Tribe Friday: "Jag är fortfarande kvar i mindsetet att jag spelar i det lokala alternativa bandet."
Foton: Miranda Fredriksson
Ikväll spelar Tribe Friday på Bar Brooklyn i Stockholm, men det är långt ifrån första gången de spelar live. Bandet har spelat i Tyskland, USA och blivit nominerade till Årets Grupp 2020 på P3 Guld. Vi har pratat med Noah Deutschmann, sångare i bandet om att bli kända under pandemin, kärleken till My Chemical Romance och vad för typ av musik han aldrig skulle skriva.
Tribe Fridays Noah Deutschmann har precis hunnit mellanlanda hemma efter en spelning när vi ses på Zoom. När jag pratar med honom har han just kommit hem från Sundsvall, men innan har bandet spelat i Örebro, och i Skogsnäs som är en kooperativ by i Sollefteåtrakten. Jag frågar honom hur det har varit att spela i Sverige.
– Det har varit supernice! Det är märkligt att få komma tillbaka och få ställa sig på scen. Vi körde vårt första svenska gig dagen efter att restriktionerna hade släppt, då körde vi i Stockholm. Det var overkligt, det kändes som att vi gjorde något olagligt eller lite busigt.
Han berättar att det har varit lite märkligt då bandet har haft sitt största uppsving under pandemin. Under 2020 har bandet blivit större och då inte haft några spelningar i Sverige, och att det har blivit en stor kontrast nu när de får spela. De som kommer och lyssnar kan texterna, kommer fram och tar bilder och några har till och med kommit med bandtatueringar.
– Vi har ju tidigare bara haft den kontakten över sociala medier men nu är det kul att få träffa fans … eller jag tycker egentligen inte om att säga “fans”, det känns lite konstigt att säga. Jag tror att det är jantelagen som skriker på mig.
Tidigare i höst har de också gjort ungefär 18 spelningar i Tyskland. Noah berättar att tyskar har ett helt annat förhållande till livemusik. Han menar att det i Tyskland finns en kultur där man oftare går ut och kollar på mindre okända band, bara för att man vill upptäcka ny musik och uppleva livemusik, till skillnad från i Sverige där man istället går och tittar på sina favoritband och favoritartister. Jag frågar hur den tyska publiken är.
– Det är väldigt roligt då man känner att de verkligen uppskattar musik. Men jag skulle inte direkt säga att det är någon skillnad på publiken, all publik är typ likadan. Jag vill inte backtalka Sverige, men i och med att Tyskland har den konsertkulturen så har de lite närmre till dans, så det brukar vara en hel del röj! Men det beror ju också på var vi spelar. Vi spelade på ett rave utanför Stockholm och där var det ju helt sjukt, medan i Tyskland så kan det vara folk som crowdsurfar och det är moshpits och nästa gång kommer man till en annan stad så är det lite stelt. Men generellt så kanske tyskar rör på sig lite mer, säger Noah och skrattar.
Under förra året spelade bandet i USA, precis innan landet stängde sina gränser för Covid. Noah beskriver att landa i New York som en film, allt är större än vad man någonsin kunnat tro, byggnaderna är gigantiska och det är otroligt mycket människor. Han berättar att det som att han var med i en Coming-of-Age film. Det är inte så stor skillnad på den amerikanska publiken, förutom att de kanske har svårare att förstå gränser, exempelvis kom folk fram och frågade om de fick ta med medlemmarna i bandet på prom.
Vad svarade ni på det då?
– Ja jag vet inte … Det gör man inte, vi bara skrattade gott. Jag är jättedålig på sådana frågor också. Jag blir alltid ställd och så går jag direkt in i “awkward mode”.
Vilka är Tribe Friday?
Namn: Noah Reinhard Hilding Zaroni Deutschmann, Robin Hanberger Pérez och Isak Gunnarsson
Ålder: 21 (Noah), 29 (Robin) & 24 (Isak)
Gör: Spelar gitarr, sjunger, skriver texter och har för många mellannamn. Och en massa andra grejer! (N). Spelar bas och skriver snyggast autografer i bandet (R). Spelar gitarr och drar strängar på varje spelning (bonus: byter dock strängar snabbare än The Flash). (I)
Bor: I Tribe Headquarters på hemlig ort (N & I). I Örebro och deltid på Tribe Headquarters (R).
