Blaue Frau C/O Svenska Teatern - om kamp och kultur
Foto: Liina Aalto-Setälä
En föreställning som tänjer på gränserna för vad teater kan vara.
Det är en regnig septemberdag och jag ska på teater. Jag ska se Blaue Frau C/O Svenska Teatern på - surprise surprise - Svenska Teatern och går med mitt rosa paraply nästan rakt framför mig för att försöka undvika att bli alldeles genomsur innan jag når teatern. Jag har kletat på mig läppstift för första gången på länge, och har på mig min lättaste snygga outfit - en byxdress i mörkt denimtyg. Innan teatern åt jag middag på Unicafé med några vänner som redan sett uppsättningen. “Du har ju redan en perfekt outfit på dig”, sa Sofia. “Men du vet inte varför än.”
Och det gör jag ju inte. Jag har ingen aning om vad Blaue Frau C/O Svenska Teatern handlar om, eller vad jag kan förvänta mig - allt jag vet är att det är en interaktiv teater, och att Blaue Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, denna gång med ensemble) är en feministisk scenduo som gjort lite det ena och det andra. Uppsättningar med namn som This is not my money, Fatale, Crimes of Passion och Livet ditt as talar för sig själva, oavsett om man sett dem eller ej. Den sistnämnda har jag sett, men det minns jag inte förrän efteråt. Jag gillade den inte särskilt mycket, det mesta gick mig nog rakt över huvudet. Det är jag lite rädd för att ska hända igen - och vad innebär ens interaktiv teater? Hur aktiv förväntas publiken vara? Ska vi uppträda själva?
Allt det där kommer jag snart få svar på.
Så fort jag kommit in på teatern träffar jag de första bekanta. Två tjejer jag firat midsommar med är där för att filma en TikTok för x3m. Det är skönt att se bekanta ansikten, jag är ju alldeles ensam i en ändå rätt främmande situation, men det är också typiskt. Lilla jävla Svenskfinland.
När vi kommer in till salen, Nicken - en liten sal med bara kring tjugo publikplatser - är det första vi får se ett gäng övertaggade skådisar i clownmakeup och peplumklänningar. Det spelas musik och vi blir varmt välkomnade in i den glada stämningen. “Sätt er! Välkomna!” Jag är faktiskt inte helt säker på ifall de faktiskt sa så, men det hade de lika gärna kunnat göra. Det känns som om jag hamnat mitt i en gameshow - ska vi tävla om någonting?
Njae, inte riktigt.
Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, för det börjar faktiskt lite så. På varje plats finns en laminerad A4 med Blaue Frau på den ena sidan och, ska vi snart få veta, Svenska Teaterns teaterchef Joachim “Jocke” Thibblin på den andra. Men nu går jag händelserna i förväg igen. Efter att ensamblen presenterat sig är nämligen det första vi får göra att stiga upp ifall vi håller med, sitta kvar ifall vi inte gör det. De första påståendena är enkla - gillar du teater? Ska teater vara underhållande? Gillar du champagne? Choklad då?
De allra flesta stiger upp. På champagnen och chokladen blir vi självklart serverade både champagne (eller skumppa, men ändå) och choklad och jag tänker: kanske det är det här det innebär, interaktiv teater, publiken kanske påverkar vad som händer till näst?
Tja. Det är väl det det är meningen att man ska tänka. Men det visar sig vara rätt fel.
Snart får vi också reda på vad A4:orna är till för - vi ska rösta. Det är Blaue Frau mot Jocke Thibblin i den ena midsommarolympiad-grenen efter den andra. Vem tror vi vinner stövelkastningen? Det är nämligen såhär: Blaue Frau har studerat tillsammans med Jocke på Teaterhögskolan, en gång i tiden, efterfestat i hans lägenhet och så. Men nu befinner de sig plötsligt på lite olika platser i livet - det börjar med att Jocke blir chef för Åbo svenska teater och Blaue Frau vill sätta upp ett verk där.
Det går sådär. Jocke och ÅST är absolut intresserade, men lite dåliga på att svara. Mejl efter mejl skickas och tillslut - efter månader av “kanske” blir det ett nej. Och såhär kommer det att fortsätta, berättar de för oss, år ut och år in håller Jocke Blaue Frau på kroken, teater efter teater. Till slut ger Blaue Frau upp. Men det är innan coronapandemin, en tid då kulturen - särskilt livekulturen - tog en riktigt hård käftsmäll och Jocke var där och försvarade teatern högljutt. Nu är Jocke teaterchef på Svenska teatern, och Blaue Frau ser sin chans - de är ju på samma sida nu! Det måste gå att få till ett samarbete.
Och som av ett trollslag går det faktiskt. Nu ska Blaue Frau minsann få visa vad de går för! På Svenskis huvudscen ska de stå och skrika fuck pengar fuck kapitalism. Tills Svenska teatern - Jocke Thibblin - tänker dra sig ut än en gång. Men den här gången vägrar Blaue Frau gå med på det.
