Novell: Den fjärde väggen
Illustration: Saskia Albrecht
I Den fjärde väggen skriver Oliver Wiklund om hur familjen i en lägenhet på andra sidan gatan blir som en familj för ett jag som iakttar dem från sitt fönster. Om förlust, familjerelationer och kärlek.
Från där jag sitter intill mitt matbord har jag full insyn till lägenheten som ligger tvärs över gatan. Den är stor, minst en trea, gissar jag. Persiennerna i lägenhetens tre fönster är nästintill alltid helt uppdragna, förutom sent på nätterna när alla har gått och lagt sig. I det första fönstret lyser en lampa varmt. Där kan jag se ett runt köksbord som står framför en upplyst köksbänk. Ibland på eftermiddagarna ser jag en medelålders kvinna stå och laga middag framför spisen. Jag kallar henne för Elina. Hon har torrt, brunt hår som är uppdraget i en slarvig hästsvans i nacken. Hennes huvud är framskjutet en aning vilket har gett henne en liten kula av fett på nacken som nätt och jämt kan urskiljas under tröjans tyg. De flesta dagarna kan jag se henne dra djupa suckar. Ser hur hon öppnar munnen en aning, hur hela överkroppen höjs långsamt i samband med inandningen, för att sedan sjunka tillbaka vid utandningen. Ibland drar hon handflatan över ansiktet och slår sig lite lätt på kinderna, som för att få tillbaka energi till musklerna.
Genom det andra fönstret kan jag se ett barnrum dränkt i det blodröda skenet från en lampa på väggen. Intill den vänstra väggen står en våningssäng, båda våningarna bäddade med lakan som föreställer tecknade superhjältar från serietidningar. Där sover två yngre pojkar. Av deras liknande bruna, kortklippta hår, och samma längd, gissar jag att de är tvillingar. Jag har gett dem namnen Erik och Emil. De sitter ofta tillsammans på rummets golv, driver runt små leksaksbilar över mattan. Ibland brottas de i den nedre delen av sängen - vrider och vänder sig runt varandra tills lakanet lossnar från madrassen och täcket tittar ut från påslakanets mynning. De dagar som tvillingarna busar med varandra kan jag se Elina sucka extra tungt. Andningen är längre längre, och långsammare. Ögonen slutna. Vissa dagar tar hennes tålamod slut och jag ser hur hon lämnar spisen och klampar in på deras rum. Hon stirrar stint på de skräckslagna tvillingarna som genast släpper varandra och sätter sig rakryggade. Elinas läppar rör sig frenetiskt. Jag kan inte tyda vad det är hon säger i de stunderna, har aldrig varit riktigt bra på att läsa läppar. När hon är färdig drar hon igen dörren efter sig och ställer sig återigen vid spisen. Efter att Elina har lämnat rummet infinner sig en lugn stund där tvillingarna bara tittar på varandra, som om de överväger vad de ska göra härnäst. Snabbt därefter slänger sig den ena brodern över den andra och deras mammas tillsägning är som bortglömd.
Intill väggen mittemot tvillingarnas sängar står en enkelsäng, med senapsgult täcke, som ständigt ligger ihopknycklat i fotändan. Där sover tvillingarnas storasyster. Jag kallar henne Erika. Jag gissar att hon går i nian, eller kanske första året på gymnasiet. Hon kommer och går. Ibland ser jag henne hoppa ut ur en bil utanför lägenheten sent på nätterna. Ibland sitter hon tillsammans med resten av familjen vid matbordet, men största delen av tiden står henne stol tom, med en ren tallrik framdukad åt henne. De dagar Erika kommer hem sent väntar Elina uppe. Hon sitter vid matbordet och löser korsord i skenet från ett tänt ljus. När Erika kommer in genom ytterdörren skiftas Elinas fokus från korsordet till sin dotter. Hon ställer sig upp, korsar armarna över bröstet och konfronterar sin dotter. Bådas ansikten är ihopskrynklade i ilska. Efter någon minut ger alltid någon av dem upp. Oftast är det Erika som suckar och stänger in sig på toaletten. Elina står som fastfrusen en stund efteråt, som för att lugna ner sig. Därefter går hon fram till fönstret och låter persiennerna glida ner.
