Dikt: Begravningar
Illustration: Elvira Ränk
I Begravningar diktar Embla Martinsdotter om tidens gång, naturens växlingar och att försöka göra slut med smärtan.
En blå himmel föds i april,
koltrastar sjunger på vinterns begravning,
vitsipporna kläcker smärta i mitt bröst,
mitt hår, fast i ditt badkars avloppsrör,
bläcket torkar inte på dagsbokssidan, det rinner ut i solen och en fiskmås äter upp orden,
en bäck spricker plötsligt upp mellan kullerstenarna; inte alltid kräva sprakande
flammor som gnistrar
i kolsvart natt.
Jag äter en nektarin som smälter i min hand,
tar alldeles för lång tid på mig att gå över övergångsstället
svetten som samlas till små kondensdroppar i vecket där brösten slutar,
Jag dödar en tomatplanta för att jag glömmer att vattna den
och slänger en använd kondom i soporna
En måne föds i slutet av maj,
och jag går på syrenernas begravning,
du tar ett foto på mig precis efter att jag har gråtit,
jag kan höra en mussla sluta sig i havet
och
det händer under nätterna
att gränserna mellan ljus och mörker suddas ut
Jag hänger ofta med mina vänner,
vi pratar om sex och dricker rödvin,
jag ligger mer sällan nu för tiden,
emellanåt är jag rädd för att sluta existera och jag oroar mig över att deodoranten aldrig verkar torka i mina armhålor,
Solen slutar att gå ner i skiftet mellan juni och juli,
jag går på min ilskas begravning och lägger vissna syrener på den torra marken,
mina ben är ofta orakade och mitt hjärta för det mesta lite mer öppet,
en kväll regnar det och jag sträcker mina handflator öppna, uppåt, mer åt,
Eftersom jag inte har någon pojk- eller flickvän att göra slut med försöker jag göra slut med smärtan istället,
vissa dagar går bättre än andra,
jag får ett par trådlösa hörlurar av min bror och hädanefter lyssnar jag inte på något annat än musik och mina egna andetag,
jag lär mig ett nytt språk,
ser solen gå upp i augusti,
celler förnyas, klockvisaren drar sig framåt, kalendern får ett nytt datum,
våld är ett eko som ropar på hjälp,
jag sitter tyst på en uteservering,
allting ska hela tiden hända oss,
Augusti vissnar,
jag går på min egen begravning;
medan nu dör vissa delar av mig
så lever,
andra.
