Recension: En flickas memoarer - Annie Ernaux
I En flickas memoarer återvänder Annie Ernaux till sitt ungdomsjag och vrider och vänder på känslorna och händelserna hon upplevde då.
“En sommar utan slut så som de alla är tills man blir tjugofem år, innan de krymper till korta små somrar som går fortare och fortare och som minnet blandar ihop och bara låter de somrar som varit uppseendeväckande torra och heta leva vidare.
Sommaren 1958.”
Annie Duchesne är 17 år när vi möter henne för första gången, på ett sommarkollo i Normandie. Det här är sommaren då hon ska leva, uppleva den stormiga, livsavgörande kärleken och bli kvinna. Men saker blir inte riktigt som hon tänkt sig, de blir ju sällan det. Istället för att blomma ut kommer hon aldrig riktigt in i ledargänget, hon famlar efter sin plats och vill desperat vara en del av deras skratt och upptåg, men blir istället ofta offer för dem.
Annie Ernaux har en lång författarkarriär bakom sig, där hon alltid skrivit självbiografiskt. I En flickas memoarer (Norstedts 2021) försöker hon återvända till den flicka på randen till att bli kvinna som hon en gång var - kan man det? Är flickan från 1958 faktiskt samma person som Ernaux är nu? Var går egentligen gränsen mellan Annie Duchesne och Annie Ernaux? Hur påverkar tiden som förflutit hur minnena känns? Kan man egentligen säga någonting sant om det som varit? Det här är frågor Ernaux vrider och vänder på, samtidigt som hon försöker bygga upp en bild av flickan hon var då, och kanske allra mest: få ett avslut på de händelser hon var med om då, som fortfarande, nästan 60 år senare, får henne ur fattning.
På många sätt känns En flickas memoarer som en bok som Ernaux var tvungen att skriva, för sig själv - och det är lite det här som gör läsningen skavig, för mig, då jag inte riktigt känner att jag får ut så mycket av att försöka bilda mig en uppfattning av Ernaux som ung kvinna på väg in i vuxenvärlden och hennes sexuella uppvaknande. Här finns absolut en hel del intressanta tankar och iakttagelser kring sexism och feminism och hur händelser ter sig annorlunda i dagens ljus, men det är liksom bisaker - det Ernaux fokuserar på är att fragmentariskt berätta om sitt liv åren 1958-1961, och även om Ernaux minns mycket i detalj så är det fortfarande bara minnen, som aldrig riktigt kopplas samman för att bilda en helhet.
“Jag närmar i dag scenen med brevet till natten med H och jämför: samma omöjlighet att övertyga, hävda sin synpunkt. När jag spelar upp den för mig igen avpersonifieras den så småningom. Det är inte längre jag eller ens Annie D i mitten. Det är som ägde rum i korridoren på kolonin förändras till en situation som funnits sedan urminnes tider och över hela jorden. Varje dag och överallt i världen finns det män som står i en ring runt en kvinna och är redo att skjuta skulden och kasta stenen på henne.”
Samtidigt kastar Ernaux kulturella referenser omkring sig - franska referenser, vilket gör att jag inte hänger med i en ändå betydande del av stoffet. Absolut att mina begränsade kunskaper i franska hjälper mig på traven med citaten, men verken som format Ernaux, sångerna hon minns, de betyder ingenting för mig. Därför känns det här också som en högst personlig text, och inte som någonting som egentligen hade varit tvunget att publicera, då det, som sagt, mest känns som någonting Ernaux helt enkelt måste göra för sig själv - inte någon annan.
Men prosan är snygg och Ernaux lyckas blanda tyngre, essäistisk text med relaterbara händelser och iakttagelser. Här finns absolut formuleringar som får mig att haja till, och på något plan berör Annie Ds öde mig. Men här finns också meningar som pågår rad ut och rad in, Ernaux ändrar sig mitt i och kommenterar sig själv och plötsligt har jag ingen aning om var meningen faktiskt började. Ibland blir det lite tråkigt, hon svävar ut i någon bihistoria kring en person hon mött och jag förstår inte riktigt poängen, men största delen av tiden behåller hon ändå min uppmärksamhet och reflektionerna kring H och hur tanken på honom fortfarande rör henne känns på något vis så … fint, oskyldigt och precis så bitterljuvt som en första kärlek ska kännas, årtionden efter att den upplevdes.
“När jag for hem skrev jag i dagboken “Alla som deltog på symposiet kastade sig iväg till museerna och jag till North Finchey i mitt gångna liv. Jag är inte kulturell, det finns bara en sak som räknas för mig, att fånga livet, tiden, förstå och njuta.”
Är det den största sanningen i denna berättelse?”
Många av personerna nämns bara med en bokstav, antagligen för att skydda deras identitet, andras namn skrivs ut i sin helhet - men få av personerna får egentligen något ansikte, och när boken är slut vet jag inte riktigt vem som egentligen var Annies vän, när och varför. Det är ju så i ett människoliv - människor kommer och går, och personerna runt en är långt mycket fler än de som ryms i en roman, men fortfarande stör det mig att jag inte hänger med i vem som var vem, och hur de egentligen passade in i Annies historia. Kanske var jag för ouppmärksam under läsningen, eller kanske är det inte det som är viktigt för Ernaux. Det är också delvis detta som är mitt problem med En flickas memoarer: det är inte en roman, det fokuseras inte på handling och intrig och karaktärer, utan det är Annie Ernaux reflektioner kring vem hon var som ung och hur hon tänker på det som varit många år senare - vilket absolut är en intressant disposition, men jag känner att det hade kunnat göras tätare, med färre utsvävningar och med mer fokus på känslor än på kalla fakta. Men där är ju också vi människor olika - Ernaux är känd för att skriva neutralt och utan personliga känslor, vilket är motsatsen till vad jag vill ha av en bok.
