ju inte gå runt och misslyckas med allt hela tiden, då blir det ju ingenting av någonting. Det är inte det jag försöker säga.
Det jag försöker säga är nog bara att jag tror att det är svårt att vara människa. Att jag inte tror att det finns någon som riktigt vet vad det faktiskt är att vara det, människa. Ingen som begriper vad det innebär och vad det kräver och förväntar sig av en. Hur man gör. Därför provar man sig fram. Man låtsas vara på ett sätt, sedan på ett annat. Man flyttar, man bryter upp, man landar, man kommer tillbaka och man rotar sig igen. Man flyger och faller och man använder nyårsaftons framrullade röda matta av nystart som hjälp.
Kanske är det därför så många andra också är som jag, och punktar upp mål efter mål, löfte efter löfte, av saker man sedan glömmer bort tre dagar in i januari. Mål som blir till ingenting, eller som blir rena rama pannkakan. En Göteborgs-pannkaka. Kanske fortsätter vi med dem just därför, för att det är de som lär oss mest.
Jag har inte kommit på några nyårsmål än. Men jag är förväntansfull inför att få se vad jag bestämmer mig för att ta mig an i år, inför 2023. Jag hoppas på höga torn, som sedan långsamt kan silas ner mot marken, antingen landa plasask, eller flyga fritt.
