Novell: Hjärta av guld
Illustration: Saskia Albrecht
Oliver Wiklund skriver hjärtskärande om livets slut och kärlekens början.
Ayla är sjutton år gammal och sitter på den främsta kyrkbänken på sin mammas begravning. Prästen ber henne att stiga upp på altaret med den där lugna rösten som endast präster besitter. Hon torkar en tår, kramar om A4-papperet där hennes väl valda ord står skrivna och ställer sig intill den vita kistan där skalet av hennes mamma vilar. Hon vänder sig ut mot bänkraderna och möter ett trettiotal sorgsna ansikten. Hon talar. Berättelsen om hennes mamma lämnar hennes svartmålade läppar. Hon berättar om hur hennes mamma vägledde henne genom livet. Hon använder sig av klyschiga metaforer för att göra känslorna gentemot sin mamma förståeliga för åhörarna, men hon vet, innerst inne, att de inte gör känslorna rättvisa. Hon vet att de är för stora för att få ner i skrift, eller tal för den delen. Hon fortsätter med att berätta om sånger de sjöng tillsammans sent på kvällarna, sånger som alltid kommer påminna henne om sin mammas underbara röst. Fler tårar rymmer från ögonen. Rösten stockar sig. Från den främre bänkraden tittar hennes pappa på henne, rakryggad, med armen om hennes småsyskon. Hans mörka iris omringas av den röda färgen från spruckna blodkärl. Hon hoppas för allt i världen att han är stolt.
I en bänkrad längre bak sitter Joline på sin lärares begravning. Hon lyssnar till dotterns ord och en bekant bild av henne träder fram. Den bild av en kvinna som tar med sig musik och glädje var hon än befinner sig. Vare sig det är hemma eller på jobbet. Hon hade varit Jolines mentor och engelsklärare nu under gymnasiet. Dörren till hennes kontor hade alltid stått öppen på glänt - “En påminnelse om att du alltid kan komma till mig, när som helst, och prata om vad som helst”, hade hon förklarat för Joline. Joline önskar att hon visste hur många timmar hon har suttit inne på hennes kontor och släppt ur sig känslorna kring föräldrarnas skilsmässa. Hennes lärare hade nickat förstående medan Joline berättade om den klump som hade formats i hennes bröst efter timmar av att lyssna till sina föräldras bråk. Läraren lade sitt huvud på sned medan hon lyssnade på hur Joline inte kände sig hemma någonstans, hur hon kände sig som någon mittemellan. Hur hon drar den svarta sportbagen, fylld med alla kläder hon äger, mellan föräldrarnas hus som en död hund i ett koppel. Uppe på altaret slutar hennes dotter att prata. Joline skickar upp ett tyst tack till den vita kistan på altaret. Ett tack till kvinnan som hjälpte henne upp på fötter igen. Ett tack till den läraren som kommer in i ens liv under det perfekta ögonblicket, och säger de där perfekta orden som ger oss tillbaka kärleken till livet.
Ayla och Joline känner inte varandra. Kanske har de gått förbi varandra på stan någon gång. Kanske har de suttit i samma biopublik, kanske har de suttit på samma buss. De har varit som alla andra, statister i varandras liv. Snabbt förbipasserande skuggor i periferin. Men de har aldrig blivit presenterade för varandra, de är inte medvetna om varandras existens. Lärarens dotter. Lärarens mentorselev. Men de kommer träffas. Om bara några år.
Vad kommer hända när de lämnar kyrkan idag? Ayla kommer lägga ner all sin tid och energi på musiken, särskilt rock - den musik som hon och hennes mamma främst lyssnade på tillsammans. Hennes fingrar kommer dra i elgitarrens strängar och hon kommer ständigt söka efter den närhet som försvann tillsammans med hennes mamma. Dag för dag kommer hon även börja märka av den mörka depression som lägger sig över hennes pappa. Hon kommer se hur sjukdomen tynger ner hans axlar tills han nästan böjer sig fram helt när han går. Hon kommer märka av tystnaden som trycker i det stora huset. Hon kommer vara för rädd för att fråga. Istället kommer hon hjälpa till mer med sina syskon. De kommer fråga henne varför pappa sover länge på dagarna.Varför persiennerna i hans rum alltid är fördragna. Hon kommer svara, som en viskning, att allt är bra och dra sin hand genom deras tunna hår. Hon kommer inte veta om det helvete som hennes pappa går igenom på jobbet. Den utfrysning som hans kollegor utför, eller de rasistiska ord som spottas efter honom under arbetstiden. När hennes pappa väl berättar att han har fått ett jobberbjudande nere i Malmö kommer Ayla vara övertygad om att flytten är för att rymma från sorgen, och från den stad som hennes pappa förknippar med hennes mamma. Hon kommer ta sina småsyskon i händerna och krama åt. Det kommer vara ett tyst löfte om att hon aldrig kommer lämna dem.
Joline kommer fortsätta att släpa väskan mellan sina två hem, och klumpen i bröstet kommer obehindrat växa sig större. Hon kommer få för sig att den trycker mot hennes hjärta. Hon kommer hålla för öronen när föräldrarna skriker på varandra. Hon kommer anförto sig till sin mamma. De kommer prata länge in på småtimmarna om allt som tynger bådas hjärtan. Hennes mamma kommer berätta om den kontrollerande människan hennes pappa var under förhållandet. Hon kommer berätta om drömmen att flytta till storstan för att plugga vidare som hennes man nonchalant hade skrattat år. Om hur hon har känt sig tvingad att bo kvar i den lilla byn. Joline kommer slutligen berätta att hon är bisexuell. Hon kommer vilja berätta för sin pappa, men innan hon hinner, kommer hon råka höra honom uttrycka sina åsikter i ämnet med en kollega. Hon kommer höra sin egen pappa säga att hon är sjuk. Hon kommer höra sin egen pappa kalla henne äcklig. Hans ton kommer få urinet att lämna blåsan av rädsla. Hon kommer tvingas krama sin pappa och låtsas att det är ord hon aldrig hört. Hon kommer känna kärleken slitas och dra. Hon kommer fälla tårar. Hon kommer lägga huvudet i sin mammas knä och låta henne stryka sin hand över hennes huvud precis som hon gjorde när Joline var liten. Hon kommer fortsätta att låtsas. Fortsätta kramas.
