Novell: Jag ringer mina bröder
Illustration: Sofia Lindholm
Alva Neu beskriver en ensam promenad hem, då kroppen känns stark men sinnet längtar efter att få höra en broders trygga röst.
Jag ska bara hem. Det är inte alls en lång bit att promenera, det går fort. Jag måste bara vara alert en stund till, sedan är jag hemma. Det är svårt att hålla tankarna i styr. Men kroppen är stark. Kroppen travar på, framåt på trottoaren mellan de stängda butikerna. Gryningen dröjer bakom höghusen. De högklackade skorna bär jag i handen. De dinglar från pek- och långfingret som jag har format till två krokar. Jag ringer mina bröder och mitt hjärta bultar som en stångjärnshammare.
Jag tvekar med tummen över min äldsta brors namn på mobilskärmen medan jag tänker på hans händer. Edvin. Han jobbar som snickare. Hans händer är stora, grova och bruna så här på sensommaren efter en årstid av utomhusarbete. Jag ser på min egen bleka darrande hand som håller i telefonen. Det känns som ett hån. Det tar emot, men jag har inget annat val. Jag trycker på den gröna symbolen på skärmen.
En efter en går signalerna går fram i örat. Jag går på ännu snabbare. Shoppinggatan slutar och jag viker av till en tvärgata och fortsätter framåt i mitten av vägen. Trottoaren är kantad av buskar. Ingen mörk brodersröst, bara tonen i örat. Jag väntar till sista signalen trots att jag vet att det är lönlöst.
Jag suckar och lägger på. Skrollar vidare i kontaktlistan, plötsligt medveten om hur mobilen måste lysa upp mitt ansikte i den mörka natten. Trycker hastigt på mellanbroderns namn. Johan. Telefonen kall mot örat. Jag kan aldrig minnas vad han jobbar med. Till skillnad från Edvin har han aldrig behövt arbeta med kroppen, och det är uppenbart. Slät och välkammad är han. Kontorsaxlarna är starka, trots att han nästan aldrig rör på sig. Jag förstår inte hur han gör det. Jag har aldrig kunnat mäta mig med honom, hur mycket jag än har tränat. Han är den enda som vet att jag är ute. Lillasyster ska ut. Förstod han ens vad det innebär? Han svarar inte.
Egentligen borde jag vara tacksam. Jag är lyckligt lottad. Lillasyster till tre äldre bröder. Som barn var de ständigt på varandra. Slogs och knuffades, ibland på allvar, ibland på lek. Mig rörde de aldrig. De var som att de instinktivt förstod, redan som små pojkar, att jag var något annat än de. Fundamentalt annorlunda.
Bara en bror återstår. Noah, den yngsta och ogifta. Han är kortare än de andra bröderna, smalare och nättare. Mer lik mig i kroppen, bara några centimeter längre. Ärret över hans vänstra ögonbryn bleknar fortfarande, men han slapp undan lindrigt den där gången. Jag ringer honom och det känns som att stegen ekar, men det är omöjligt. Jag är ju barfota. Hade frusit om jag inte gick så snabbt. Jag undrar om Noah hade varit rädd om det var han som vandrade i mitt ställe, mitt på gatan med skorna i handen. Fast det är klart, varför skulle han bära dem? Jag hatar honom och tonerna klingar fram en efter en tills telefonsvararen tar vid.
En övermannande trötthet. Huvudet som ett dis. Tankarna löses upp som vått papper. Men kroppen är stark. Kroppen för mig framåt. Kroppen vars händer är mindre än Edvin. Kroppen med axlar som inte är lika starka som Johans. Kroppen som bara är lite kortare än Noahs. Det är så sent. Gryningen vägrar att komma. Greppet om klackskorna hårdnar sorgset. Kylan kryper innanför kläderna. Jag ringer mina bröder. Jag ringer inte min syster.
Text: Alva Neu, 23, pluggar biblioteks- och informationsvetenskap på Södertörns högskola, och jobbar som timvikarie på Kungliga biblioteket.
