Kortnovell: Återföreningen
Illustration: Malin Tegendal
Heikki Heikkinen bjuder in oss till återföreningen mellan två gamla bekanta, där allt kanske inte är så som det ter sig.
När Armas J. går längs Centralgatan stöter han på Fredrik Vox, en gammal vän från gymnasietiden. Den solbländade Vox hälsar på sin gamla vän och J. hälsar tillbaka. Kamraterna utväxlar de vanliga artigheterna »länge sedan sist» och »hur går livet». Luften flimrar och asfalten värmer J.:s fotbotten genom de tunna sandalerna. Vox föreslår att vännerna borde söka sig till skuggan och kanske njuta av en bakelse återföreningen till ära. Vox berättar att han vet ett litet kafé alldeles nära, sunda priser och läckra kanelbullar, inte för att priset har någon betydelse vid speciella tillfällen som detta. De gamla vännerna vänder in på en gågata i stadens kärna. Trots att de är glada att se varandra igen, talar de inte med varandra. Båda verkar vänta på att få en varm kopp kaffe bredvid sig innan de öppnar munnen.
»Kaféet borde vara helt nära nu …», mumlar, nästan nynnar Vox med regelbundna mellanrum. Situationen känns lite pinsam för J., men han kommer inte heller på något vettigt att säga, så han godkänner tystnaden som den är och lyssnar på stadsmiljön; skrikande fiskmåsar, vågor som slår mot stranden, barn som leker, barn som gråter, en hetsad affärsman som talar i telefon, mannen ser ut som skådespelaren från American Psycho, en finlandssvensk psycho, jag fnissar … En mås landar framför mig, är det inte ganska underligt hur vi ritar fiskmåsar som svarta fällda treor, vi borde ju i alla fall rita dem som vita… En till mås landar bredvid den första, måsarna börjar strida om några pommes som har fallit på marken, helvete vilket oväsen …
Vännerna stiger in i kaféet, beställer varsin kaffe och kanelbulle och sätter sig på terrassen med utsikt mot havet. Från högtalaren bakom vännerna spelas musik. Båda harklar sig innan Vox till slut säger: »Jag minns skoltiden solklart; det känns som om jag skulle ha tagit studenten igår. Jag minns alla hyss vi gjorde och alla de olika sätt som vi försökte fuska när vi skrev prov. Du var en ganska tystlåten men modig gosse vad jag minns. Du var definitivt smartare än mig, men inte visste du heller vad du ville med livet. Vi båda bara flöt omkring som drivved.»
»L-livet var nog på alla sätt l-lättare då, måste jag medge.»
»Vad sa du?»
»Jag menade att livet har varit l-lite, hur skulle man säga det, överväldigande den senaste tiden.»
»Ja, vilket liv … De här måsarna skulle gärna få hålla sig i luften. Om jag hade vingar, skulle jag aldrig landa … På tal om livet, har du förresten någonsin tänkt på hur …»
»Alltså j-jag menade livet vi lever.»
»… mycket har ändrat sedan vi gick i skolan. I skolan hade vi alltid en orsak att vakna på morgonen. Vi hade kanske kommit överens dagen innan att vi ska undersöka skolans vind eller det där ödehuset som låg en bit från skolan.»
» … »
»Klassen var allting. Den innefattade alla människor vi behövde känna. Vi var bara arton på klassen. Men idag har jag insett att den stora världen inte har några nya människor att bjuda på. Klassen var en värld i miniatyr – en värld som var tillräckligt begränsad, så att det var möjligt att hitta snuttar av mening i det hela. Världen utanför skolan är alltför stor – det är omöjligt att finna mening i den. Vi måste begränsa vårt liv, vår frihet! Begränsa!»
Ett moln ovanför horisonten ler mot J … Molnets närvaro gör honom lite obekväm. Det där snedvridna leendet … liknar Skavlans. Är det där på riktigt Skavlan, undrar J.? Nej. Ansiktet liknar nog mer Rick Astleys. Never gonna give you up …
»Ursäkta att jag blev så hetsad. Det har inte varit lätt på sistone… Vad håller du förresten på med nuförtiden?»
»J-jag vandrar lite hit och dit, på somrarna då. Mamma gick bort förra söndag, s-sedan dess har jag levt för mig själv.»
»Man skulle ju tro att du redan stött på henne här på gatorna, om du faktiskt bara går och går», säger Vox och skrattar försiktigt därpå.
»På tal om att begränsa. Jag har drömt om att grunda ett läroverk. Ett läroverk som skulle begränsa … jag menar upplysa barnen om hur farligt det är med för mycket information. Informationsflödet är så enormt att barnen blir alldeles förvirrade. De lär sig inte att känna sig själv eller sin plats i samhället och deras syn på livet förblir fragmentarisk. Något måste göras», berättar Vox maniskt tills han tröttnar och tar en sup av kaffet som har hunnit bli svalt.
Både J. och Vox sitter nu och ser ut mot havet. Det är tyst. J. försöker hitta Rick Astley, men han har försvunnit. Vox har slutit ögonen och verkar njuta av värmen. I bakgrunden spelas Veronica Maggios Den första är aldrig gratis. Eller var det alltid? Nej, hon sjunger nog aldrig … Men varför skulle den första aldrig vara gratis? Är det inte det första försöket som brukar vara gratis? Men, to be honest, fick jag böter också första gången jag fortkörde.
»F-förresten, jag vet inte om jag r-redan frågade, men vad h-heter du nu igen?»
»Jag heter Fredrik … Minns du inte mig, George?».
