En dag i november
Illustration: Malin Tegendal
Sofia Tervonen är skrivit om ensamheten och hopplösheten under pandemin. Men också om att minnas tiden som var.
Vi lever i en pandemi. Det normala känns så långt borta. Ibland minns jag knappt hur det var innan främlingar blev till riskfaktorer. Hur det kändes att svettas på ett dansgolv, spilla en öl över någons Converse samtidigt som man försvinner in i folkmassan, fnissandes. Kramar har blivit till en vinkning på avstånd. Leenden täcks av blåa munskydd och kyssar till ett finger som krampaktigt swipear bort ansikte efter ansikte. Kanske, nja, nej, nej, nej, ja! Fan, det blev ingen match. Fortsätter tills hoppet inte längre finns kvar och tinderkontot raderas för tredje gången på en månad. Svär på allt att man aldrig mer kommer ladda ner appjäveln igen. Men ensamheten står där och knackar och två veckor senare är man tillbaka på ruta ett igen.
Tvåsamheten har blivit så tydlig detta år. En uppdelning i samhället. De som tillhör någon, något och de som förväntas klara sig själva. Två motpoler som ständigt krockar.
’’Rädda världen genom att stanna hemma, aldrig har det varit lättare!’’ En mening jag flera gånger hört. Inte är det väl synd om mig? Folk dör, jag lever. Ändå ser jag dessa ensamma själar överallt. De kommer gåendes mot mig på stan en fredagskväll. De kommenterar olika inlägg blygsamt, nuddar vid det som är så tabubelagt just nu. Vill berätta om hur mycket de saknar en annan persons beröring, slänger in något om att de kommer dö ensamma, bortförklarar sedan detta med en rad ’’hahaha’’ och ’’inte är det väl synd om mig?’’. Funderar ofta kring vem de försöker övertala? Sig själva? Samhället? För vad är ensamheten i jämförelse med att dö av ett virus? Man kan ju faktiskt inte rent praktiskt sätt dö av att inte få ligga, inte bli berörd. Ändå ser jag dessa människors smärta, känner den genom skärmen. I orden de skriver, i det som inte skrivs. Det som kan läsas mellan raderna av bortförklaringar och skämt av diverse slag.
Stefan Löfven sa att man bara ska umgås med de man bor med. Samtidigt är Sverige det land som har flest ensamhushåll. Små ettor säljs hejvilt på bostadsmarknaden, tvåor och treor är svårare att hitta. Jag hör pressträffen och får en klump i magen, den är kvar hela eftermiddagen. Försöker få bort den genom en handfull telefonsamtal till olika kompisar. Vi skrattar i luren åt att man kommer slukas av sina väggar. Skrattar åt att man får spendera helgerna själva. Pratar om hur vi ska börja promenera tillsammans och dricka öl i Tanto, trots att det är november och minusgrader ute. Det är väl mysigt hör jag mig själv säga. Vet inte vem som köper orden som munnarna formar, eller ja vi gör väl det i stunden. När samtalet avslutas är klumpen fortfarande kvar.
Har en granne som bor mitt emot mig. Han är ofta vaken om nätterna, ser honom stå och kedjeröka i det gamla köket från 50-talet. Han går runt och runt, tänder cigg efter cigg. Ibland öppnar han fönstret och lutar sig fram över fönsterkarmen. Blickar ut över gatan, kanske i hopp om att någon ska se honom, men ingen tittar upp. Fönstret stängs återigen och lampan släcks. Vill skrika att jag ser honom.
Sneglar själv runt i min lägenhet som gapar tomt. Är en singeltjej på 21 vårar, något som annars hyllas. Girl Power och hela den skiten. Smakar på orden, varför känns de plötsligt så sorgliga? Bor du ensam, tough luck! Då får det va! Här har du ett nummer du kan ringa om ensamheten blir odräglig. Några dagar senare går Folkhälsomyndigheten ut med att man som ensamboende får lov att träffa några få nära vänner. Hålla sig innanför sin sociala bubbla. Torkar tårarna men konstaterar att det är synd att ens nära vänner inte vill ligga med en.
