Novell: Saknade syster
Illustration: Saskia Albrecht
Saknade syster är berättelsen om en bror, på väg till sin syster för första gången sedan allt blev fel.
Saknade syster. Jag sitter på en buss på väg hem till dig. Utanför fönstret drar en vit värld snabbt förbi. Trädgrenarna böjer sig under den täta snöns vikt. Jag lutar min panna mot det nedkylda fönstret, försöker fokusera på något utanför. För en sekund låser sig mina ögon på en trädgren innan den snabbt försvinner bort. Vad som helst för att tränga undan ljuden av de andra passagerarnas högljudda konversationer. Jag tänker på dig, önskar att du vore här. Du hade inte varit rädd för att ställa dig upp i mittgången och säga åt dem att dämpa sig. Jag ler när jag tänker på det. Jag saknar dig. Det är en saknad som hugger mig i bröstet och avger en smärta som jag aldrig tidigare upplevt. Minns du vad du brukade säga om våra hjärtan? Att de var två delar av något större, delar av en helhet? Ibland tänker jag att smärtan är vad som uppstår när våra hjärtan befinner sig för långt ifrån varandra. Att vävnaden dras och slits. De vill inget annat än att hålla ihop, vara hela. Jag antar att det är mycket därför jag sitter på den här bussen, på väg hem till dig. Jag vill be om ursäkt, och göra allt rätt igen, innan mitt hjärta slits sönder till tusen bitar som inte längre går att återställa. Jag är rädd för vad som är kvar av mig om det slutligen händer. Vad som är kvar av mig när jag har varit utan dig för länge.
Bussen svänger in på en ficka och stannar utanför en vägkrog vars röda färg har börjat flagna, ett resultat av tidens rörlighet, av dess flyktighet. Inget är beständigt, tänker jag. Inte ens två syskons tidlösa kärlek. Vart tar den vägen när den rinner iväg, som vatten mellan fingrarna? Upplöses den ut i universums oändliga rum, eller tar den sig vidare till två andra pumpande hjärtan som inte är slitna som våra? Alla dessa tankar får mig att må illa. Busschauffören meddelar att vi stannar i tjugo minuter. Utsvultna och kissnödiga passagerare tar sig ut ur bussen och försvinner in på krogen. Jag stannar kvar och tar fram en smörgås som jag försiktigt lindade in i plast på morgonen. Tystnaden som följer är välkomnande. Jag njuter av den lika mycket som jag njuter av mackan. Precis nedanför mitt fönster står busschauffören och röker. Jag studerar de smala strimmorna av rök som sakta ringlar upp från cigaretten och försvinner i luften.
Minns du under min studentmottagning, veckan innan jag stack, när du och jag smet iväg från middagen? Den kvällen allt blev fel. Vi sprang tyst runt huset och kämpade oss uppför backen in i skogen. Det klirrade från ölflaskorna du hade gömt under tröjan. Jag försökte förgäves att inte smutsa ner min kostym, eftersom jag visste att mamma skulle flippa ur annars. Du var redan full. Du försökte gå stadigt på två fötter men föll slutligen ihop under ett träd. En ölflaska krossades under din vikt och ölen bredde ut sig över din tröja. Du bara skrattade. Hostade till, och skrattade lite mer. Jag lade min handflata över din mun i ett försök att tysta dig, men ditt klingande skratt sökte sig mellan mina fingrar och ekade ihåligt genom skogen. Vi satt där mot trädstammen tills det svaga sommarmörkret lade sig tillrätta, kylan trängde sig på och myggen dansade runt våra huvuden. Urdruckna ölflaskor låg slängda runt oss. Du berättade historier från jobbet, och de otaliga dejter du hade gått på. Våra skratt klingade fint ihop, som en samstämmig orkester. Ett harmoniskt ljud som fick mig att slappna av. Kanske det i själva verket var alkoholen, men såhär i efterhand vill jag gärna tro att det var våra skratt som gjorde det. Utmattad lutade du huvudet mot min axel, höll handen för dina värkande magmuskler.
- Kan inte du följa med? frågade jag hoppfullt.
Du satte dig rakryggad och tittade på mig med ett par ögon som snurrade av alkoholen.
- Aldrig i livet! sa du högt.
Ur ena fickan tog du ut ett cigarettpaket och en tändare. Tände en cigarett och la den mellan läpparna. Jag hade aldrig sett dig röka tidigare.
- Vafan ska jag göra där? Här är mitt hem. Du lät ett rökmoln täcka mitt ansikte.
- Börja plugga kanske? Tänkte du jobba på ICA resten av livet? Du har ju jobbat där i tre år nu.
- Vafan är det du säger?
Ilskan vibrerade i din röst, genast ångrade jag att jag ens hade tagit upp det.
- Jag trivs med mitt jobb. Jag trivs med att bo här. Här är hemma för mig. Jag vill inte flytta. Du tog en paus för ännu ett bloss.
- Alla är inte någon jävla snobb som du. Som ska gå nån juristutbildning och få ett jobb där du går runt med frack hela jävla dagarna.