Efter någon månad kommer hennes mamma berätta att hon planerar en flytt till Malmö. Hon ska följa den där drömmen - har bestämt sig för att hon inte alls är för gammal. Att det inte är för sent. Joline kommer följa med. Hon kommer krama sin pappa en sista gång på tågstationen, men hon kommer inte vilja nämna det hon hörde honom säga. Hon kommer vilja vänta. Joline och hennes mamma kommer flytta till en liten lägenhet i Malmö. Väl där kommer hon äntligen känna sig som hemma.
I storstaden kommer Ayla vara klädd i svart. Hon kommer knyta upp sitt mörka hår i en hård hästsvans. Hon kommer skaffa en tatuering av en svart orm som slingrar sig över hennes underarm. Hon kommer lyssna på hårdrock, men lämna gitarrspelandet bakom sig. Hon kommer börja drömma om något mer praktiskt, där hon får uttrycka känslor, där hon kan falla in i en annan roll än sin egen. Hon kommer fortsätta att hålla hårt om syskonens händer och söka den närhet som försvann med hennes mamma.
I storstaden kommer Joline vara klädd i färger. Hon kommer klippa sitt ljusa hår till axlarna. Hon kommer låna sin mammas smycken. Hon kommer drömma om att själv vara med i sina favoritfilmer som hon ser på med sin mamma. Hon kommer skriva egna manus, egna berättelser. Hon kommer konstruera karaktärer som för henne känns verkliga. Hon kommer drömma att berätta historier som hjälper. Som människor kan känna igen sig i. Som kan få människor att se livet genom andra ögon.
Slutligen kommer Ayla och Joline, lärarens dotter och lärarens mentorselev, träffas första dagen på teaterhögskolan. De kommer äta lunch tillsammans på en liten restaurang vid Gustav Adolfs torg. De kommer skratta. De kommer snudda vid varandras händer på det rangliga bordet. De kommer känna doften av varandras parfymer. Joline kommer lägga märke till hur Ayla drar åt sin hästsvans med jämna mellanrum. Ayla kommer lägga märke till hur Joline biter nervöst på sina naglar som är fläckiga av gammalt nagellack. Joline kommer känna att det är något bekant med Ayla.
Kvällen kommer komma, samtalen kommer fortsätta. Ayla kommer förklara att hennes pappa ursprungligen kommer från Turkiet men flyttade till Sverige när han förälskade sig i hennes mamma. Joline kommer berätta om föräldrarnas skilsmässa. Någon gång under kvällen kommer de börja förstå att de en gång bodde i samma norrländska stad. Joline kommer förstå vem Ayla är, och berätta om läraren som en gång förändrade hennes liv. Ayla kommer torka bort tårar från sina kinder. Joline kommer säga hur fint hon tyckte att Ayla pratade på begravningen. Ayla kommer berätta om sin mamma, och om kampen mot cancern som slutligen tog hennes liv. Hon kommer berätta om sin pappa, och om sina syskon vars händer hon håller hårt. De kommer hålla om varandra när mörkret kommer krypandes. Ayla kommer lägga en lätt, lite försiktig kyss, på Jolines kind. Jolines kinder kommer brinna.
Kärleken kommer omge dem som vatten i en varm källa. Het och tryckande. De kommer kyssas för första gången framför Teaterhögskolan. De kommer hålla handen under promenader. De kommer lägga händerna mot varandras kinder. De kommer se sin egen spegelbild reflekteras i varandras ögon. Joline kommer träffa Aylas syskon, och hennes pappa. Han kommer påminna Joline om en pappa som inte har svikit. Ayla kommer se film tillsammans med Joline och hennes mamma. Hon kommer påminna Ayla om sin egen mamma. I soffan kommer Joline vända sig mot Ayla och känna sig mer hemma än någonsin. I soffan kommer Ayla vända sig till Joline, se ljuset från filmen dansa över hennes ansikte, och återigen känna den där närheten som försvann med hennes mamma.
Joline och Ayla kommer älska sådär som nykära älskar. Länge och svettigt. De kommer ligga hud mot hud, känna doften av varandras kroppar. Höra ljudet av varandras studsande guldhjärtan bakom bröstkorgen. Framtiden kommer kännas sådär underbar, som en blommande äng under sommaren. Det kommer vara de två. Bara de två.
Mycket kommer hända när Joline och Ayla går ut från kyrkan idag, men just nu kliver Ayla ner från altaret. Människorna i bänkraderna snyftar efter hennes ord. Joline torkar en tår. Prästen meddelar att de ska lyssna på Aylas mammas favoritlåt, Himlen är oskyldigt blå. Bandet ställer i ordning sina instrument. Sångaren höjer upp mikrofonstativet till munnen. Bandet spelar, sångaren sjunger:
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Ayla vänder sin blick mot raderna snett bakom.
Rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Bara för en sekund möter Joline Aylas ögon.
fast tiden har jagat oss in i en vrå
Himlen är oskyldigt blå.
De vet det inte än. Men de ska träffas. Om bara några år.
SLUT
