Krönika: Ge mig en get och ett ruckel tack
Tove Stenström om drömmen om landet.
“En charmig pärla som erbjuder snickarglädje.” "Gårdsbutik? Ateljé? Hästgård? Bara din fantasi sätter gränserna!” Jag drömmer mig bort. Klickar mig runt bland sekelskiftesruckel och små överväxta torp i rött. Jag har börjat Hemnet-knarka.
Precis som resten av min generation när jag en dröm om landet. Att i mina birkenstockbärande anfäders fotspår ta mitt pick och pack och dra till skogs. Motsätta mig samtidens kvävande konsumtionshets, pissa på en eventuell karriär och ägna min tid åt att omsorgsfullt påta ned potatis i raka rader.
Men jag inser samtidigt att jag är körd.
För likt 60-talets grönavågare kan jag ingenting.
Inför gymnasievalet fick jag höra att jag skulle gå naturvetenskapsprogrammet. Jag var bra på matte. Det var ingen som sa till mig att snickare hade varit en stadig karriär. Att en elektriker troligen tjänar mer än en akademiker. Att jag med en VVS-utbildning både hade kunnat fixa en trygg anställning och byta rör om vargavintern slår till.
Nu sitter jag istället här med en kandidatexamen i globala studier med inriktning mot genusvetenskap. Genusvetenskap!? Det är nästan så att jag själv går in på Flashback och skriker “Din dumma hora vad gör du för nytta i världen???”.
Ja, jo, jag kan citera Foucault, jag har läst min Simone Beauvoir och jag kan förklara Gramscis originaltanke om hegemonin i sömnen. Men vad fan gör det när elen ska dras eller golvet på gården behöver läggas om?
Det är som att vi unga hela tiden har varit inställda på att rädda världen. På att få uttrycka oss i den, göra ett avtryck eller åtminstone lämna ett intryck. Men vi har aldrig egentligen velat få den att gå runt. Individualismens präst behöver inte längre mässa från predikstolen. Vi har självmant och obekymrat tagit budskapet om självuppfyllelse till våra hjärtan. För inte ska väl medelklassens barn sjunka ned till statusen yrkesarbetare. Även om fem års slit inom akademin ofta rent inkomstmässigt innebär en klassresa nedåt, om än inte kulturellt och socialt.
Samtidigt går en viskning om en värld som är på väg utför. Där företag inte får tag i kompetenta hantverkare och där akademiker sliter sitt hår på halvårslånga vikariat eller ger upp och börjar arbeta inom service för att överhuvudtaget få mat på borden. Där vi alla kanske börjat inse att sättet vi lever på inte längre är hållbart, ens för oss själva. Kanske håller allt på att förändras. Det vill säga, förhoppningsvis kommer inte nästa generation bli lika inkompentent som min.
Jag vet inte. Egentligen vill jag bara ha en get och lite tystnad. Men det låter inte lika ballt.
