Novell: Växtvärk

Novell: Växtvärk

Foto: Veronika DiegelUnsplash

Oliver Wiklund är tillbaka med en novell om familjekärlek, trasiga människor och förlust - om att vara människa.


So I thought that if I piled something good on all my bad
That I could cancel out the darkness I inherited from dad

– Noah Khan, Stick season

Min pappa tog sitt liv, och det första jag tänkte på var växtvärk. Jag funderade: Varför är växtvärk en sån annorlunda känsla jämfört med annan typ av smärta? Den är inte lika skarp som citronsaft på sönderbitna fingertoppar, och inte heller lika utdragen som huvudvärk. Den är mer dov, som om den befinner sig långt under huden och det går inte riktigt att säga precis vart smärtan kommer ifrån. Det är en obekväm känsla – så obekväm att man skruvar på kroppen i ett försök att undkomma den. 

Jag funderade ytterligare: Varför är växtvärken en av de värsta känslorna? Kanske för att den också delar med sig av information som vi inte vill ha. Den berättar att något håller på att förändras. Nu växer dina ben, viskar smärtan. Du blir längre, och du kommer aldrig vara samma längd igen. Det gäller bara att anpassa sig. 

Poliserna som kommit med nyheten tittade på mig. Det var knappt att jag såg dem genom den suddiga hinnan av tårar. 

— Förstår du vad det är vi säger? frågade den kvinnliga polisen. 

Jag nickade långsamt och sa:

— Förlåt, ja. Det är bara växtvärken som gör det svårt att prata.

Orden kom ut långsamt, korthugget. Jag tog ett andetag. 

— Den har aldrig varit så påtaglig som nu.


På ett sätt förstod jag nog att min mamma var ämnad för ett annat liv. Även om jag var liten då kände jag av hennes rastlöshet och vantrivsel. Såg det i hur hon förde kroppen. Som om hennes kropp inte riktigt passade in i den miljö den befann sig i. Som om hon bar kliande kläder i fel storlek och försökte åla sig bort från det obekväma. Såg i hennes ögon att hon såg någonting annat än pappa och mig när vi satt framför tv:n. Hennes blick vände sig inåt och såg på en fantasivärld som hon själv skapat av ouppfyllda drömmar. 

Så på ett vis kom det nog inte som en total chock för mig när mina föräldrar berättade att de skulle flytta isär. Det var mer en sorg då, eftersom livet och vardagen skulle omvandlas till något som jag inte riktigt kände igen, men det var även en sorg för att det var första gången som jag fick se den sida av min pappa som jag aldrig tidigare sett. Den av smärta, ilska och våld. 

De berättade det vid middagsbordet. Mamma grät medan hon pratade, pappa satt tyst och skakade då och då på huvudet. Mot slutet tog mamma min hand.

— Det här är ett beslut som din pappa och jag har tagit tillsammans för att våra liv ska bli så bra som de bara kan bli!

Pappa protesterade mammas ord med en hård fnysning. 

— Tala för dig själv Emma. Fyfan …

Mamma såg på pappa. Om blickar kunde döda ….

Pappa ställde sig hastigt upp och låste blicken på mig. 

— Det här har din mamma valt. Jag har ingenting med det här att göra. Och du får aldrig tro något annat. 

Mamma tog min hand och viskade:

— David, snälla. Vi kom överens …

Men pappa avbröt: 

— Vi kom inte överens om någonting. 

En kort stunds tystnad infann sig tills pappa tog till orda igen: 

— Åt helvete med det här! 

Han ställde sig hastigt upp och stirrade ut genom köksfönstret, ut på äppelträdet som knappt var synligt i det svaga höstmörkret. 

— Och det där jävla trädet. Hade det inte varit för att du älskade det hade jag kapat ner det för längesen. 

Äppelträdet. Det mamma älskade allra mest på gården. Från dess grenar plockade vi äpplen som vi tillsammans bakade in i en paj. Pappa visste hur mycket trädet betydde för oss. Jag antar att det var det som var hela grejen; att mamma skulle lida lika mycket som han själv, men han förstod nog inte att samma smärta skulle drabba mig. 

Den kvällen såg vi trädet falla, och knaket av dess grenar som krossades mot gräsmattan var som tjutet från en timer som meddelade att något var avslutat. 


