Novell: År 1979
Illustration: Malin Moilanen
Året är 1979. Det är en varm sensommardag den 29 augusti. På trappan hos Socialstyrelsen sitter ett trettiotal personer samlade. Män och kvinnor. Ilska och beslutsamhet driver genom deras ådror. De är alla, enligt Socialstyrelsen, drabbade av en och samma psykiska sjukdom. En del av dem ringer till och med till Försäkringskassan:
- Hej, säger de.
- Jag vill sjukanmäla mig. Jag är homosexuell.
Lars har precis fyllt 20 år. Han sitter på det nedersta steget av stentrappan som leder upp till Socialstyrelsens kontor, och sliter nervöst sönder sina torra nagelband. Han biter på underläppen, känner den metalliska smaken av blod. På överläppen ligger en tunn mustasch som han har odlat under sommaren. På näsan sitter ett par nya, runda bågar som han fick av sina föräldrar på sin födelsedag. Han känner sig fin idag, fin för en protest.
Lars har alltid varit en person som glider in i bakgrunden, som endast talar vid tilltal, som håller med även när han egentligen inte gör det.
- En blyg grabb, brukar hans pappa säga.
- Han är lite egen, hade deras granne sagt tyst till hans mamma en gång när de trodde att han vara utom hörhåll.
Det var även så han såg sig själv. Annorlunda, blyg och lite egen. Just därför blev han så förvånad när han gick med på att följa med sin vän Bengt på en av RFSL:s protester vid Socialstyrelsens kontor.
- Du måste följa med. Det är ett krig, Lars! Vi måste kämpa för vår rätt att ses som friska. Eller håller du kanske med, är du psykiskt sjuk?
Kanske var det Bengts fråga som gav honom modet. Det var då Lars förstod att han inte längre kunde vara tyst.
- Okej, svarade han sin vän. Vi gör det.
Lars och Bengt hade träffats på gymnasiet 1976. De gick båda samhällsvetenskaplig linje. Lars hade blivit helt betagen av Bengts energi, hans utstrålning. Sättet han sa exakt vad han tyckte och förde diskussioner i klassrummet på. De hade hittat varandra redan första dagen. De kompletterade varandra med sina olikheter, var varandras förlorade delar. Bengt gav Lars styrkan och modet att göra sådant han aldrig hade gjort, och Lars fick Bengt att ibland ta ett steg tillbaka. De älskade varandra, var tacksamma för varandras vänskap. Känslor som höll sig genom de nästföljande åren.
Bengt ställer sig upp tillsammans med några andra på trappstegen ovanför Lars. Tillsammans hjälps de åt att hålla upp en banderoll som sitter fast i två träpinnar på sidorna. Andra demonstranter lägger visselpipor mot läpparna och blåser. Ljudet ekar genom trappuppgången. Lars hjärta börjar rusa. Hans kropp reagerar automatiskt med rädsla, rädsla för att någon ska se eller höra vad de gör. Så hade hans kropp alltid reagerat. Men vi vill ju att de ska se, vill att de ska höra. Lars tar sig tillslut också upp på fötterna, och tillsammans med de andra skanderar han högt:
- Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort!
Lars blick faller på sin vän på steget ovanför. Hans ansikte blommar rött, rösten är hes. Bengt tystnar när hans ser Lars, och ler sedan stolt.
Protesten leder till att polisen tillkallas. De pratar med demonstranterna, låter dem vara. Det är en fredlig protest, säger de. De bedömer att det inte finns någon som helst risk för våld.
Slutligen kommer de ut i trapphuset. Socialstyrelsens anställda ber demonstranterna att välja ut ett par personer som kan prata med generaldirektören. Lars blir inte förvånad när Bengt ryter till:
- Nej! Vill generaldirektören prata med oss får hon komma ut hit och prata med oss alla!
Efter en stund stiger Socialstyrelsens nya generaldirektör Barbro Westerholm ut i trapphuset. Lars skulle senare glömma bort det mesta av samtalet. Det skulle lösas upp som i en slags dimma, men han minns att de sa vad de tyckte, att kärlek inte är en sjukdom, och att Barbro höll med.
Hösten börjar tränga sig på och ersätter värmen med kyliga vindar den 19 oktober. På sin säng i sin lägenhet sitter Lars och tar emot en lång kyss av sin vän Bengt. När han drar sig undan är ögonen stora och läpparna utsträckta i ett leende.
- Kan du förstå? säger han exalterat.
- Vi gjorde det här!
Lars är stolt över Bengt, och sig själv. Mest sig själv. De lider inte längre av en psykisk sjukdom.
Han skakar på huvudet, medan ett skratt letar sig upp från strupen.
- Det är helt galet, säger han.
Året är 1979 och homosexualitet är inte längre en sjukdom.
- Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, säger Bengt och håller upp sin knutna näve mot taket i en segergest.