Bakom det tredje fönstret bor ytterligare en familjemedlem. Han är en gammal man som endast lämnar sin sjukhussäng vid middagstid, eller vid toalettbesök. Han styr höjden på sängen, men även ryggstödets vinkel med en dosa som hänger över sängskyddets kant. Under dagarna kan jag se honom höja upp sig till sittande ställning och slå på TV:n som hänger från ett fäste i ena hörnet. Ibland låter han TV:n vara avstängd och bläddrar igenom någon bok som ligger uppslagen mot knäna. När det är middagstid, och tvillingarna redan har satt sig runt bordet för att äta, och Erikas stol står tom, går Elina för att hjälpa mannen upp. Jag gissar att det är hennes pappa. Jag kallar honom Evert. Mödosamt drar hon upp honom. Musklerna kämpar så pass mycket att det ser ut som om blodkärlen i hennes ansikte vilken sekund som helst ska spricka. Jag ser hur hennes läppar säras för att släppa ut korta luftstötar. Tillslut får hon ner honom i rullstolen som hon har styrt fram till sängkanten. När hon styr ut honom till köket och sätter sig på sin stol har tvillingarna ätit färdigt. De styr ut stolarna och lämnar tallrikarna på bordet för att sedan gå in till sitt rum igen. Elina lutar huvudet mot handflatan och sluter ögonen. Luggen har klistrat sig mot hennes panna. Hon ser på sin pappa som äter, men själv låter hon maten ligger orörd på tallriken. Senare ser jag hur hon skrapar ner maten i soporna. En av dessa kvällar skär sig ljuset från två helljus genom decembermörkret. Bilen stannar utanför lägenheten och Erika hoppar ut. Hon böjer sig in genom den öppna förarrutan och pratar med personen som sitter bakom ratten. När hon senare går in förväntar jag mig att se Elina sitta vid matbordet och vänta, men den här kvällen är alla persienner fördragna och allt jag kan göra är att gissa vad som händer bakom dem.
Jag har gått från att diskret smygtitta på familjen bakom fönsterna, till att engagerat studera dem. Mitt hjärta smärtar för Elina som kämpar dag efter dag, som tar sig till jobbet på morgonen, hem igen under lunchen för att titta till sin pappa som ligger i sjukhussängen, tillbaka hem på eftermiddagen för att laga mat till tvillingar som inte har tålamod att äta med henne, och en dotter som inte kommer hem. När jag ser henne gråta om kvällarna, faller mina tårar över kinderna i samma långsamma hastighet som hennes. När jag ser tvillingarna leka känner jag den nästintill bortglömda känsla av lyckorus som barn är välsignade med, och som sakta försvinner när barndomen glider över till vuxenvärlden. När jag ser Erika hoppa ur bilen sent på kvällen känner jag ungdomens längtan efter frihet. Jag har fått ett speciellt band till familjen, ihopflätat med sympati och igenkänning. Det är som om jag vore en del av deras vardag, en del av deras familj. Just därför känns det som om jag själv tappar en familjemedlem dagen då Evert somnar in. Det är en lugn, och kvav sommarnatt. Den kvardröjande solen förnims fortfarande bakom de rosa molnen. Genom natten hörs det vilda tjutet av blåljussirener, följt av det blå, skiftande sken som lyser upp husets fasad. Som vanligt sitter jag vid mitt matbord, smuttar lätt på en kopp te. Jag ser hur ambulansen svänger upp på trottoaren, och två personer kliver ut, springer bakom bilen för att dra ut en brits på hjul. Jag springer fram till fönstret, ställer mig intill väggen och kikar fram, noga med att gömma mig. Snart ser jag hur lamporna tänds i lägenheten på andra sidan. Ytterdörren öppnas och de två ambulansförarna letar sig in i lägenheten med britsen i händerna. Elina är hysterisk, gråter och famlar med händerna, som för att hitta något att stödja sig mot. Tvillingarna går i sin mammas fotspår, deras ansikten är rädda och trötta. Ambulanspersonalen tar sig in till Everts rum som är svagt upplyst av lampan i fönstret. Jag ser hur de går fram till hans säng, verkar känna efter puls. Utanför ser jag Elina falla ihop. Jag vinklar ner mina egna persienner. Det känns som att jag ser något jag inte borde se. En sådan intim, personlig stund i den här familjens liv. Men samtidigt blir det en personlig förlust för mig. Jag har kommit att älska dem, precis som jag älskar mina egna barn, kommit att älska Evert som mina egna föräldrar som sedan länge är döda. Jag sätter mig ner på golvet, utmattad av scenen jag precis har bevittnat. Tårarna strömmar ner längs mina varma kinder. Jag lägger handen mot bröstet, känner mitt hjärta slå mot handflatan. Jag sitter där tills jag hör ambulansen svänga ut och köra iväg. Jag kan bara fantisera om vad Elina och barnen gör nu, vad de känner, hur tomheten trycker i lägenheten.
