10 minuters lycka
Embla Martinsdotter skriver om tid, hur pandemin känns i kroppen och frågar sig: kan man samtidigt stagnera och vara i rörelse?
Runtomkring mig händer någonting – hela tiden. Det är april vilket betyder att fiskmåsarna är tillbaka och skanderar från takåsarna. Gatan jag bor på mitt i stan är lugn men besöks ofta av ljuden från bilarna; ett bevis på att människor är i rörelse. Jag aktar mig från att gå in i vardagsrummet utan varken tröja eller bh på mig då jag vet att mannen i fönstret mitt emot gärna står och kikar ut (eller rakt över, direkt på mig). Brandlarmet piper till när batteriet är slut, diskmaskinen suckar nöjt när den har arbetat klart, kaffekokaren tickar och grannen spelar blockflöjt.
Om man tänker på orden rörelse och stagnera utifrån den svenska ordbokens definition (svenska.se) så betyder rörelse: ständig växling av position hos föremål el. person medan stagnera betyder: gradvis upphöra att utvecklas i positiv riktning. Betyder det att jag samtidigt skulle kunna vara i rörelse och stagnera? Jag går upp på morgonen, kokar mitt morgonkaffe, slukar det under 30 långsamma minuter, pussar liv i pojkvännen, rullar upp gardinerna och fortsätter så in i dagen – men jag hittar inte den positiva riktningen; jag hamnar till slut på soffan med Instagram som avskärmning från livet. Det är mycket kvar att packa upp efter flytten, sovrummet är en säng och 20 svarta sopsäckar och pandemin är ett selfish narcissistic psycho / freaking bootlicking Nazi creep som Robyn sjunger i en av mina topp 5 låtar av henne.
Jag har struntat i, skitit i, hållit mig ifrån att prata om pandemin och hur den känns i kroppen. Den är trögflytande, den krymper rummen runtomkring mig. Jag är arg på väggarna här hemma; arg för att de håller min kropp och ser likadana ut dag in och natt igenom. Arg för att de är gråa och fläcken ovanför bokhyllan sitter kvar och ingenting gör dem roligare. Jag har klaustrofobi i en lägenhet på 53 kvm, säger jag till min syster i telefon medan jag tar mig ner till Pildammarna. Jag har avstått från att prata om känslan och att ta den på allvar då jag hela tiden läser om länderna som stänger ner hela samhällen. Människor som inte har kramat eller fysiskt rört vid en annan på över ett år, de som förlorar jobb, sin inkomst, blir allvarligt sjuka, ja de som dör. Och jag undrar: vad är det egentligen jag upplever har tagits ifrån mig? Vad är det jag saknar? Vad är det jag har slutat göra som har begränsat mitt schackbräde till att endast kunna göra en enda rörelse?
06:10 – min bok jag har beställt från Adlibris har levererats. Den hänger ute på dörren. Den bärs in till mig av min pojkvän, jag ligger fortfarande naken i sängen, och kartongen landar i mitt knä. Den går lätt att riva av och sen ligger omslaget där och stirrar på mig, blankt, färgglatt, nytt. Boken är fylld av ord och jag tjuvkikar på dem – läser de första raderna och känner ett leende volta sig fram över mina läppar. Jag tar ett foto och skickar till mamma, hon var nyfiken på boken när jag berättade om den för henne igår. Jag planerar att ligga och läsa hela dagen; sluka den så hungrig jag är. Efter 10 minuter är lyckan borta. Jag trodde verkligen att den skulle hålla längre.
Tid betyder enligt den svenska ordbokens definition (svenska.se): en abstrakt men mätbar grundstorhet som kan uppfattas som analog med de rumsliga dimensionerna och omfattar det förflutna, nuet och det tillkommande. Är det inte aningen motsägelsefullt att någonting är abstrakt men mätbart på en och samma gång? Vad är en grundstorhet? Och de rumsliga dimensionerna då? Jag förstår inte vad det är de menar att tid är. Tid är det som är – hela tiden, och jag tycks inte riktigt veta hur jag ska hantera den längre. Det är som att den hånar mig för att jag inte kan göra någonting användbart av den. Den är som ett nyfött barn som bara skriker och ingen förstår vad det är den behöver. Min syster har haft samma checklista inför hennes morgondagar sedan februari. Hur många gånger kan man egentligen städa sitt rum och ta långa, sköna duschar, frågar hon mig. Det ante mig.
Runtomkring mig händer någonting – hela tiden. Samtidigt som det är någonting som har stannat av. Tillvaron är tvetydig och jag tycks stå i skärvan av den. Det är fortfarande april, det finns fortfarande en pandemi. Fågelmåsarna flyger i samma cirkulära mönster utanför mitt fönster; kan någon bara kräva min närvaro på en plats som inte är mitt vardagsrum (eller mitt kök, sovrum eller badrum för den delen)?