Bitterheten över hur Svenskfinlands största teatrar konstant försöker jobba emot Blaue Frau växer sig sakta allt större genom akten - tills den mot slutet kulminerar i att slagorden “Fuck systemet” ekar genom salen. Nu har Svenskis ändå gått med på att Blaue Frau får spela där - det är bara det att det inte är på Stora Scenen, utan på Nicken - “ett förvaringsutrymme för skit vi inte behöver”. Alltså utnyttjar Blaue Frau sin position till att göra något helt annat än de tänkt från början: en kupp mot Svenska teatern.
I pausen bjuds vi på ärtsoppa och vatten, i bisarr motsats till skumppan och chokladen i början. När akt två börjar och publiken plötsligt ombeds sätta sig i en triangel börjar det långsamt gå upp för mig varför vi egentligen är här. Hela tiden har de pratat om att “vi är de de behöver”: personer som tror på solidaritet och folkets makt. Och nu ska de testa oss.
Vi lär oss grunderna i civil olydnad - står emot en polis som skriker på oss att vi ska flytta på oss och ställs inför flera svåra scenarier i ett flygplan. Tillslut har några fått lämna salen - de hörde inte till dem Blaue Frau sökte. Men vi som är kvar blir tillsagda att i tur och ordning klä på oss mörkblåa overaller och sedan spela in korta meddelanden. Ingen berättar för oss vad det egentligen innebär, vad det är vi går med på och varför vi ska komma tillbaka om några veckor igen, med overallen som biljett. Men ingen ifrågasätter, alla ställer sig lydigt i kö och säger att de nog kan infinna sig här igen om några veckor, bara det inte krockar med något viktigt i kalendern.
Så avslutas föreställningen med att vårt manifest spelas upp - självklart är det det vi spelat in. Tydligen har Blaue Frau kidnappat någon av Svenskis anställda, men det är ju bara för att make a statement. Det är inte så farligt. Klart vi håller käften om det här tills vi ses igen, och - det alla förstått mellan raderna - springer in på Stora Scenen där Ronja Rövardotter spelas och gör revolt. Det där vi alla längtar efter, innerst inne: att äntligen få förändra. Och nu har Blaue Frau gett oss den gåvan.
Så jag går tillbaka. Den 29 september befinner jag mig utanför en personalingång och väntar spänt. Min mörkblåa overall ligger i tryggt förvar i en svart Svenska teatern-påse - vi har blivit instruerade att inte ha på oss dem när vi kommer för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Dörren öppnas och jag leds in, till ett annat rum den här gången. I rummet står stolar utplacerade i vad som påminner om en AA-cirkel och ingenstans syns Blaue Frau, utan tvärtemot finns här nu en man, som verkar vara anställd vid Svenska teatern. Vad är det som händer?
Det visar sig att vi inte får göra någon revolt. Blaue Frau har misslyckats. Någon har skvallrat och polisen har häktat dem för kidnappningen av den där dramaturgen eller producenten eller vad det var. Nu vill Svenska teatern att publiken ska ha en chans att prata om det som skett, för det måste ju ha varit något traumatiskt. Och jag fattar ingenting.
Det är så mycket som är bra med Blaue Frau C/O Svenska Teatern. Den sätter verkligen huvudet på spiken kring hur det kan vara att bli indragen i en kult, samtidigt som den öppet kritiserar dagens samhälle och speciellt vår attityd till kultur. Men den här andra föreställningen … eller, “föreställningen”, kändes rent av onödig. Jag hade verkligen hellre gjort något annat med min fredagskväll. Samtidigt kanske just det är poängen: det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag undrar också över vem Blaue Fraus målgrupp är, egentligen. För jag känner: majoriteten av dem som går på Blaue Fraus föreställningar håller nog med dem, till stor del, redan sedan innan. De behöver liksom inte hjärntvätta oss, vi är redan radikalvänstrar som stått med i diverse demonstrationståg. Men nu generaliserar jag - så kanske det inte alls är, också: redan om en enda person insett något nytt om hur samhället fungerar, så har Blaue Frau förändrat.
Såhär några veckor efteråt vet jag nog fortfarande ändå inte riktigt vad poängen var, mer än att visa hur grupptryck och kulter fungerar - och hålla en crash course i civil olydnad. Och det är ju häftigt, på sitt sätt. Jag visste verkligen inte vad som var sant och inte* där jag satt i salen. Sällan har jag varit så förvirrad. Men utöver det … det här med att göra någonting, påverka, ta till radikala handlingar, det föll ju rätt platt, ändå. Jag hade hellre pratat med Blaue Frau om deras tanke med showen under den där andra föreställningen än gått på låtsasterapi.
Och ändå. Jag är imponerad.
*Blaue Frau C/O Svenska Teatern är ett helt fiktivt verk.