Jag låter persiennerna vara fördragna i en veckas tid efteråt. Kanske gör jag det av hänsyn till dem, eller så gör jag det för mig själv. För att dämpa sorgen jag känner. På lördagen efter vågar jag vinkla upp dem igen. Solen står högt på himlen och tar sig in i min lägenhet, lyser upp det rum som under veckan har legat i ett dunkelt mörker. Jag står med kaffekoppen i en handen, känner ångan som smeker min hud, medan jag tittar över till deras lägenhet. Deras persienner är som vanligt uppdragna. Barnen verkar vara i skolan, men Elina är hemma. Hon sitter framåtböjd vid matbordet. Pannan är lutad mot handflatan. När hon höjer huvudet ser jag snoret som torkat fast på överläppen. Håret är rufsigare än vanligt. Hon verkar ha samma kläder på sig som då jag sist såg henne. Efter en stund kliver hon upp, och försiktigt tar hon sig till Everts rum. Nästan som om hon vore rädd, kikar hon in. Tårarna stiger i hennes ögon och hon lutar pannan mot dörrkarmen, som för att vila. Det känns som om något tungt lägger sig över mitt bröst, pressar ner mina lungor, vilket tvingar mig att ta korta, flämtande andetag. Jag vill sträcka ut min hand till henne, trycka den, och förklara att jag själv har förlorat mina föräldrar, att jag också har gått igenom den sorg som hon gör nu. Vi står där, Elina och jag, tills solen vandrar vidare och kastar ett sista, rosa sken över himlen, och dagen glider över till kvällen.
Måndagar städar jag. Då låter jag fönstrena stå öppna för att släppa in ny frisk luft. Just den här måndagen blir jag tvungen att stänga av dammsugaren när jag hör en krasslig, nästan lite återhållsam röst, komma från det öppna fönstret:
— Sådär, är ni redo?
— Aa, säger två ljusa barnröster unisont. Jag ställer mig intill fönstret, kikar försiktigt fram, och får syn på Elina och tvillingpojkarna stå på gatan nedanför deras fönster. Elina är klädd i en svart, kort klänning, och har en sjal slängd kring halsen. Hon sitter nerhukad så att hon hamnar i ögonhöjd med pojkarna, och stryker bort, vad jag gissar är smuts, från deras vita skjortor.
— Nä, nu måste vi börja röra på oss, säger Elina och ställer sig upp igen, slänger en blick på klockan på handleden.
— Jag sa ju klockan ett till Johanna, suckar hon.
Det är första gången jag hör deras röster, och första gången jag får reda på vad någon av dem heter. Elina slänger frustrerade blickar omkring sig, tittar efter sin dotter. Efter en stund ger hon upp:
— Jaha, men då får vi åka utan henne, säger hon till pojkarna. Därefter går de iväg till garaget som ligger till höger. Tjugo minuter senare hör jag kyrkklockans klang ljuda genom staden, och jag förstår att det är Everts begravning de var på väg till. Medan jag står och lyssnar till begravningens melodi tänder jag ett ljus för honom på fönsterblecket. Jag väntar med städningen tills imorgon. Senare samma kväll svänger en bil upp utanför deras lägenhet, och Johanna hoppar ut. I fönstret ser jag Elina. Nu väntar hon inte längre i köket, utan slänger på sig ytterjackan och går med ilskna steg ut till Johanna. Hennes ögon är stora av ilska, kinderna röda när hon går fram till sin dotter som ryggar tillbaka. Bilen kör vidare.
— Var fan har du varit! skriker Elina. Hennes röst blir gäll.
— Jag var hos pappa! svarar Johanna högt.
— Vad i helvete Johanna, det var din morfars begravning! Du missade den! Va? Var det så jäkla viktigt att vara hos pappa just idag? Och du svarar inte när jag ringer?