Älskar: Att skapa, att resa, och Robin och Isak (N). Min Nintendo 64, att hålla tider (till skillnad från resten) och pizza med ananas på (R). När folk tar hand om varandra och maglev-tåg (I).
Hatar: Inte mycket... Konsistensen av det där vita utanpå citrusfrukter. Och kladd (N). Lussebullar med russin i, mjukost och spindlar (R). Trångsynthet och kölappar (I).
Förebilder: Jordan Dreyer, Gerard Way, Veronica Maggio och Julian Casablancas. Och min familj (N). Min mamma och Oscar Zia (R). Mormor och Jan Sparby (I).
Enligt Noah så har det varit lärorikt att få giga under Covid. Bandet har ändå fått spela under pandemin, men publiken har inte varit där. De har gjort ungefär elva spelningar som har varit livestreamade, vilket inte har varit jättekul för då har det inte gått att få någon feedback, menar han. Bandet var också en sväng i Tyskland under starka restriktioner. Pandemin har ändå gjort att Tribe Friday har blivit ett tightare liveband, då de inte har haft så mycket publik och de har kunnat se inspelningarna från gigen i efterhand. Slutsatsen är att det har varit ett övningsår, berättar Noah.
2020 blev ni nominerade till årets grupp i P3 guld, hur kändes det och hur var det att få den uppmärksamheten?
– Vi hade släppt ett par EP:s men det hade inte gått sådär superbra för oss. Det var jättekul att få den uppmärksamheten och lite acknowledgement, liksom “nu är det ändå ett gäng som tycker att vi är bra nog för att bli nominerade i den här grejen”. När vi hade fått reda på det gick vi runt länge och kunde inte tro att det var sant, att det var ett scam eller att det var något typ prankprogram som drev med oss. Tills att vi faktiskt var där och ba “okej, det händer faktiskt”.
Men idag går det väldigt bra för bandet. Jag frågar Noah om allt går att ta in, eller om det bara känns som att man lever i en bubbla.
– Ganska mycket bubbla, tror jag. Vi har fått göra en massa häftiga saker men jag har inte kunnat ta in något av det. Jag har spelat i band hela min uppväxt och jag är nog fortfarande kvar i mindsetet att jag spelar i det lokala alternativa bandet. Men jag förstår ju rent objektivt att det har gått bättre än så de senaste två åren, men nej jag förstår ingenting. Men det kanske är bra också, så att man inte får storhetsvansinne.
Vad säger ni till dem som säger att punken och rocken är död, eller som säger att ni inte borde göra sån musik som ni gör?
– För det första är det ju helt fel. Det finns plats för all musik och speciellt just nu. För det andra är det konstigt att säga till en musiker att de borde göra annan musik, det säger man inte till en konstnär, fritt konstnärligt uttryck är ju jättebra. Sedan finns det någon märklig inställning om att rocken är död men är man inne på TikTok nu och ser vad den unga generationen lyssnar på, då är det poppunk, det är metal och grunge som är på väg tillbaka. Så de som säger så, lyssnar inte på rock!, säger han och skrattar.
Tribe Friday startades när Noah var 14 år och bodde i Härnösand i Norrland och bandet var först bara en “efter skolan-grej”. Han berättar att alternativen som fanns var sport, musik, eller knark. I början var bandet ett hobbyprojekt och de spelade på ungdomsgården. 2017 flyttade Noah ner till Örebro. Robin Hanberger Pérez och Isak Gunnarsson joinade bandet sent 2019. Noah kände båda från olika musikkretsar.
– Jag och Isak hade hängt på efterfester och han brukade tatuera mina ben när vi var fulla. Robin spelade i ett annat band som jag hade hjälpt att spela in i en studio åt och jag såg honom värma upp och tyckte att han var bra … då snodde jag honom från hans gamla band, och så åkte vi till USA några veckor senare.
Det är Noah som skriver alla texter till bandet. För honom handlar det mycket om att processa tankar och upplevelser som han själv har. Om de har varit ute och spelat mycket och träffat nya människor, kan det komma många texter från det. Det blir nästan lite meditativt, menar han.
– Det kan vara allt möjligt. Ibland skriver jag om någon jag ser på bussen, ibland skriver jag om en rolig kväll jag har haft ute med kompisarna. Men ibland hittar jag bara på också, för ibland är det skönare att hitta på saker än att behöva handskas med sitt egna.
Är det viktigt att det är just du som skriver texterna?
