Recension: Orientering - antologi

Recension: Orientering - antologi

Elvira Niemi har läst Skurups skrivarlinjes antologi Orientering som bjuder på texter i en salig blandning, varav vissa är helt fantastiska och andra lämnar henne oberörd.


Skurups folkhögsskolas skrivarlinjes novellantologi 2021 heter Orientering. Nitton skribenter delar här med sig av texter av diverse slag - här finns dikter, essäer, klassiska noveller och genrehybrider. Jag får bland annat läsa om magiska svampar, otrohet, mystiska försvinnanden, en skavig mamma-dotter-relation och att vara liten nästan stor. Orientering väjer aldrig för det fula, och heller inte för det helt absurda. Det är allt som oftast lekfullt och snyggt och nytt.

Jag vill säga att här finns något för alla, men det är nog inte riktigt sant, för alla texter bjuder på ett djup och en komplexitet, det finns nästan alltid någonting som skaver lite, eller en samhällskommentar inbakad i texterna - det är inte precis, feel good, helt enkelt, utan oftare feel bad, vilket leder till att Orientering stundvis är rätt tung läsning, även om man skulle kunna tänka sig att ett gäng noveller kan läsas i ett nafs.

Den allra första texten är skriven av Emilia Alvarez och är just en genrehybrid som börjar med korta dikter om ljus för att nog fortsätta på samma tema, men övergå i korta prosastycken - det här är någonting som återfinns i flera av texterna, detta fuck you till allt som skrivregler heter. Skribenterna har lärt sig reglerna, och bryter dem därför nu med stil. Det blir textens ämne som bestämmer diktens form, istället för tvärtom. Arvid Boströms text fortsätter i samma spår, med en text som byter form för nästan varje uppslag. Han bjuder också på kul samtidsreferenser och utsökt användning av mellanrum och radbrytning: “skarp hud / fast det ska brännas / jag vill att det ska kännas som när harry potter / tar på quirrells ansikte”

Nino Forss novell Merry Christmas Mr. Lawrence är väldigt snygg läsning och för tankarna till filmer i stil med Pulp Fiction. Kanske är det på grund av de excentriska karaktärerna, eller på grund av hur dialogen är det framdrivande elementet, eller helt enkelt temat som behandlas med iskall hand. En annan text där filmisk stämning råder är Nadja Gollbos Vår flora som bjuder på landsbygdsidyll i skräckkostym.

Här finns också texter som är politiska, där kanske det klockrenaste exemplet är Li Kristjansdottirs Losing My Religion som är hjärtskärande stark, men också Mona Monasars Baldwin ska ha sagt så passar in. Även Monasar leker med textens form och det känns verkligen att det förstärker budskapet.

Överlag imponeras jag väldigt av mångfalden och lekfullheten hos texterna i Orientering. Regler bryts på de mest finurliga sätt och blir till nya, intressanta textformer. Kebron Tesfamikael tar det ett steg längre genom att faktiskt undersöka vad en text egentligen är i sina texter. Jag älskar hur det varken finns ett tema eller någon särskild form för skribenterna att hålla sig till i antologin, utan det är helt enkelt de texter de valt ut och velat visa upp för världen. Det slutar i ett virrvarr av explosioner där vissa av texterna lyser riktigt starkt medan andra inte riktigt lyckas nå mig - men jag tror verkligen att även de texterna hittar sin läsare.

Den novell som faktiskt gjorde starkast intryck på mig har dock en handling som känns rätt långt ifrån det jag vanligtvis läser och uppskattar, men kanske är det just därför den känns så ny och sprakande snygg. Joel Larssons Mycel är helt fantastisk. Den börjar oskuldsfullt i en studentkorridor för att sedan spåra ur helt - den naiva leken blir plötsligt till blodigt allvar, och Larsson leder oss skickligt in i fällan.

Inte heller magisk realism är någonting jag är särskilt van vid, eller någonting jag brukar välja att läsa. Men när Nora Madsen bjuder in oss i sin värld av magisk realism i hela tre texter; Fyren, Parakausal och Eperopolis, kan jag inte låta bli att hänföras. Av dem är det Fyren som stannar hos mig längst - jag ömmar så för fyrvaktaren och hans rop efter sin dotter och Kameleontens längtan efter sin familj. Med ett öga för eggande bilder och en enorm värme i sina karaktärsskildringar skriver Madsen magisk realism i toppklass.

En tredje text som får mina ögon av glimra av hur kul den känns är Lisa Quarteys Ett synestetiskt manifest som är en diktserie där varje dikt är en färg - och varje färg får sin egen form, som känns helt naturlig för den färgen - den vita dikten är luftig, den svarta tät, den röda kaotisk. Det är alldeles underbar läsning.

Viktigare saker av Elsa Meyer för tankarna till Elin Perssons Det är någonting som drar i mig (Bonnier Carlsen 2021) med sin skildring av en flicka i stadiet mellan barn och vuxen - kaxig på ytan men osäker inuti. Meyer lyckas mejsla fram tydliga karaktärer på få stycken och relationen mellan Jonte och flickan skildras med säker hand. Saker göms mellan raderna och Meyers språk är laddat och precist. En alldeles underbart vemodig skildring av vad som kanske blir den sista oskuldsfulla sommaren.

Jelena Wikberg delar med sig av ett utdrag ur ett längre projekt som absolut får mig nyfiken på att läsa fullängdaren även om språket stakar sig ibland och jag nog ändå hellre hade tagit del av en novell. Wikberg skriver snygga miljöbeskrivningar och texten är en underbar skildring av en första naiv förälskelse - men som sagt, den hade nog fungerat i novellform och kanske gett mig mer då, nu faller så mycket bort.

I Hilma Olssons Ammas skildras begär på ett spännande sätt. Novellen handlar om en äldre kvinna och börjar med en scen där hon klipper en kund hon är kåt på - hur sexualiteten skildrar är snyggt, men det är relationen mellan dottern och modern som är intressantast, och samtidigt den som förblir ett mysterium. Allt som står klart är att någonting skaver.

Här finns också texter som tyvärr lämnar mig utan att ha lämnat ett endaste avtryck - jag har svårt att ta till mig både Frej Haars K och K2 och Kebron Tesfamikaels fyra texter. Sen är jag ju inte … en diktperson, om det nu finns något sånt. Många av dikterna är för vaga och innehåller för många smala referenser för att de ska få något permanent fäste i mig. Men här finns också riktiga pärlor som nog kommer stanna hos mig och inspirera mig i mitt eget skrivande en lång tid framöver. Orientering är i det stora hela en väldigt snygg och mastig antologi, som bjuder på många tankar men är som allra bäst när det är handlingen som står i fokus.


Orientering har också en podcast där skribenterna pratar om sina verk! Lyssna på första avsnittet här bredvid.

Måndagsmixen vol. 46

Måndagsmixen vol. 46

EP-mixen - Släpp från sommaren som gått

EP-mixen - Släpp från sommaren som gått