Filmrecension: Megaheartz
Foto: Affisch till Megaheartz av Emily Norling
Hanna Lindberg har recenserat Emily Norlings senaste film Megaheartz. En film är fyra kvinnor utforskar kärlekens former och varför det är så svårt att släppa taget och gå vidare när allt man vill göra är att stå kvar.
““Det finns saker jag vill ha ogjort. Det finns saker som skickar en i en riktning. Rakt in i en lover. Kanske går man dit utan att ens blinka.””
Megaheartz börjar i en mening: ”jag vaknade en morgon och bad dig om riktning”. Därefter ser vi en kvinna som springer. Springer från vad? Från kärleken? Från sig själv? Det är ingen röd tråd utan filmen byggs upp av fragmentariska delar, som pusselbitar från kvinnornas liv.
Dessa pusselbitar är de som under filmens gång bildar ett nytt, ett gemensamt pussel av känslor och tankar som uppkommer av allt vad kärlek innebär. Ena kvinnan (Emma Broomé) vill tillbaka till det som var förr medan en annan (Bambi Jaquline Ronneklew) jobbar med relationen till sig själv. För alla fyra finns tanken om en förändring, att börja om. Men hur börjar man om? Detta om. Att börja om. Går det?
Emily Norling experimenterar med färg, form och musik och utmanar det traditionella filmberättandet. Megaheartz är nästan lite modernistiskt inspirerad, och Norling intar en berättarstil jag inte tidigare sett så mycket av. Hårda ord blandas med mjuka och kvinnornas monologer blir till allmänmänskliga tankar som kastas ut till oss tittare. Det är poetiskt och ibland finns bara en tystnad som får publiken att tänka till, ta in. Filmen öppnar upp för tolkning och lämnar efter sig frågor utan svar.
Kameravinklarna är stundtals spännande och bidrar till den modernistiska känslan bort från klassiska bilder. Ett upp- och nedvänt kameraperspektiv som ibland kommer in gör oss inte yra, vi dras snarare in i bilden och karaktärerna. Det blir levande och något lekfullt över det hela när kameran vrids och vänds på och föremålen intar en annan position.
Norling utforskar med sin film inte bara kärleken utan också ett nytt sätt att skriva fram en historia där känslan snarare än handlingen står i fokus. Vem vet, kanske är det sådana filmer vi kommer att se mer av framöver.
