Krönika: Bekännelse från en oduglig lesbian
Illustration: Malin Tegendal
Funderingar kring kärlek, sexualitet och personlig moral präglar denna krönika där en förvirrad själ försöker förklara sitt dilemma: att vara lesbian med höga ambitioner men med bristande självbehärskning. “Får jag lov att vara lesbisk på samma sätt som jag är vegetarian?” frågar sig insändaren Tove Stenström då hon med glimten i ögat jämför killar med kräftor.
Jag har funderat på en sak. Får jag lov att vara lesbisk på samma sätt som jag är vegetarian? Det vill säga en lesbian med höga ambitioner men med bristande självbehärskning? Låter motsägelsefullt tänker ni, lite hyckleri till och med. Men låt en förvirrad själ förklara sig.
Jag äter bara vegetariskt; jag är ju faktiskt vegetarian. Förutom på jul då. Och kräftskivor. Men snälla, varmrökt lax med hjortronsås är ju för gott för att inte ge ett årligt försök. Och kräftorna hör väl till traditionen? Annars ligger de ändå bara där och stirrar på mig, lite trånande med en död blöt blick.
— Du vill väl inte att jag går till spillo?
— Klart jag inte vill! ropar jag. Jag tar dig här och nu!
Visst jag mår skit efteråt; moralen har sviktat och likaså magen. Det är aldrig värt det. ALDRIG. Det visste jag redan. Tyvärr kommer jag ha glömt det i tid till nästa års omgång.
Som ni förstår är männen i mitt liv de döda fiskarna, alternativt kräftorna i den här ekvationen. Jamen säg inte emot mig, ni vet att liknelsen stämmer in allt för väl. Och jag menar alla män, att diskriminera är fult har jag lärt mig. Här får ni därför finna er i att bli liknade vid kokta kräftor på långbordet.
För jag försöker verkligen vara en bra lesbian. Helvetet va jag försöker! Rakar mig inte under armarna, flörtar med tjejen i kassa på ICA, försöker dejta technotjejer men blir dumpad över Instagram någon månad in. Ja ni hör ju. Och så faller man dit. En laxbit på jul, en surfare en sommarkväll. Det är svårt att alltid hålla uppe moralen! Näst intill omöjligt.
Men du är la bi då (!!!), skriker ni kanske mot skärmen. Men det är här skon klämmer. För precis lika mycket som jag älskar tanken av kräftor på kräftskivan, precis lika besviken blir jag efter varje man. V-A-R-J-E man.
Tanken är trevlig. De försöker sitt bästa. Ibland gör de det bra efter sina förutsättningar. (Är du en man jag legat med som läser detta så var du toppen! Klapp på axeln till dig. Kan ju inte skada ett mansego; det vet vi ju alla hur det slutar.) Men precis som med kräftorna så är det aldrig lika gott som jag kommer ihåg det. Bismaken är aningen unken. En död fisk smakar tyvärr alltid död fisk, hur väl kryddad den än är.
Det absurda är att man lärt sig att man inte kan klara sig utan det och det sitter djupt i en.
— Du blir dum om du inte äter fisk!
— Du blir aldrig hel om du inte hittar en man!
Men sen lär man sig att fisken är fylld med tungmetaller. Männen med patriarkala strukturer, minimal känslomässig kompetens och bristande kunskaper om ens kropp. De kanske inte var så nyttiga när allt kom omkring? Men oj vad ens föreställningar ändå tänker klamra sig fast där i bakhuvudet. Heteronormen va, kul grej det där.
Så här står jag. Oduglig på alla fronter. För svag för att känna att jag får kalla mig lesbisk och för oattraherad av män för att kalla mig bi. Är det tillräckligt om jag jobbar på det? Tills den dagen kommer då minnet av den döda fisken avskräcker mig tillräckligt för att avstå så kanske ett och annat snedsteg får va okej? För jävlar va gott laxen i kyldisken luktar. Kanske ska unna mig en liten bit ändå.
Text: Tove Stenström, 24, Göteborg - läser Globala studier på GU och arbetar som butiksbiträde på en liten ekolivs