– För min del är det det. Alla sångare är olika men jag kan inte riktigt mena det jag sjunger om jag inte skriver det själv. Men jag använder Isak och Robin som bollplank, jag håller i pennan men kan vinkla olika ord och idéer med dem.
Jag frågar Noah om det är någon typ av låt han aldrig skulle göra.
– Jag skulle aldrig skriva en jullåt. Men jag tänkte också att jag skulle skriva en låt om superhjältar, men sedan gjorde vi en cover på introt till Spiderman.
Ni har två låtar där det är med två namn. Dels låten Julie och låten drugs x boys x drugs där en Ellen nämns, jag undrar vilka dessa personer är?
– Julie är en sammanslagning av många av mina vänner när jag var ung tonåring i olika emokretsar i en liten stad. Vi hade alla gemensamt att vi inte mådde så bra. Så det är en sammanslagning av dem, men den handlar också lite om mig själv. Ellen är min bästa vän, så när hon på våra spelningar så brukar jag peka ut henne i publiken.
Videon till drugs x boys x drugs gjorde bandet nästan helt själva. Bandet har ett litet crew av människor som hjälper dem med olika typer av media. De hyrde en fotostudio och filmade bara så mycket de kunde, efter att haft ett planeringsmöte kvällen innan. Det var en tight deadline, då bandet dagen efter skulle upp till Stockholm och spela på P3 Guld. Efter hemkomsten från galan redigerades videon ihop fort för att två dygn senare släppas.
– Många av idéerna till videon blev till under sömnbrist och för mycket kaffe, säger Noah och skrattar.
Senast släppte ni låten conversation, vad handlar den om?
– Textmässigt handlar den om en konfrontation i ett förhållande där man drar ut det värsta ur varandra. Jag har haft några sådana förhållanden och det är sorgligt på något sätt att se sig själv bli denna fruktansvärda människan.
Bandets egna musiksmak är väldigt varierad. Robin lyssnar mycket på funk och new metal, Isak lyssnar på emo och hardcore men också mycket pop. Noah lyssnar själv mycket på hiphop för tillfället, men lyssnar annars mycket på indierock och hardcore. Men den gemensamma nämnaren för alla medlemmar är emo, popunken och indierocken, Noah menar också att det hörs.
– Den gemensamma förebilden är My Chemical Romance. Vi har alla växt upp med dem och vi alla inspirerade av att de kan bygga olika världar. Det är inte bara musik utan det blir som en hel teater. De har sina looks och olika karaktärer, kombinerat med en superbra show och superbra låtar. En annan förebild är The Strokes, och det hörs mycket i vår musik. Jag har lyssnat så otroligt mycket på dem så att det är nästan omedvetet vid det här laget.
Bandet har flyttat ut i ett hus i skogen norr om Örebro. Noah berättar att han själv trivs väldigt bra med isolation. De har också en studio i huset. Jag frågar Noah om det är svårt att jobba där man bor.
– Svårigheten är väl snarare att man jobbar för mycket. Både jag och Isak är totala arbetsnarkomaner och pushar varandra väldigt mycket. Det positiva är att det blir som ett kontor vilket många band inte här.
Tribe Friday kallar sig själva för bubblegum emo, det är också det den nya skivan som kommer ut nästa år ska heta. Begreppet myntades under en pressrelease där bandet skulle beskriva sin musik och en av bandets managers kom på begreppet. Första tanken var nej, men sen insåg bandet att det är exakt deras genre, både glatt och up beat och sorgset och deppigt.
Vad kan man förvänta sig av den nya skivan?
– Om man har gillat det vi har släppt hittills så tror jag att man kommer gilla skivan väldigt mycket. Det är egentligen bara en utveckling och en förfining av vad vi har släppt innan. Det är fortfarande vårt sound men vi har också utvecklas som låtskrivare under dessa två år.
Jag frågar Noah vilken låt som är hans favorit att spela live och vilken låt han är mest nöjd med.
– Jag tror att min favorit att spela live är vår senaste, conversation. Den är sjukt röjig och vi spelar den alltid i slutet av setet när folk har kommit igång! Plus att jag inte behöver spela gitarr i verserna, vilket är skönt för då kan jag ta loss micken och gå runt som jag vill. Den låt jag är nöjdast med är forward is the way out, men det är olika från dag till dag. Ibland kan jag tycka att allt jag gör är det bästa som finns och ibland tycker att allt jag gör är det värsta som finns.
Och till sist, vad kan man förvänta sig om man kommer ikväll?
– Röj!
