Serierecension: Limbo
Sofia Helin spelar My i Viaplays Limbo. Foto: Ulrika Malm
Dramaserien Limbo bjuder in tittaren till en bergochdalbana av känslor.
Bilkrasch, ovisshet och sorg - i dramaserien Limbo (2023) som hade premiär på Viaplay den 12 februari lämnas ingen oberörd. Redan efter första avsnittet anar tittarna att något inte är som det ska och det gör ont, på riktigt ont när det där ovissa väntandet tar över. Limbo är verkligen ett limbo, ett tomrum, ett ingenmansland där inget men också allt händer.
I centrum står Ebba (Rakel Wärmländer), Gloria (Louise Peterhoff) och My (Sofia Helin) vars vänskap ställs på sin spets efter att deras söner är med om en allvarlig bilolycka. Värst drabbad blir Ebbas son Jakob (Anton Forsdik) som får livshotande skador och hamnar i koma. På vägen till ett uppvaknande, mellan livet och döden, det säkra och det ovissa - seriens limbo - stannar tiden upp fastän den fortsatt pågår. Hur beter sig människor i chock och vad händer när sorgen är för nära, tätt inpå och tar över allt det andra? Limbo utforskar det riktigt mänskliga i människan samtidigt som den skakar hand med döden.
Rakel Wärmländer, som spelar Ebba, är även en av manusförfattarna till serien och har tagit avstamp från en verklig händelse i hennes liv, bilolyckan, vilken hon gestaltar på ett skickligt sätt. Tårar, ilska och rädsla, det finns något som behöver komma ut och ut kommer det. Kanske bara inte på rätt sätt och till rätt person, mycket i serien blir fel och saker som görs går inte att göra ogjorda. Den tragiska bilolyckan får både relationer och egna själar att brista och behöva plåstras om för att inte förblöda, kollapsa. Under ytan cirkulerar frågor utan svar som Ebba, Gloria och My försöker ta reda på. Vad var det egentligen som hände den där natten när bilen fick sladd? Vem är skyldig och vem är oskyldig? Kommer Jakob att överleva? Ord ställs mot varandra och konflikter trappas upp, blir det någonsin som vanligt igen? Ni vet. Som. Vanligt. Det där vanliga som är vardag, som går på repeat om och om igen. Med jobb, skola, middagar. Lämning, hämtning, nattning.
Alla som möter Ebba i hennes sorg säger att det kommer bli bra igen, men vad är bra när allt runtomkring en fallit och fortsatt faller? Den trygghet vardagen medförde är borta och Ebba får testa sig fram igen, på nytt och försöka hitta tillbaka till sina rutiner. Vi hatar förändring. Människan hatar förändring och det är därför förändringar inte borde få finnas - men de finns. Och de förändrar oss. Förändrar Ebba och hennes familj. Är de fortfarande samma människor? Är det samma Ebba som går på trottoaren på väg till jobbet?
Seriens styrka är tempot och den avskalade miljön. Blandningen av långa och korta scener, tystnaden och andningen skapar en jämn balans och gör det autentiskt. Mycket av det vi ser i dag går snabbt och klipp efter klipp visas direkt på varandra. Här får det i stället ta tid, behöver ta tid, måste ta tid för att det som händer ska kunna sjunka in både hos karaktärerna och hos oss. I den sorg som skildras finns plats för reflektioner och tankar, det är fint och blir en kontrast till vår annars så hypersnabba vardag. Sjukhusmiljön är skrämmande skör när korridorerna dessutom står i stillbild och varje fotsteg hörs. Ett steg framåt och så ett steg till, det är att vrida in och ut på sig själv och se sidor man aldrig tidigare sett.
Limbo är en bilkrasch som kraschar in i vardagen och livet. Så även våra liv, vare sig vi vill det eller inte.