Vi hade aldrig tidigare pratat om mitt val att flytta iväg för utbildning. Kanske fanns det en anledning till det. Jag måste ha blivit irriterad på det du sa för jag svarade:
- Jag visste att du aldrig skulle stötta mig. Du är precis som mamma och pappa som inte fattar någonting. Ni vill inte ens fatta. Ni frågar ju inte ens.
Hjärtat rusade i bröstkorgen. Det susade i öronen. Jag var så arg, men mestadels besviken. Besviken att just du, min storasyster, den person jag hade gjort allt för att imponera på, inte stöttade mig.
Jag ställde mig upp, borstade av löv som hade fastnat på rumpan.
- Jag hatar dig! sa jag snabbt.
Jag hade aldrig sagt det till dig tidigare och så fort orden lämnade mina läppar sjönk mitt hjärta till backen. Du vände dig snabbt mot mig och en sorgsenhet hade lagt sig över ditt ansikte. Du skakade på huvudet, en hårslinga föll ner över ditt ansikte.
- Jag trodde aldrig att jag skulle höra dig säga det.
- Elsa, började jag men du var redan på fötter, på väg ner mot huset igen.
Jag följde efter, men när jag kom in sa mamma att du hade gått hem. Under natten strök tårar av ilska och sorg nerför mina kinder. Jag skrev ett sms till dig:
Kan vi träffas?
Du svarade:
Nej, du har sagt ditt. Jag vill inte höra mer.
Sommarens dagar löpte fram utan något ord från dig. När min flyttdag slutligen kom skrev jag att jag inte ville ha dig med. Du svarade aldrig. Redan då började jag känna mitt hjärta slitas, höra det skrika efter sin andra hälft. Jag ångrar det jag skrev. Med de orden slet jag upp såret emellan oss ännu mer, lät blodet forsa fritt. Och i vårt fall skulle tiden inte läka, istället skulle den hålla såret öppet under de följande åren. Under nätterna har tankar hemsökt mig: Har din röst förändrats? Har du förändrats? Jag vill höra dig, jag vill se dig. Vill låta såret läka, och slutligen få ro. Saknade syster.
Bussen åker vidare och nervositeten gör sig påmind genom att kittla mig i magen och reta mina kräkreflexer. Jag försöker hålla nere mackan som jag åt tidigare.
- Är du okej? frågar kvinnan i sätet bredvid mig.
Jag nickar och ler, försöker gömma rädslan som har slagit rot inom mig, och som bara växer sig större ju närmare dig jag kommer. Jag åker till dig för att be om ursäkt. För att höra din röst. För att förhoppningsvis bli förlåten. Men är det ens något du vill? Vill du se mig? Jag vill prata om oss, prata om det som hände, om det som sas. Det var ord som antagligen ingen av oss egentligen menade, men som ändå lämnade våra läppar. Ord som vi båda vill glömma, men som har etsats sig fast som brinnande minnesbilder i våra huvuden.
Jag tror jag lyckas somna en stund. Jag drömmer att du stänger dörren i mitt ansikte. När jag vaknar igen är mina kinder blöta från drömtårar. Chauffören meddelar att vår stad är nästa och det känns som om jag får en nål stucken genom naveln. När bussen slutligen stannar slänger jag packningen över axeln och tar mig ut i natten. Mörkret har lagt sig, stjärnorna glittrar ovanför mig och ett moln bildas av min utandning. Tystnaden är ovan, det känns som att stiga ut i ett vakuum eller att sätta en hink över huvudet. Samtidigt slås jag av minnesbilder, av min tid här, och jag känner mig mer hemma än vad jag har gjort på länge. Jag vet var du bor, mamma berättade vart du har flyttat. Med en stigande nervositet går jag mot dig. Saknade syster.
Framför ditt hus, där lamporna lyser varmt i fönstren kommer mackan slutligen upp bakom en snödriva. Jag sköljer munnen med det ljumna vattnet från vattenflaskan jag hade med mig. Vad ska jag säga till dig? Hur pratade du och jag med varandra? Plötsligt känns allt så svårt, som att jag inte vet hur man pratar, eller ens andas. Men på något sätt tar jag mig till din bro och lyckas trycka på ringklockan. Några signaler går bakom dörren. Den öppnas. Och där står du. Samma gyllene hår som ramar in ditt smala ansikte. Vad ska jag säga?
- Jag…
Tårarna jag har svalt får min röst att darra. Jag fortsätter:
- Jag vill säga förlåt.
Jag kan inte förmå mig att titta på dig. Skammen tynger ner mitt huvud som snön på trädens grenar. Jag väntar mig ett svar, men det enda jag hör är vintervindens viskning bakom mig. Istället för att säga något lägger du armarna om mina axlar, jag blundar och tar in doften av dig. Samma parfym som då. Jag kan svära på att jag känner mitt hjärta laga sig själv. Det känns plötsligt som om de förlorade åren mellan oss suddas ut. Som att jag är nitton igen och du ska dra mig upp i skogen bakom mamma och pappas hus. Du lägger läpparna mot mitt öra och viskar:
- Saknade bror.
