Recension: Comedy Queen
Comedy Queen är en film om sorg och saknad, men också om att bli världsbäst på att få andra att skratta. Tora Hansson vill lägga den i handen på varenda tonåring hon känner.
Sashas pappa har inte gråtit sedan Sashas mamma dog. Sasha vägrar gråta. Hon vill inte bli som sin mamma, en sådan som är deprimerad och dör. Hon vill överleva.
Sasha är tolv år och vill göra allt som sin mamma inte gjorde. Över det skriver hon en lista. På den står det: raka av allt hår, inte ta hand om något som lever, aldrig mer läsa en bok och, viktigast av allt: bli comedy queen.
Allra mest vill Sasha få sin pappa att skratta, och åt det viger hon sitt liv. Hon ska bli ståuppkomiker, comedy queen, för hans skull.
Sanna Lenkens Comedy Queen bygger på Jenny Jägerfelds roman från 2018, med samma namn. Det är en historia om ett barn som förlorat sin mamma i självmord. Det är en film om sorg och om att känna sig lämnad ensam i en stor värld. Det är också en film om att vilja bevisa motsatsen, om att vilja vara normal och glad och en sådan som alltid skrattar, som inte kuvas.
Sigrid Johnson är mycket bra i rollen som Sasha. I hennes karaktär fångas det osäkra barnet, som lever i samma kropp som en självsäker tonåring. Comedy Queen är en film som gestaltar just det: gränslandet mellan att vara barn och tonåring. När allt känns osäkert, såväl kroppen som världen runtom. När saker luckras upp och marken skakar. Sashas mark skakar extra mycket, samtidigt som allt runt omkring fortgår, ständigt utmanar.
Sasha vill täcka över tillvaron med hjälp av en mantel av tuffhet och mod, dölja det som känns. Jag känner igen känslan av att vilja gömma sig för svåra känslor, därför försöka avskärma sig från dem och från allt som påminner om dem. Men som alltid när man gör så når känslorna till slut en punkt där allt brister.
Ett annat genomgående tema i filmen är sorg, och hur den hanteras. Sasha gömmer sig bakom duschdraperiet inne på badrummet när känslorna blir för starka, där ligger hon med blicken vänd mot taket, och pratar till sin mamma. Hon berättar om hur pappan mår och om hur det går för henne själv, i kampen att aldrig bli som mamman. Sashas pappa däremot, gråter hela tiden och överallt, något som gör Sasha irriterad. Sorgen och deras gemensamma förlust blir för tydlig när hon ser den i hans ögon, det är en verklighet hon inte vill veta av.
Nej, för Sasha vill slippa allt som påminner om livet före tragedin. Ett tag är hon nästan nära att förlora sin snälla kompis Märta, för att hon tycker att hon inte förstår henne och hennes dröm om att bli ståuppkomiker. Istället tar en annan vän plats, John, som närmast framstår som en slags besjälning av den tillvaro Sasha vill befinna sig i. Ett liv som består av skratt, skämt och upprymdhet.
Comedy Queen är en film om en pappa och en dotter, om förlust och om sorg. Men det är också en film om att leva, med allt vad det innebär.
Det är en film jag vill lägga i handen på varje tonåring jag känner.
