Recension: Spindelbjörken - Pär Hansson
Pär Hanssons senaste bok tacklar ämnen som sexualitet och identitet, och hur den man en gång varit formar en senare i livet.
Jag öppnade Spindelbjörken (Norstedts 2023) och hade därefter svårt att lägga ifrån mig boken, vars språk och komposition bildar en slags melankolisk melodi.
Bokens huvudperson och berättare är till en början namnlös för läsaren, jag får veta att det är en man som tillsammans med sin fru och sina två barn reser tillbaka till sitt barndomshem i Västerbotten. De reser hem till mannens bror och pappa som fortfarande lever och verkar där. När mannen en dag står nedanför ett av fönstren i barndomshemmet där han en gång bott, börjar han minnas tillbaka, till Spindelbjörkens betydelse, björken i hans barndom. Mannen börjar sakta ta itu med minnena från den han en gång var, med Joel.
“Det var oftast han som tog kontakt med mig, när det passade honom. Han planterade sina hemligheter.”
Joels hemvändarresa blir en slags minnesvandring av livet han levt som barn och tonåring och hur två vänner, “Isak och Kim” på olika sätt lämnat ett inbränt avtryck.
Pär Hansson har skrivit en bok vars innehåll lämnar mig med en undran om ifall berättelsen är självbiografisk? Och vilka pinande ögonblick som ägt rum under hans uppväxt. När barn växer upp brottas de troligtvis redan med många känslor då det egna jaget håller på att ta form och då behövs inte yttre sexuella påtryckningar och påtvingade handlingar från andra som skapar obalans. Denna känsla är den som etsade sig fast mest under läsningens gång.
Det är med ett nyanserat och enkelt språk som Hansson skriver om Joel, både i vuxen ålder och i barndomen. Berättelsen är uppdelad i tre delar, under del ett möter läsaren Joel som vuxen på besök i Västerbotten, för att i den andra delen möta Joel som barn- och tonåring och i den tredje hämtas läsaren tillbaka till den vuxne mannen.
Sidorna som berättar om Joels barndom och uppväxt, är både fina och rent ut sagt hemska att ta del av. Som exempel beskriver Hansson hur Joel var med om hemska händelser i skolan. För varje bus eller hyss som Joel själv utförde mot någon, till exempel Gudrun, hans lärare som han placerade ut häftstift för på stolen och som då i sin tur utsatte Joel för exakt samma sak, fast ännu grövre.
Hansson porträtterar en ung kille som tampas med vad som är rätt och fel i världen, bland kompisar med familj och djur och vad kärlek, sexualitet, vänskap och individualitet är och hur det kan uppnås. Runt hans hem finns björken som han får ett slags band till och som på ett eller annat sätt finns där i hans dagliga funderingar och kamp om vem han är.
Kim, Joels tre år äldre vän, enligt Joel hans bästa vän, låter Joel måla av honom för en skoluppgift och mitt under den målande beskrivningen av krokisessionen, säger den nakne Kim att Joel inte får nämna någonting om denna händelse för någon annan. Händelsen blir som ett startskott för fler intima händelser mellan Kim och Joel och det är inte helhjärtat ömsesidigt från Joels sida.
I den tredje och sista delen är Joel vuxen igen och det blir som en slags försoning mellan det förflutna och den han är idag. Han berättar äntligen för sin fru om mobbningen som skedde i skolan under tiden han hängde ihop med Kim, om hur han blev kallad för hora och hans egna kamp för att navigera mellan rätt och fel när det kom till sexualitet och vad som faktiskt var okej och inte. Allt som hänt under främst tiden han hängde ihop med Kim, lämnade ärr och sår som inte riktigt läkt.
Det är en berättelse som vänder ut och in på alla känslor som kan tänkas finnas och de målande beskrivningarna skapar trovärdighet i narrativ och karaktärsbeskrivning. Boken lämpar sig bra att ta med ut nu när vädret blir varmare och varmare, eller för att intas hemma i soffan med en god kopp te bredvid sig. Hur du än väljer att läsa boken så var beredd på en bergochdalbana där gott möter ont och fantasi möter verklighet.