I några år efteråt bodde mamma i en liten tvåa intill stadsbiblioteket, men trots att hon lämnat pappa kunde jag fortfarande förnimma känslan av vantrivsel hos henne, och jag märkte att hon bar på en sorg som hon inte delade med sig av. Antagligen för att skydda mig. Försöka hålla mig borta från allt det jobbiga. 

Men en kväll, efter en stor pizza och några glas vin, verkade murarna som hon byggt upp omkring sig bli lägre – som om hon försiktigt lyfte undan några tegelstenar i taget och delade med sig av en liten bråkdel av sitt känsloliv.

Hon sa: 

— Förändring gör ont. Det är som om kroppen inte riktigt förstår hur den ska finna sig i en ny verklighet. Den måste omvandla sig, som om den måste skapa nya kroppsdelar. I mitt huvud blir det som en fruktansvärd växtvärk. Hon tog en paus, tog en slurk av sitt vin, och stirrade på en punkt på väggen bakom tv:n.

Därefter sa hon: 

— Men som med all växtvärk försvinner den tillslut. Kanske inte helt, men den blir inte lika molande. Tills en ny förändring inträffar och vi får uthärda växtvärken igen. Ta din pappa till exempel. Hela han är växtvärk. Problemet är bara att han inte vet hur han ska hantera smärtan. Då går det ut över oss andra. 

Jag tänkte på äppelträdet; en konsekvens av pappas växtvärk. 

Hans smärta var påtaglig. Ilskna, och rent av elaka ord om mamma spottades ut de veckor jag bodde hos honom i huset. 

Han kunde säga: 

— Se vad din mamma har gjort. Så onödigt! Det är hennes fel att allt har blivit skit. Att man inte kan försöka hålla ihop! Va? Själviskt! Hon tänkte inte på dig, och hon tänkte verkligen inte på mig. 

Det var i princip det enda pappa sa till mig när jag var där. Resten av tiden låg en tjock tystnad mellan oss. 

Jag förstod att även jag hade drabbats av denna växtvärk. Den började i mitten av bröstbenet och spred sig vidare ut över bröstet och magen. Satte sig som nålar i huden, och grävde ner sig djupt. Borrade in sig i köttet, så hårt att den blev kvar där.

Värre blev det när mamma flyttade från Örnsköldsvik. Hon ville utomlands och se världen. När hon berättade det såg jag för första gången längtan och glädje i hennes blick, och kroppen som annars försökte åla sig ur fångenskap, verkade ha hittat hem, och tedde sig mer avslappnad. Åsynen av mammas glädje skingrade smärtan i bröstet en aning, men inte helt. 

Hon ville att jag skulle följa med henne. 

— En nystart, sa hon. Tänk så mycket du kommer få se, alla människor du får träffa. Vi behöver nog det du och jag.

Ja, mamma hade nog rätt och jag ville nog följa med, men i den stunden resonerade jag såhär: Även om det hade förändrats mycket så var gården och huset mitt hem. Trots att det nu påminde mer som ett spökhus som beboddes av pappas vålnad, var det min trygghet, den enda stabila punkten i mitt liv just då. Dessutom sköljdes jag över av samvetskval av blotta tanken att lämna pappa. Trots att han gjort mycket ont och vår relation i mångt och mycket förändrats, nästan vittrat bort, kände jag en stark samhörighet och vilja att vara där för honom. 

— Jag trivs här, svarade jag. 

Hon nickade. 

— Du har det där från din pappa.
— Vaddå? frågade jag. 
— Den lite konservativa sidan. Ni vill båda gärna att allt ska vara som det alltid har varit. 

Hon omfamnade mig och viskade i mitt öra:

— Men jag vet också att förändringen är jobbig, så lova mig att du berättar så fort det är något eller det blir för mycket. 

Jag nickade. 


Två år förflöt, och växtvärken bredde ut sig till mina armar och ben. Det stack obehagligt i fingrar och tår, och under vissa stunder, när paniken fick mig att dra korta, snabba andetag stack det i läpparna och tandköttet. Jag fällde tårar för ingenting, satt hukad i duschen för att jag fick för mig att det dämpade smärtan. 

