Krönika: Låt en kvinna få leva
Illustration: Elvira Ränk
TOVEs skribent Sofia Tervonen ställer sig själv frågan som vi alla har ställt oss någon gång: När kan en kvinna få leva?
Patrick Bateman är en 26 år gammal investeringsbankchef. Framgångsrik är han också. Snygg och framgångsrik. Han bor i New York City, mitt på Manhattan i en enorm lägenhet. Han lever väl kanske någon slags ungkarlsdröm kan vissa tycka. Och just det, spoiler alert, han är också en fullständig psykopat.
Det är onsdag och jag och min kompis har klickat fram American Psycho på Netflix. Hon har nyligen läst boken och jag vill se om filmen, då jag senast såg den när jag var 15. Jag följer med Patrick Batemans orealistiska morgonrutin. Det är skrattretande hur perfekt den ska vara. Sådär psykopatiskt perfekt. Hela filmen är rätt så absurd, det kan nog de flesta som sett den intyga. Patrick Bateman har en polerad yta och verkar ha livet under kontroll.
Vi skrattar mycket i början av filmen. Skrattar åt de sjuka scenerna, skrattar åt hans tankar, det han säger och hur han alltid lyckas komma undan med sina handlingar på något märkligt sätt. Det hela känns så löjligt, orealistiskt, men ibland måste jag blunda. Inte för att jag är rädd, men för att jag inte vill se. Eller jag kanske är lite rädd ändå, men för vad? Det är ju trots allt bara en film och jag är inte så lättskrämd av mig. Det hela blir nästan lite väl utdraget, samma sak om och om igen. Jag hade glömt bort hur lång filmen var. Efter halva filmens gång börjar jag må lite illa, en klump i magen har också format sig. Den var inte där i början av filmen. Jag försöker ignorera den där känslan av obehag, men klumpen växer för varje minut som går. När filmen är slut försöker jag googla fram om allt egentligen bara var i hans huvud eller inte. Får inget tydligt svar, det är ju trots allt bara en film. Filmen är slut, klumpen är kvar.
När jag var 15 tyckte jag att denna film mest var humoristisk. Nu är jag 22 och har ångest. Även om American Psycho grundar sig på en fiktiv karaktär, fiktiva händelser och känns orealistisk så kan jag inte undgå att se mina egna rädslor stirra mig rakt in i ansiktet under filmens gång. Vi sätter på en av Bianca Ingrossos vloggar och jag lyckas komma på andra tankar. Några dagar senare läser jag om mordet på den 33-åriga Sarah Everard och det hugger till i magen.
Jag är 16 år och är på väg hem från en fest med en kompis. Vi promenerar längst med en bilväg och det är vår i luften. Fåglarna är vakna och det är rätt så varmt, trots att det är mars. En bil kommer körandes bakom oss, jag börjar gå mer raskt. En busvissling hörs, vi hoppas på att bilen ska köra vidare. Är redan van vid tutningar och rop från förbipasserande bilar som 16-åring, van vid att blicka framåt, ignorera. Inte reagera. Denna gång kör inte bilen förbi, den stannar och en mansröst frågar om vi behöver skjuts hem. Vi tackar vänligt nej, jag är stabil på rösten men mina händer slutar inte skaka. Mannen insisterar, tjatar. Han är långt över 30, ser han inte att vi är barn? Bildörren slits upp och mannen hoppar ut ur bilen, närmar mig som hamnat lite bakom min kompis. Vi springer, hör glåpord i bakgrunden och till slut en bil som fort kör därifrån. Vi slutar inte springa förrän portdörren stängs bakom oss och jag faller ihop på det kalla stengolvet. Mina händer skakar fortfarande och tårarna trycker bakom ögonen.
Jag hoppar in i ubern, jag är 20 år. Det är sommar och jag har sjungit karaoke med några kollegor på söder. Är rätt så full efter några öl för mycket. Stoppar in hörlurarna och lyssnar på Molly Sandéns nya album om hjärtesorg och frigörelse. Ska hem till någon i Västberga. Jag känner mig fri, 20 år och fri. Lycklig också. Jag har delat min plats på ’’hitta mina vänner’’. Lovat att sms:a när jag är framme, skicka adressen. Vi gör alltid så, jag och mina vänner. Bara ifall att. Molly Sandéns låt ’’Den som är den’’ sköljer över mig och jag sjunger med. Uberchauffören skrattar. Är jag verkligen fri? Är jag ung och naiv? Övertygar mig själv om att min magkänsla alltid har rätt. För inte skulle väl något hända mig?
Jag skrattar åt det absurda i American Psycho, men det absurda speglar ändå kanske en verklighet. Går hem på nätterna med nycklarna i högsta hugg. Kollar bakom min rygg var tredje minut. Delar min plats med mina vänner, skriver när jag är hemma från en utekväll. Lever i ett slags limbo av frigörelse men också försiktighet. Blir ofta arg, två olika världar som krockar. Förhoppningarna om att man som kvinna ska kunna vara orädd, verkligheten som slår en som en käftsmäll när så inte är fallet. Vill inte vara rädd. Vill inte alltid behöva tänka ett steg före. Jag är 22 år och oslagbar, men också absolut inte. När ska vi kvinnor få leva? När ska jag få leva, leva på riktigt? Snälla, låt en kvinna få leva.
