Filmrecension: Saltburn
Foto: Warners
Agnes Koskinen har sett den omtalade Saltburn - en absurd filmupplevelse till soundtracket av dansant pop.
Film för mig är en sådan grej som kan kännas som världens skönaste tillflykt när jag ser på dem, men som ändå alltid lyckas väva in en tanke i mig av: “vad säger detta om livet vi lever i dagens värld?”. Oavsett genre, arbetsprocess eller tema så präglas vi alla av tiden vi lever i. Därför är analysen av den absurda filmen Saltburn så otroligt intressant, rolig och totalt vansinnig att göra.
När jag hör titeln på Emerald Fennells nyaste film, så tänker jag genast på den konstiga trenden som gick runt typ 2012, där människor strödde salt på armen för att sen sätta en isbit ovanpå och på ett kemiskt sätt skapa ett sår som gjorde otroligt ont. Kopplingen till denna trend hittas överhuvudtaget inte i denna film, förutom kanske den obekväma känslan av ett infekterat sår som även uppkommer i ens bröst när man sett klart denna film.
Jag och mina vänner sätter oss ner en söndagkväll för att se på filmen som varit en otrolig snackis på internet den senaste tiden. Eftersom jag tyvärr är så otroligt nyfiken så kan jag inte hjälpa att ibland snegla på de hintar om filmens innehåll som dykt upp på mina sociala medier. Med detta som bakgrund så vet jag ungefär vad filmen handlar om: en fattig Oxford-studerande, Oliver (Barry Keoghan), som träffar den rike, intressanta, klasskompisen Felix (Jacob Elordi). De spenderar en sprudlande sommar tillsammans, som fylls av fester, märkliga familjemöten, sex, lögner och konversationer runt det gigantiska middagsbordet. Mer än så vill jag inte säga för att avslöja filmens gång, men mycket mer pågår i det mystiska slottet på den engelska landsbygden.
Första halvan av filmen sitter jag och mina vänner och äter av våra chips, nynnar med i de tidiga 2000-tals hitsen och diskuterar om Jacob Elordi faktisk är så snygg som alla tycker. Efter den första dramatiska vändningen i filmen så stannar vi alla upp, och sitter som frysta i soffan med öppen mun. Fennell har lyckats med att få in helt absurda händelser, till ett poppigt soundtrack, som skapar en förvirring i en som tittare där jag både äcklas och inte kan titta bort. Under den allra sista scenen, soundtrackad av Murder on the Dancefloor sitter vi alla på kanten av soffan och både stumhet och panik utbrister eftersom man inser att filmen tar slut, men vad i hela friden är det filmen lämnar oss med?
Väl hemma så sitter jag och googlar vad det är som gör att en person kan bli så besatt av någonting, i ren och skär desperation att förstå det mänskliga psyket. Jag kommer fram till att du kan få en ohälsosam besatthet om du behandlats dåligt som barn, har en osäker anknytningsstil eller bara lider av en grov desperation om att bli älskad av alla. Det jag älskar med filmen är att den behandlar alla dessa ämnen, men på ett väldigt oseriöst sätt. Ingen av karaktärerna är särskilt likeable, och de är svåra att greppa, men tvingar ändå mig som tittare att försöka förstå deras motiv bakom allt som händer. Saltburn ger oss allt detta, med plottwists som faktiskt chockerar en och förstås full-frontal-nudity av Barry Keoghan.
Rosamund Pike och Jacob Elordi lyckas så oerhört bra med att spela den snuskigt rika modern och sonen, som på nåt sätt osar av ”antingen vill du va som oss eller så vill du va med oss.”. Det är någonting spännande och nästan förbjudet med att stiga in i den rikemans-värld som porträtteras, det är som att se bakom kulisserna av vad dessa människor tänker på när de inte längre behöver oroa sig över pengar. Relationerna blir på nåt sätt mer skruvade och ingenting verkar riktigt lika seriöst då det händer i ett slott, och du kan betala av vilka skulder som helst.
Jag säger precis som alla andra som sett filmen: den är galen, men ack så bra. Känslan som jag tror att Fennell vill lämna tittaren med är just den av förvirring, och lätt äckelkänsla. Det lyckas hon fenomenalt bra med. Och vad säger den om världen vi lever i då? Att alla är nyfikna på hur rika människor har det? Att besatthet inte alltid syns utåt? Eller är det bara en absurd film, som ska vara just det: absurd?
Iallafall så har Saltburn har bränt in sig på min näthinna och varje gång jag hör Murder on the dance floor framöver så kommer jag rysa till innan jag dansar med.
