Röda dagar
Illustration: Elvira Ränk
Tora Hansson skriver om ledighet - semester, “röda dagar”. Och om hur hon äntligen får vara med om Sommarstockholm.
Det är Kristi Himmelsfärd.
Torsdag och den stora bruna skolbyggnaden vid sidan av idrottsplatsen ekar tom. Svart lyser ut från fönstren, några tomma läskburkar blåser fram över asfalten utanför. Hårda skor mot fotbollar på den skrikigt gröna konstgräsplanen. Lediga barn som spenderar sin lediga dag på skolan, springer hem klockan tolv för att äta lunch, makaroner med korv och ketchup, sedan tillbaka igen. Och imorgon är det ledigt igen, det är klämdag och de kommer låta dagen fortgå precis likadant som idag. Sparka bollar på en tom skolgård, vara fria i det inbundna. Den i vanliga fall inlåsta miljön, som är skolgården, som idag och imorgon och halva dagen igår, är något helt annat. En fristad.
Jag går längs Södermalmsallén. Lekparken som ligger ungefär i mitten av vägen gnisslar av gungor som borde smörjas. Ett kortklippt litet barn går förbi mig. Framför sig har hon en vagn, i den en liten docka utan kläder. Barnet kollar stolt ner på vagnen och låtsasbebisen där i. En bebis som tar hand om en bebis. Jag ler åt åsynen, ler åt barnet, som ler tillbaka, sedan ryggar bort, springer mot sin mamma, mot de gnyende gungorna.
Stockholm ekar tomt när jag kommer upp på Ringvägen och springer över gatan precis innan grön gubbe slår över till röd, börjar ticka i en långsammare takt bakom min rygg. Jag kliver in i Tantolunden, upp för backen och förbi killar med keps som står och kastar frisbees. Deras skor är knäppta med hjälp av kardborreband, benen mörkt fjuniga under de trekvartslånga shortsen. Jag duckar för plastbrickorna som flyger genom luften, landar i det rasslande gallret.
Det är den tiden på året då jag får så svårt att klä mig. Varje morgon står jag framför min garderob och vänder ut och in på varje plagg, på mig själv. Jag tittar rakt in på högarna av tyg, ser: ingenting.
Idag har jag på mig en tunn dunjacka, den flyger lätt över mina bara armar, men klibbar sig fast på ryggen. Jag känner hur svett rinner ner och ut på asfalten, skvätter upp på smalbenen. Ändå ler jag.
Jag ler när jag går, inte bara åt gulliga barn med små vagnar, lediga tonårspojkar som springer efter en boll, skrapar upp knäna mot Ringvägen. Jag ler åt allt, åt dagen, den röda.
Jag minns när jag var liten och hur de röda dagarna kändes då. Jag minns sommarloven och hur mitt flyg ner till min familjs lantställe i Skåne gick samma kväll som skolavslutningen. Jag kommer ihåg känslan av att missa stan, sommaren här. Varje dag ringde jag hem till min kompis och vi pratade i timmar. Jag sög ur saltet i mitt nybadade hår, lyssnade koncentrerat när hon berättade att hon varit på Gröna Lund, att hon åkt buss till Vällingby centrum, köpt godis i tobaksaffären där. Jag satt inne på min morfars arbetsrum, tittade ut över Bjärehalvöns platta landskap, korna längs bort på åkern, träden där bakom. Det glittrade i havet, små korniga diamanter på vattnets ytskikt, en lång glänsande stig under solen. Jag fattade ingenting. Att Stockholm och Gröna Lund och tunnelbanan och centrum fortsatte på samma sätt på sommaren var för mig oförståeligt, för jag fick aldrig vara med.
Jag förstår att det här låter som ett lyxproblem, vilket det också är. Eller - jag skulle inte ens vilja kalla det problem, för det är det inte, det är bara en tanke, en känsla, ett minne. Jag är också väl medveten om att jag inte spenderade hundra procent av min ledighet bortanför Stockholm. Det var inte som att mina föräldrar försökte skydda mig från något, från den stora staden under sommaren. De varma plattorna på Sergels torg i juli, som jag aldrig har fått se, Jag var hemma många nationaldagar och Kristi Himmelsfärd och första maj. Och jag åkte inte till landet samma kväll som skolavslutningen varje år, det kanske faktiskt bara hände en gång. Jag är väl medveten om att mitt minne sviker och inte alltid stämmer. Men det spelar ingen roll, för allt vad det här är, är en känsla. Det är ett minne av en känsla, snarare än ett minne av ett minne.
När jag gått igenom Tantolunden kommer jag ner till de vita husen precis intill kolonilotterna. Zinkens Väg. Jag går långsamt, gläntar försiktigt på jackan för att släppa in lite luft, inte dö av värmeslag under det tunna klädlagret. En liten pojke på en springcykel rusar förbi mig, snabbt som ögat och rakt in i en syrenhäck. Cykeln flyger iväg och pojken blir sittande med rumpan mot marken. Lila blomster flyger i luften. Långsamt och omsorgsfullt plockar han upp en pinne som han börjar leka med. Hans pappa springer fram, kollar så allt är okej, sedan skrattar de tillsammans, plockar upp cykeln och går hem. Jag blir stående när dörren till deras port glider igen, ljudet av springcykel mot marken gnisslar fortfarande i mitt huvud. Buss fyra kör förbi uppe på Hornsgatan, pyser ur sig luft innan den stannar vid hållplatsen, släpper på och av passagerare. Tre skolbarn kliver av, de springer ner mot gräset och vattnet och Mälaren och jag tänker att äntligen, äntligen förstår jag vad allt det här är. Äntligen får jag vara med.