— Jag sa ju det till dig! Jag och pappa hade bestämt att vi skulle vandra idag! För flera månader sedan.
Elina är tyst, verkar fundera en stund, men lyckas fortfarande hålla stadig ögonkontakt med sin dotter.
— Och din pappa? Han tyckte att det var en bra idé att du missade begravningen?
— Han sa att jag fick bestämma själv!
Hon tar en paus, andas tungt.
— Det här är anledningen till varför jag inte ens vill bo hos dig! Du är så jävla kontrollerande! fortsätter hon.
— Johanna, snälla.
Elinas röst tystnar en aning, fortsätter sedan:
— Jag gör allt för att hjälpa dig. Jag måste ställa krav, och ibland måste du lyssna på mig. Och idag, var allt jag ville att du skulle vara med på morfars begravning.
Jag hör hur hennes röst stockar sig i halsen.
— Och jag förstår att du vill vara med pappa mer, men du vet att han inte klarar av att ta hand om er. Eller hur?
Johannas blick sjunker ner till fötterna. Jag hör hur hon börjar snyfta lågt, ser hur kroppen höjs och sänks i takt med de sorgsna lätena. Elina går fram till henne, lägger handen på hennes rygg, och stryker lätt.
— Han kunde inte någon annan dag. Han sa att det är bara idag som han kunde vandra. Jag får ju aldrig träffa honom.
— Älskling, börjar Elina. Jag vet att det är jobbigt. Jag önskar jag kunde göra allt för dig, men jag har bara så mycket energi.
Johanna gråter, Elina lutar huvudet på hennes. Jag ser deras kroppar smälta samman till en egen entitet i det stundande mörkret.
— Förlåt, mamma. Förlåt, säger Elina tillslut.
— Det är okej, älskling.
— Nej, det var dumt. Självklart skulle jag ha varit på begravningen. Jag bara…jag har inte sett pappa på länge, jag saknade honom.
— Jag förstår, du behöver inte förklara.
— Jag tycker inte du är kontrollerande. Jag blev bara så arg. Jag vet att du gör ditt bästa.
Johanna tystnar. Drar tillbaka snoret i näsan.
— Vi alla gör vårt bästa, svarar Elina sedan.
Jag vet inte när de går in igen. Jag går ifrån fönstren innan de gör det. Vill ge dem tiden tillsammans, utan min blick.
Efter den kvällen verkar livet återgå till sin normala takt. Vardagen förhåller sig till Everts bortgång, omvandlar sig, och blir till något nytt. Elina går till jobbet, barnen till skolan. Hon kommer hem, ställer sig vid spisen och lagar mat, sätter sig ner vid bordet och äter tillsammans med tvillingarna. Johannas tallrik står fortfarande tom. Hon kommer hem på kvällarna, men Elina sitter inte längre uppe och väntar på henne. Vissa dagar ser jag Elina stanna upp vid Everts rum, som nu Johanna har flyttat in i. Hon lutar huvudet mot fönsterkarmen, och jag ser hur några tårar stillsamt letar sig nedför hennes kinder. En kväll ställer hon fram maten på bordet och sätter sig ner, slevar över på tvillingarnas tallrikar, när Johanna stiger in. Alla tre tittar förvånat på henne, och hon ler svagt. Hon går fram till sin mamma, lägger en kyss på toppen av hennes huvud och sätter sig på sin plats. Hennes mamma slevar över mat till henne. Medan jag själv äter, tittar jag på dem. De pratar, skrattar. Tvillingarna lämnar sina tallrikar och springer in på sitt rum. Elina och Johanna sitter länge kvar vid bordet. Johanna säger något som får Elina att skratta. Hon lägger en hand på sin dotters. Det är som om jag är där med dem. Skrattar när de skrattar, ler när de ler. Mot kvällen, när Elina och Johanna har tagit undan disken, går Elina fram till ena fönstret. Hon tittar sig omkring på vägen, som om hon letar efter något. Sedan vänder hon upp blicken, och för den allra första gången, möts våra blickar. Under några sekunder, som mer känns som timmar, tittar vi på varandra. Därefter vänder sig Elina om, svarar Johanna som precis har sagt något, vänder sig mot mig igen, ger mig ett svagt leende, och låter sedan persiennerna gå ner.
SLUT.
