Novell: Sensommaren vid floden
Illustration: Elvira Ränk
Emma Skarpsvärd har inspirerats av Leonard Cohens Suzanne och skrivit om en sensommar vid en flod, och om att på ett obegripligt sätt dras till en människa du nyss mött.
Septembernatt och världen brusade. Uppfylld av samtal, vänskap, musik. Prunkande träd i brinnande rött, löv som inte ville släppa taget, sommarvarma andetag som ville fortsätta vara precis det. Sommarandetag.
Utan att jag visste hur hamnade jag denna kväll mitt i ett samtal som började och aldrig ville sluta. Ett samtal som slukade mig totalt. På en dammig gräsplätt i utkanten av stan stod vi. Han – med nattens glitter i ögonen. Jag – med vindens doft runt halsen. Vi - nyfikna på allt. Samtal skratt skönhet. Vår konversation rymde hela universum och slukade tid på ett vis jag aldrig innan upplevt. När septembernatten tvingade oss att säga hejdå kändes det som att vi precis sagt hej.
Morgonen efter den natten vaknade jag omtumlad. Min blick var tårfylld och klar. Han hade redan försökt nå mig fast klockan var innan kaffe. Skrivit ett sms: "Igår? Igår! Jag måste träffa dig igen." Jag visste att jag ville. Även fast vardagen var mycket närmare nu än igår, verkligheten en annan. Fabian låg kvar i sängen, omsvept i täcket vi alltid sov i. Täcket som luktade oss. Jag var tvungen att gå ut, verkligheten blev för påtaglig. Jag tog med mig gårdagens skrynkliga cigarettpaket, bryggde en kopp starkt kaffe och gick. Mot en kall tegelvägg svarade jag: "Igår. Jag vill också ses. Snart". Samtalen vi haft hängde kvar på insidan som trådar. Det var som om allt vi pratat om berörde mig på ett sätt jag innan inte känt. Han rörde mig utan att röra mig. Vad var det om? Hur kunde han göra det? Jag kunde inte förklara.
Jag visste var han bodde. Han hade sagt det. Vid floden, i hans farbrors gamla hus som han fått ärva. Han hade berättat om det med värme, om väggarna - hur de var slitna, hur det doftade speciellt av gammal luft. Jag visste redan att jag skulle älska det. Min lägenhet kändes så trång, jag ville ut. Bort. Dit. Tillbaka in i det universum vi hade skapat, om så bara för en sekund.
- Du verkar disträ, sa Fabian med sömnig ton. Hade du kul igår? fortsatte han.
- Kul? Ja, eller mer, trevligt. Det var bra.
Små stjärnor inuti som blixtrade. Trevligt? Knappast trevligt. Blev förvirrad av mitt eget ordval som dök ut ur munnen, ändrade mig.
- Jag hade det fint igår.
- Ja, du ser glad ut.
Mio. Hans röst låg kvar som vågskvalp i bröstkorgen. Vi hade mötts i alla tankegångar så att det nästan kändes kusligt. Plötsligt hejdade jag mina tankar, kom på att jag befann mig i ett annat nu. I lägenheten, den trånga, med min pojkväns mjuka hand mot min rygg.
- Jag ska bara gå ut en sväng älskling, jag behöver luft.
Jag sa så och jag gick. Jag behövde inte bara luft, jag behövde andetag som smakade något annat än det här. "Kom förbi och säg hej om du vill vetja" hade Mio skrivit, och jag hade svarat, att jag skulle. Jag skulle cykla dit och säga hej. Det susade i bröstkorgen på ett märkvärdigt vis, jag tänkte på mig själv som en klyscha, en sådan människa som får rus i bröstet av ett möte med en annan som hon nyss träffat. Men det spelade ingen roll. Mina steg mot pedalerna var bestämda, håret oborstat i en fläta mot ryggen. Jag hade riktning, och den var mot honom. Mio.
Du stod lutad mot dörren när jag såg dig. Hade en tjock stickad tröja i brunt, och en tekopp i handen som såg odiskad ut. Sensommaren lekte i ditt ansikte och hår, jag parkerade cykeln bestämt mot stugväggen och blev ståendes med blicken mot floden.
- Det är makalöst vackert här Mio.
Du bara log till svar. Höjde handen i en rörelse som pekade ut mot flodglittret och vi började vandra neråt.
- Det var speciellt igår. Hur mår du idag? undrade du.
- Ja, det var ju det. Jag mår lite märkligt, men det känns fint att vara här.
