Novell: Kyrkogården
Illustration: Malin Tegendal
Med glimrande detaljrikedom skildrar Hanna Lindberg saknaden efter en syster.
”Tänk att en kyrkogård kan vara den mest ensamma platsen men samtidigt den mest tätbefolkade en människa någonsin kommer vistas på”, säger Stella till mig och fortsätter gå.
Jag tittar ner på den snötäckta marken och morgonens rimfrost, ryser till och känner en genomträngande kyla i kroppen som om orden som just yttrats var nålar som trädde igenom min hud. Så tätbefolkat men ändå så ensamt. Jag är alltid ensam. Alltid. Nattens sjunkande temperatur visade minusgrader på termometern i köksfönstret imorse och rök från våra munnar vid utandning viskar om att termometern har rätt, det är en kall dag idag. En sådan där bitande, huggande kyla som tränger sig in i bröstet och letar bland kroppens innersta vrå, gömmer sig därinne för att aldrig hitta ut igen. Hade vi varit små hade vi plockat upp varsin skogspinne och låtsats som om vi rökte, fyllt lungorna med luft och blåst ut allt som går att blåsa ut, men nu låter vi endast ångan sprida sig i luften, bilda rökmoln som seglar iväg och försvinner. Kanske blir de till riktiga moln vi ser på himlen.
”Liksom hur många döda…”
Hon avslutar aldrig meningen, det behövs inte, jag bara nickar som om jag inte förmår att prata. Det är som om min röst kvävs, dör i mig innan jag ens hinner säga något. Det är tyst och stilla, knaster i snön som genljud av fotsteg som beträder oberörd, öde mark. Solen gömmer sitt runda ansikte, har borrat sig in i molnen och sänder nu solstrålar tillbaka till jorden. Vi är bara metrar ifrån vår syster Annas gravsten och vi har inte besökt den på länge. Jag inbillar mig att jag inte haft tid fastän det är rädslan inför att behöva möta sorgen igen som ligger bakom och skaver.
Det är ett år sedan Anna dog nu. Ett. År. Det värsta året i mitt liv. Ett år som snart blir två, tre, fyra, åtta, tjugo år. Ett helt liv. Ett år där livet satts på paus. Ett år där tiden stannat men klockan fortsatt ticka. Vad är felet med klockan, med tiden? Tid är så ofattbart ogripbart svårt att förstå sig på, och jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att hon inte längre finns. ”Man vänjer sig aldrig”, hade prästen sagt i ett försök att trösta oss med sitt stoiska lugn och sina begravningspredikningar, men bakom orden skymtades en osäkerhet, som om han inte riktigt litade på vad han precis sagt. Det hela handlade väl egentligen om att försöka få oss att acceptera sorgen och dess oupphörliga tårar som rann nerför våra kinder långt efter kyrkklockans klingande, men ovana var en sak. Att aldrig få se sin syster var en helt annan.
Gravstenen är täckt av len, kristallvit snö som Stella borstar bort. Ett glittrigt hav av florsockerpuder samlas i hög på sidan och inristade bokstäver möter ögonblickligen mina ögon. Hennes namn, hennes fina fina namn - vad gör hon nu? Jag stirrar stint på stenen som om jag skulle få ett svar, hukar mig ner och tar av de tjocka ullvantarna. Hud möter kyla och det känns. Jag klappar på den kalla stenen, tänker att jag klappar på Anna nu, att jag måste värma henne, så jag tar av mig halsduken och brer ut den över stenen. Jag måste värma henne. Det är min plikt. Jag måste. I minnet erinrar sig den lilla gestalten framför mig, glad och levande och alltid så snäll. Det är nästan som om jag skulle kunna ta tag i hennes hår och hon skulle vända sig om och skrika ”vem rörde i mitt hår?” sådär som bara hon kunde göra, men i samma sekund inser jag realiteten. Det finns inget hår. Det finns ingen Anna. Men jag måste ändå värma henne.
Hon skulle testa cykeln, det var det sista hon sa. Testa cykeln. Jag hatar den där cykeln. Jag hatar cyklar och hjul och allt som kör på vägar för det blir bara så fel ibland. I sensommarmånadens augusti hade Anna fyllt sju år och fått en cykel med tre växlar i födelsedagspresent. Hon kunde redan cykla, hade lärt sig av mig och Stella, och protesterade efter det att hon ville ha en egen cykel. En sådan med två hjul, för en trehjuling var för småbarn. Anna var inget småbarn längre. Bara barn. Snart stort barn. ”Vuxen”, sa hon. Den förväntan hon hade inför att börja första klass har nu blivit till en evighetslång väntan. Vi bara väntar på att hon ska komma hem igen från sin cykeltur. Bara väntar på att få dra lite i hennes hår. Så länge drar jag i mitt. Rycker extra hårt när det gör extra ont i magen.
En gång sa Anna att hon ville bli en delfin när hon blev stor, simma i havet och hoppa bland vågorna. Jag sa inget tillbaka utan fortsatte att titta ut genom fönstret. ”I mitt nästa liv”, tillade hon och jag vände då blicken mot henne. ”Alltså, man har ju ett till liv. Alla har det. Även om man är jättejättedum har man ett till liv, man måste ju få en chans att bli snäll igen.” Ute var solen trött, rödrosa nästan brinnande skymning och kväll, men Anna pratade på och hade verkligen en livlig fantasi som sträckte sig bortom jorden och ännu längre bort. Fast vad är fantasi om den nu skulle ha gränser? Det är ju ingen fantasi då.