Mammas flytt var verkligen den förändring som slutligen kastade ner mig i fördärvet. Jag började ångra mitt val, men samtidigt kom ångesten krypande när jag föreställde mig mitt liv i ett främmande land tillsammans med mamma. Jag kom fram till att inget av valen hade varit bättre än det andra. Båda innebar förändringar som min kropp inte kunde anpassa sig till. Jag kom även fram till att hela jag, precis som pappa, nu bestod av växtvärk. På samma sätt som pappa, hanterade jag smärtan med destruktiva metoder. Om pappa hanterade det genom att orsaka skada och smärta utåt, var mina metoder vända inåt. Jag nöp mig i huden, skar mig någon gång med ett rakblad. När smärtan var som värst gav jag mig själv en rak höger, så hårt att kinden blev röd och pulserade. 

Jag och pappa led i tystnad. Någon gång yttrade han sårande ord om mamma. Hur hon lämnat allt igen, flytt från det som var så bra. Jag ville prata med honom om mitt mående, om hans mående, men det fanns något som tog emot. En ny typ av relation hade utvecklats mellan oss. En av oöverkomliga hinder, och tjocka väggar. Det var inte naturligt för oss att prata och därför förblev det tyst. 

Jag undanhöll allt från mamma också. Försäkrade henne om att allt var bra. Jag resonerade: Varför göra henne orolig? Hon mår bra, är lycklig. Hon har lyckats hantera alla förändringar med metoder som har tagit henne ut ur smärtan. Lindrat sin växtvärk. Det var bättre så. 


Jag testade att söka hjälp. Hade ingen aning om vem jag skulle ringa. BUP var inte längre ett alternativ eftersom jag precis hade fyllt arton. Jag sökte desperat runt på internet och hittade ett formulär som kunde fyllas i och skickas till psyket. Jag beskrev mina besvär och en kvinna ringde upp någon timme senare. 

— Vill du ta ditt liv? Planerar du inför att dö? frågade hon kort och sakligt, som om hon ställt samma fråga tusen gånger tidigare, vilken hon antagligen hade gjort också. 

Ja, var det min plan? Ville jag dö? Jag resonerade: Nej, jag ville inte dö, för döden skrämde mig. Men jag ville slippa uppleva livet så som jag upplevde det då. Jag ville befinna mig i ett vakuum, där allt förflöt i stillhet och tystnad. Där alla mina sinnen slutade interagera med omgivningen och där jag omvandlades till en identitetslös varelse utan tankar och känslor. Jag existerade, men inte fullt ut. 

Så till kvinnan sa jag:

— Nej, jag vill inte ta mitt liv. 
— Då får du kontakta vårdcentralen, svarade hon och la på. 

Men vårdcentralen krävde att jag skulle ringa istället för att skicka in ett formulär, vilket visade sig vara ett stort hinder för mig. Min kontakt med vården blev kort. 


Så livet fortgick, fram tills en eftermiddag när jag kom hem från skolan och pappa ropade på mig från köket: 

— Elias! Kan du vara snäll och komma in hit? 

Han sa det med en lugn, men hög röst. Det var ovant att höra hans röst i den volymen. 

När jag rundade hörnet såg jag pappa sittandes vid köksbordet, blickande ut genom fönstret.

— Du vet Elias, det var min pappa som planterade det där äppelträdet, precis efter att de hade byggt färdigt det här huset. 

Jag såg ut mot trädstumpen som stack upp ur jorden. 

Pappa fortsatte: 

— Jag brukade också klättra i det, sådär som du gjorde.

Han skrattade till. 

— Bröt några ben också när jag hoppade ner från det. 

Jag satte mig ner på stolen mittemot pappa. Nu kunde jag se tårar i hans ögon. 

— Jag älskade det där trädet, men när mamma och pappa dog, gick det nästan inte ens att titta på det. Och din mamma, hon älskade det mer än allt. Att ha naturen så nära. Det var nog det som först gjorde mig intresserad av henne. Kärleken till naturen. Det var något vi kunde göra tillsammans. Vi var alltid ute. Innan olyckan. 

Bilden av min pappa i naturen var som att läsa ett stycke ur en fantasyroman. Något helt främmande och overkligt.

— Jag vet att jag har varit hemsk. När din farmor och farfar dog gick sorgen ut över din mamma. Självklart förstod jag att hon ville bort och egentligen klandrade jag inte henne för det. Men jag klarade inte av att förlora henne också. Hon var min trygghet. Både hon och du var min trygghet. Jag har tänkt mycket på trädet. Jag ville nog straffa din mamma på något sätt, men jag straffade ju dig också. Jag straffade er för att saker och ting inte blev så som jag tänkte att de skulle bli. 

