Dikt: Punkt på all lycka
Illustration: Hanna Tebrand
Om längtan och saknad och hur det inte går att springa ifrån det som varit.
Jag tror jag sörjer,
musiken på radion
spelar fortfarande låtar i dur
och instrumenten suckar ut sina toner,
flåsande,
flämtande.
Som om de hade brist på syre,
på energi,
på ord.
Vibrationerna i mig gör ont,
de säger ingenting
men träffar allting.
Jag vill inte vara så här hungrande tom,
törstar ihjäl,
krampar omkull,
längtar sönder.
Jag klär mig i pläden
som hänger över stolsryggen
och strör genom rummen,
över trägolvet,
över tröskeln,
över mattan med ojämna fransar.
Stannar till sist vid det stora fönstret
som vetter ut mot trädgården,
tittar på månens bleka ljus
som smeker gräsets dagg
så att det glittrar som vatten i sol.
Ensam ser jag en stjärna lysa
mitt bland nattens sömn,
ingen är allena i mörkret,
även känner jag mig ensammast i världen.
Tomheten värker,
slår mot tinningarna,
känns som ett ton betong
mot bröstet,
mot hjärtat.
Hackar på hårddisken
som finns i hjärnan.
Värken spelas om och om igen,
rispar hål i huden.
Tomheten,
jag vet inte vad jag ska fylla den med,
säg mig någon!
Försöker återgå till nuet
och låtsas som om inget hänt
men jag vet att nuet är en följd av dået
och att dået finns med hela tiden.
För nuet hade aldrig funnits utan dået,
liksom värmen aldrig hade funnits utan kylan,
natten utan dagen,
jag utan dig!
Disktrasan i handen
och jag försöker städa,
damma,
diska.
Rena nuet från dået,
men disktrasan blir bara askgrå,
blöt och tung av alla minnen,
av alla skratt
som nu har blivit till gråt.
Dået har gömt detaljer överallt:
tandborsten i plastmuggen,
skorna högst upp på hyllan,
kavajen på galgen,
skrynkliga lakan i sängen,
fotot i plånboken,
telefonsvararen på hemtelefonen,
rösten som sätter punkt på all lycka.
Påminns om det förflutna
fast jag bara vill glömma.
Gömma och glömma
det som en gång var
och det som aldrig blev.
Jag vill skrika och skratta,
skuldbelägga och ångra.
Säga att allt var ett felslag
på tangentbordet,
att de svåra orden ska tiga,
suddas ut,
försvinna bort,
leka kurragömma
och gömma sig från mig.
Ni hör, kaskader av känslor,
alla i moll och dur
ihoppressad på en och samma gitarrsträng.
Acceptans är nog det svåraste
och desperation är nog det naturligaste.
Vilt dansar en ensam själ under discokulan,
ser ni den?
Den kropp som är berusad av vin
i skymningens famn,
åker bergochdalbana
på ett tivolifält,
fylls av helium,
av giftig gas,
av längtan,
av saknad.
Ändlös oändlig är smärtan.
Och oändligheten saknar ord.
På radion tystnar musiken
och köksfläkten börjar brumma,
ventilationen susa,
kylskåpet spinna,
klockan ticka,
andetagen springa iväg.
Tankarna skingras
liksom vattnet som mynnar ut i två floder.
Jag kan inte längre förmå att skriva
hur mycket jag saknar dig
för jag vet att det inte kommer att vara ett felslag
på tangentbordet.
Jag vet att det kommer att synas
lika mycket som din frånvaro.
Och punkten i den sista meningen.
Text: Lisa Lindberg