Tystnaden som följde smakade ingenting. Ingen bitter eftersmak eller hetsiga tankar på vad vi skulle prata om. Du verkade inte tänka alls, du verkade vara här och nu, i stunden. I fickorna hade du klarfärgade apelsiner, jag förstår inte hur stora fickor du måste haft, men de rymdes alldeles perfekt. Vi satt oss ner, du la ut sin grovstickade tröja som en filt under oss. Ur ryggsäcken plockade du fram en termos med blomdoftande te som vi drack ur kantstötta muggar. Samtalen hittade inte fram på samma sätt nu, i stället var det tystnaden som fick tala - och den var ljuvlig.
- Minna, jag skulle gärna träffa dig oftare. Jag vill berätta att jag sett dig innan, tänkt på dig, att jag har velat gå fram, på en fest eller så. Men det har inte blivit, tillfället har väl aldrig varit rätt, men det är något med dig.
- Jag känner så också. Jag vill. Men du vet att jag är med Fabian, du vet det va?
- Ja, visst vet jag det. Jag menar inte så. Jag menar, jag vill lära känna dig. Utan att det ska behöva störa dig och Fabian.
Jag förstod ingenting. Du ville vara min vän. Och jag ville vara din. Kunde det vara så enkelt? Kunde det?
Sensommaren blev snart brinnande höst och vi vandrade vid floden var och varannan dag. Fabian var med ibland, Mio bjöd in oss båda. Men något inom mig ville vara ensam med honom. Inte för att jag ville lämna Fabian, det var inte det, det var bara att det blev något helt annat när det bara var vi två.
Mio försökte aldrig närma sig mig, men min hand höll ibland hans. Det gick inte att låta bli. Jag drogs som kraftig magnet till hans tunna hud. La ibland mitt lillfinger över hans och glömde allt. Jag kunde inte säga att jag var kär. Var jag kär? Det var något både större och mindre än kär, det var en helt ny upplevelse. Det kändes som att jag älskade honom.
I min dagbok skrev jag flödande om stjärnfall och flodvatten, skapade poesi av alla våra möten. Mio hade visat mig en slags närvaro, bortom tankarna, och hans syn på livet var enkel och direkt. Han visade inga tecken på att han ville bli min. Men han visste att han ville ha mig i sitt liv. Det var allt, och jag älskade det.
Det kom så en dag när du sa att du skulle flytta. Du hade sökt ett jobb, det verkade vara dina drömmars jobb, och du behövde gå efter den känslan. Jag visste att du menade det, när du sa att du skulle flytta, då skulle du flytta. Sådan var du.
- Men floden då? utbrast jag förfärat.
Men det var inte floden jag skulle sakna. Det var sättet vi såg på floden, och alla samtal och icke-samtal som vi haft längs det rinnande vattnet. Det var det jag sörjde. Floden skulle finnas kvar. Men du skulle bege dig.
- Floden blir kvar Minna. Och jag blir kvar, det lovar jag. Du vet att det vi har aldrig försvinner, du vet det.
Och jag visste, men grät ändå. Mot Fabians axel, mot stora träd och rakt ner i floden. Efter flytten tog Mios bror Sam över huset, jag gick dit ibland, vi drack kaffe på den där bron med blicken över vattnet. Jag tyckte att Mios närvaro satt kvar i väggarna, så jag lutade mig bestämt mot alla ställen han suttit på och låtsades att han var där. Alla såg att det vi hade haft var något annat, till och med Fabian såg, han visste. Men han fann sig i det, han fann sig i att jag träffat en själsfrände och sa till mig att det verkligen är en fin vänskap jag hittat.
Efter flytten ringdes vi ibland, Mio och jag, men det blev aldrig samma sak. Tystnaden var inte samma tystnad, närvaron – så avlägsen. Vi slutade, det fanns inga skäl att klamra sig fast vid en historia som hade tagit slut, vi båda insåg det till sist. I stället skrev jag ihop en hel diktsamling om allt vi hade varit för varandra, om floden och om tystnaden. Närvaron vibrerade på sidorna och det första förlag jag skickade samlingen till antog den genast.
Jag visste det inte då, att det skulle bli som det blev. Att det skulle finnas ett före och efter den sensommaren. Ett före och efter, dig. Men så blev det, och inget blev sig någonsin likt igen – efter sensommaren vid floden.
Text: Emma Skarpsvärd, Arvidsjaur