För första gången vände han blicken till mig. Tårar gled nerför hans kinder, kanade mellan skäggstubben. 

— Jag har låtit all min skit gå ut över er. Och särskilt över dig, nu när du har bott här med mig sen din mamma flyttade. Och det är något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Du är ju allt jag har kvar. Jag borde ha kämpat för vår relation, inte låtit den mögla på det sättet den har gjort. 

Han vände blicken ut genom fönstret igen. 

— Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden, innan allt förändrades. 

Jag kände hur tårarna steg i ögonen. Pappa, som lystes upp av eftermiddagssolen, suddades ut i en brandgul sörja, som vattenfärg över en canvas. 

— Pappa, började jag. 
— Vi mår inte bra. Vi måste skaffa hjälp. 

Pappas ord förändrade vår relation i den stunden. Plötsligt var det acceptabelt att öppna upp sig. 

— Vi ska skaffa hjälp, gubben. Vi ska skaffa hjälp. Men först vill jag bara be om ursäkt. För allt. Jag har redan skickat ett brev till din mamma också. Kan jag inte vrida tillbaka tiden kan jag bara be om ursäkt. Finns ingenting annat att göra. 


Den natten gick min pappa ner till hamnen med tunga stenar i fickorna. I nattens tystnad hoppade han och sjönk till botten. Någon hade sett vad som hände från sitt fönster och ringt polisen. När de kom till platsen försökte de få igång hans hjärta, men utan resultat. Därefter tog de bilen upp till huset, knackade på dörren, och berättade för mig vad som hänt. 

När mamma kom under morgonen föll jag ihop i hennes armar.

— Hjälp mig! ropade jag. Det var desperata ord från en människa som hade glömt hur det kändes att leva utan smärta. 

Mamma behövde inte säga något. Det krävdes inte mer än de lätta dragen med handflatan över mitt huvud för att jag skulle förstå att hon fanns där för mig, och skulle göra allt för att rädda mig.


Mamma öppnade aldrig brevet från pappa, men under de år som följde och de många flyttar som vi genomgick, såg hon till att kuvertet aldrig tappades bort. I varje lägenhet vi bodde i gömde hon undan kuvertet i en låda som hon förvarade på den översta hyllan i sin garderob. 

Självklart var jag nyfiken på vad pappas sista ord till mamma var, men jag respekterade hennes önskan och lät brevet ligga på sin plats. Det var först trettio år efter pappas död som jag frågade henne om det inte var dags att läsa brevet. Hon viftade avfärdande med handen och sa:

— Gör som du vill. Det har ändå gått så länge nu. Det spelar ingen roll. Men läs det tyst och säg ingenting. Jag vill inte höra. 

Så jag läste brevet, och efteråt försökte jag förklara för henne att hon nog skulle vilja veta vad som stod, men hon fortsatte att envisas med att hennes inställning till pappas meddelande aldrig skulle förändras. Återigen respekterade jag hennes val, men baserat på vad pappa hade skrivit förstod jag att det fanns ett annat sätt för henne att ta del av hans budskap. 

Så en helg tog jag tåget upp till Örnsköldsvik och checkade in på ett hotell i hamnen. Även om det var trettio år sedan jag senast var här promenerade jag med vana steg från hamnen upp till vårt gamla hus. Om pappa talade sanning i brevet skulle det nu stå ett fullvuxet äppelträd på gården, och mycket riktigt, när jag rundade hörnet fick jag se ett träd, mycket högre än det första, resa sig upp ur gräsmattan. Den stora kronan kastade en skugga över vägen intill gården. Jag tog fram mobilen och tog en bild. Jag bifogade bilden i ett sms till mamma och skrev:

Pappa hälsar och säger att du inte behöver känna någon skuld och att han ber om ursäkt. Jag ska gå och fråga om jag får plocka med mig några äpplen så vi kan baka en paj när jag kommer tillbaka. Älskar dig.

Tre minuter senare stod det att hon hade läst meddelandet, men det kom aldrig något svar. Det sa inte mig så mycket – det kunde lika gärna betyda att hon öppnat meddelandet, men valt att inte läsa.

SLUT

Blaue Frau C/O Svenska Teatern - om kamp och kultur

Blaue Frau C/O Svenska Teatern - om kamp och kultur

Recension: Under mullbärsträdet - Zhiwar Rashid

Recension: Under mullbärsträdet - Zhiwar Rashid