Livets berg- och dalbana och krockkuddar till vänner
Sofia Tervonens krönika handlar om när livet känns som en enda lång berg- och dalbana och betydelsen av vänner.
Illustration: Hanna Tebrand
Min hudterapeut frågar om jag varit förkyld, om jag snutit mig mycket på senaste tiden? Min näsa är röd och torr och flagnar lite. Mina ögon är röda, de svider. Ljuger om att det nog bara är min pollen. Samtidigt trycker tårarna bakom ögonen och jag måste blunda fort för att inte börja gråta mitt på den vita britsen, framför denna främling. Det är inte pollen, jag har inte varit förkyld. Önskar att det vore så lätt. Trycker in naglarna i handflatan och tvingar mig själv till att börja prata om annat, tänka på annat. Inte gråta nu.
Det är en trött tisdag. Mina naglar är nedbitna och det röda nagellacket som tidigare var där pillades bort någonstans mellan Slussen och Mariatorget. Jag skakar lätt på mitt högra ben, likt jag alltid gör när jag är mitt uppe i mitt tänkande. Hjärtat slår i hundra. Tror mannen som sitter snett framför mig på tunnelbanan kan höra det. Vi får ögonkontakt och jag kan nästan tro mig se en gnutta medlidande i hans ögon. Han ser rakt igenom mig, kanske kan han läsa mina tankar? Kanske kan han tyda dem åt mig, jag fattar ju själv ingenting.
Dricker bubbel som om det vore vatten. Bubblet är sådär pissljummet men det går ändå. Det är varmt ute för att vara mitten av april. Igår snöade det, idag är det nästan sommar. Muggarna vi dricker ur snoddes från Pressbyrån när kassörskan kollade bort. Vi skulle egentligen ta en långpromenad men efter en korttids traskande stannade min vän upp och konstaterade att vi nog borde köpa en flaska Cava istället.
’’Du behöver det’’ sa hon tröstande och flätade in sin arm under min medan vi raskt gick mot Systemet.
Jag ligger raklång i gräset och snackar hål i skallen på mina vänner. Tycker nästan synd om dem, ber om ursäkt flera gånger. Men de lyssnar. Gråter ner i deras famn medan de försöker reda ut knuten i mitt hjärta. Lappa ihop mig. Till slut orkar jag inte mer och häller i mig det sista som finns kvar av flaskan. Dränker de ältande rösterna i mitt huvud. Tänder en cigg, jag röker aldrig. Nu gör jag det. Det är lugnande av någon anledning. Hjälper mig att andas trots att det borde vara tvärtom. En jävla klyscha. Hör mig själv säga att vi borde göra något kul i helgen, bli fulla och dansa halva natten. Mina vänner håller med och så blir det. De är mina klippor, bär mig när mina egna ben sviker.
Ibland känns det som att jag sitter längst fram i en berg- och dalbana. Det går upp och ner, hit och dit. Jag rycks bara med, flängs runt. Hellre uppåt än neråt. Men desto högre upp man kommer, desto brantare blir det möjliga fallet och vips så är man där på toppen och blickar neråt. Om jag faller nu, kommer någon fånga mig?
Ibland är man kvar på toppen ett bra tag. Är hög på livets endorfiner som aldrig tycks ta slut. Ibland tappar man balansen, svajar till och snuddar vid kanten. Men något rycker tillbaka en, blir räddad från det där fallet i sista sekund. Men man vet att risken alltid finns där, så är det bara. Det kanske är plant ett tag på toppen men när man minst anar det sviker benen och man faller. Kraschar. Ibland är fallet kort, ibland känns den som en evighet. Ibland skonas man kanske helt och slipper kraschlandningen.
’’Kör gasen i botten, om du kraschar finns vi här som krockkuddar’’
Det hörde jag en klok vän till mig säga en gång. En mening som bränt sig fast vid mig likt ett brännmärke. Något jag upprepar för mig själv lite från och till när jag står där och snuddar vid kanten.
Topparna och dalarna är nog ändå värt det. Ska jag falla så vill jag falla hårt för då vet jag att saker och ting varit på riktigt. Jag ska inte bädda för mitt potentiella fall. Det ska kännas, annars är det inte värt risken. Då kan man lika gärna låta bli. Efter nedförsbacken kommer den där toppen igen. Det vet jag. Tur att det finns krockkuddar till vänner och ändlösa mängder Cava som gör det hela lite lättare i alla fall. Lite lättare för att våga. För att våga är att vinna, även om det kanske slutar med en krasch.
