Recension: Och alla var kärleksbarn
Och alla var kärleksbarn fångade Emilia Brodéns uppmärksamhet med ett innehåll som slår an på känsloregistret. Arton helt olika författare lämnar efter sig ett avtryck av både sorg och undran, bland de många känslor antologin bjuder in läsaren att uppleva.
Läsningen som lämnade spår
Studenterna vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje har för 2022, gett ut den 264 sidor långa antologin Och alla var kärleksbarn (Ellerströms 2022) som låter läsaren ta del av olika karaktärer och olika språk. Antologins arton olika författare har alla en egen röst, ett eget bidrag som bjuder in till en känslobana som kan liknas vid en berg- och dalbana. Innehållet är både noveller, konceptuell lyrik och kapitel från vad som kanske kommer utvecklas till en roman.
De må vara olika röster läsaren får ta del av, men de har något gemensamt i sin utformning som krävde en andra genomläsning för att kunna skapa en bild av innehållet och relatera till vad orden beskrivit.
Läsaren slussas mellan sorg, livskriser, kärlek, glädje och en känsla av hur känslig jorden är och hur människan, på olika vis, förtär och förtar livet som finns på moder jord. Och alla var kärleksbarn tycks ha ett gemensamt tema, livet och allt det som kan hända i livet.
Rebecca Asker har på ett fantasifullt sätt använt tre olika dryckessorter Jokk, Fun light och Trocadero för att skapa ett porträtt av en individ, som i en slags reflektion beskriver antingen livets turbulens eller den första cigarettens bloss som symboliserar en mans sjukdomstillstånd. Det är ett bidrag som får läsaren att stanna upp, reflektera och fundera över dess betydelse och det gör läsningen lockande för tankeverksamheten blir inkluderad nonstop.
Som ett annat exempel från antologin har vi Albert Bornäs. Hans dikter är som ett axplock av livets kamp mellan godhetens tro till ondskans krafter som förtär och river upp trygghetens mur.
“skeden vi äter
med har ett
skotthål och
det är nog precis
så det måste vara”
Från Asker till Bornäs vidare till Mette Hildeman Sjölin, som har tagit inspiration från William Shakespeares Kung Lear och skapat en sonettkrans på åtta sidor. Shakespeares tragedi handlar kort om kungen av Storbritannien, Kung Lear och hans tre döttrar. När kungen ber sina döttrar om att uttrycka sin kärlek till fadern, i utbyte mot en del av hans kungarike är det olika hur döttrarna kan visa sin kung och pappa, sin kärlek. Det är en tragedi om bland annat familjehierarkier som sonettkransen helt klart inspirerats av.
Hildeman Sjölins sonetter handlar om tre systrar som i fösta sonetten delar upp och packar ner sin mors bohag och där fadern presenteras som han som vägrar ta ett nej. Det är tre systrar som på olika sätt har varsin relation till fadern och sonetterna skulle kunna symbolisera en komplexitet för kärleken mellan individer.
Av de arton röster som bidragit till antologin är det de tre ovanstående som berörde mest. Det är svårt att känna en samhörighet eller bli fångad av ett innehåll som är soppas brett. Navigeringen kan te sig en aning hoppig i läsningen då det är nya känslor och unika röster omlott.
Men, om man som läsare tycker om en mångfacetterad bredd i sin läsning är antologin ändå ett tips inför sommarens semestrar och sommarlov. Det är en bladvändare som passar för alla tillfällen, oavsett om det är i hängmattan eller på en klippa vid havet.