”Tar du fram ljuset och tändstickorna.” Stella pekar på plastpåsen. Jag har suttit med händerna som vore de fastklistrade på stenen, som två magnetpoler som attraherats av varandra och som nu vägrar släppa. Men jag släpper. Bryter kraften. Någon måste bryta och denna någon måste vara jag. Händerna letar sig ner i påsen, prassel bland tystnad, och greppar det tjocka, vita gravljuset och tändsticksasken. Egentligen är tystnaden inte avsaknad av ett ljud, tankar pågår ständigt och den mentala tystnaden tystnar aldrig. Jag tänker på att det inte går att säga tystnad, för vad är tyst, ljudlöst? Tyst ute betyder inte tyst inne, i hjärnan, i hjärtat som slår volter utan stöd och trummar som trummor tills det blir hjärt - dunkande - musik. För människor har den förmågan - att skapa hjärtmusik, snabb och långsam, slowmotion och på repeat. Vi är vår egen bas, puls, och spelar trummor. Högljudda sådana och slår med pinnar. Rock and roll utan kontroll, utan säkerhetsbälte som välter en framåt och bakåt. Kanske att vi är karuseller på ett tivoli fast att skriken kommer inifrån, från hjärtat.
Ljuset brinner i tjugofyra timmar, så exakt men ändå så lösryckt tid kan vara. Så avgörande för vem som får fortsätta leva. Jag klappar stenen, livet. Det är att röra vid minnen, känna dem på sina fingertoppar och hur de sakta glider ner i handen, in i ådrorna och färdas tillbaka till hjärtat. Något hugger till, det blöder extra mycket en sekund och en tår droppar ner på snön. Tårar är snöflingor från ögonen. Vackra genomskinliga blir de till nyfallen blötsnö vi människor trampar på. Vi rör varandras sorger, går i samma spår, samma fotspår och känner på den kalla marken tillsammans. Fötterna har haft sällskap med de steg som tagits här innan.
Jag såg hur Anna fixade med kedjan som ramlat ur sin vanliga form och som släpade i marken trots dess alldeles nya skick. Hjulen snurrade runt och hon backade sedan ut med vingligt grepp, stolt som lagat kedjans oändlighetseviga trassel. Hon skulle bara testa cykeln. Den där. Cykeln. Bara testa. Cykeln. Jag skulle just till att säga till henne att hålla sig utanför vårt hus och ingen annanstans, på trottoaren framför men kom inte längre än till dörren innan en smäll hördes. En kraftig sådan följt av en bildörr som öppnades. Springande fotsteg, suddig blick, skakig mark. Röra liten livlös kropp. Ta i håret. Inget skrik tillbaka.
”Anna. Hallå Anna.”
Sirener, ambulans, sirener igen. Sjukhus. Läkare. Ett besked som började med ” tyvärr men...”
Tyvärr men.
Tyvärr men.
Tyvärr men.
Jag orkar inte höra ”tyvärr men…”
Blinkande snurrande surrande ljud och ljus, allt är samma fast ändå inte samma. Jag tror att jag fick minnesluckor, för allt annat är blyertsgrått och formlöst. Det är som att hälla vatten på en akvarellmålning och konturerna, linjerna suddas ut till en och samma massa. Den röda färgen förblir aldrig röd igen och huset kollapsar, taket är borta och allt det varma har släckts. Som ett strömavbrott. Kolsvart. Man famlar fram efter något som går att ta på, hålla i, hålla om. Det går tid. Det kommer alltid att gå tid. På himlen lyser nu en stjärna för någon som egentligen inte borde ha dött.
Jag tänder ljuset och ser in i lågan. Det fladdrar vilt och flämtar ansträngt, elden försöker nästan frigöra sig från ljusveken. Försöker ge värme åt allt det kalla här på kyrkogården. Försöker tina själar, försöker värma alla liv och åter liv. Själv håller jag händerna tätt intill, de tinar sakta upp och blir någorlunda rörliga igen. Jag tänker på hur ensam men samtidigt så omringad av människor jag är här. Det är absurt fast allting är absurt. Vill plötsligt till havet där vi badar om somrarna. Tänker att även det är absurt. Men kanske kommer jag att få se Anna där, hon som nu är en delfin och hoppar bland vågorna. För som Anna sa ”man har ju ett till liv. Alla har det.” Tänk att. Alla. Har ett till liv. Vi stannar en stund till och jag smeker stenen. På vägen hem går jag och Stella sida vid sida när ord plötsligt faller ur mig.
”Det finns nog många döda här, men många levande också”, säger jag.
Stella tittar på mig, våra blickar möts. Vi båda ler, smilgroparna blir större och större och trycket över bröstet lättar, för vi vet att Anna kommer finnas med oss även om det inte alltid känns så. Fast hur ska det egentligen kännas? I sorg finns inga rätt eller fel, liksom det i fantasin inte finns några gränser. Anna är en delfin nu. Det bara är så. Jag drar i mitt hår. Rycker extra hårt och ler. Att en kyrkogård kan vara så tätbefolkad och ändå det ensammaste stället på jorden är skrämmande. Jag tittar ner på marken. Här ligger en historia, flera historier och miljoner år tillbaka i tiden. Det är en tidsmaskin av minnen som flyter ihop till en och samma massa, ett täcke, en filt som försöker trösta oss människor som står kvar på jorden och som kämpar varje dag med sorgen, med att inte glömma. Det kommer snöflingor från ögonen, små iskristaller nerför mina kinder. Det är nästan som om de åker pulka nerför ett berg om och om igen, genom kroppen och faller sådär fint till marken som bara snöflingor kan göra.
Text: Hanna Lindberg
