Recension: Zebrarummet
Elvira Niemi har sett Zebrarummet, det senaste tillskottet på den svenska seriehimlen. Hon fastnar för stämningen, men hade önskat att serien vågat lite mer då det kommer till karaktärer och relationer.
Nu är det flera dagar sedan jag såg Zebrarummet (Viaplay 2021) - nästan alla avsnitt i ett kör, bör kanske tilläggas - och jag kan liksom inte sluta tänka på den. Det är inte storyn i sig, inte heller karaktärerna, nej, det är med något med känslan som liksom inte vill lämna mig. Över Zebrarummet hänger liksom en dimma av mystik, spänning och dramatik på ett sätt som bara uråldriga hemliga sällskap kan ge upphov till.
För det är kring just ett sådant som en stor del av handlingen i Zebrarummet kretsar. Vi befinner oss på Tuna Kvarn, en privatskola på andra sidan Svartån i samhället Holmered. Här är det största som finns att bli invald i Zebraklubben, ett hemliga sällskap med gamla anor vars medlemmar ofta går vidare till att bli nyckelpersoner i samhället. I år är Robin (Anton Forsdik) och Nathalie (Amanda Lindh) de lyckligt lottade, och i skydd av mörkret förs de iväg till Zebrarummet för att svära evig trohet till Erastes Anoteri: Den som träder in, kan aldrig träda ur. På det här följer, självklart, invigningsfesten och när dagen gryr hittas en kropp i Svartån.
Vi som tittare vet inte vad som hänt, och i takt med polisen försöker vi pussla ihop vem som egentligen är bakom dådet - var det en olycka eller var det ett mord? Är det någon i Zebraklubben eller någon från den kommunala skolan på andra sidan ån som ligger bakom? Samtidigt som mordgåtan nystas upp blossar en klassdebatt upp i samhället. Är det rätt att skolor som Tuna Kvarn fortfarande får existera, samtidigt som den kommunala Holmeredskolan inte ens har en idrottslärare? Kan vi i ett modernt samhälle fortsätta stöda instanser som är byggda på pennalism och endast gynnar en bråkdel av landets medborgare? Sara (Aliette Opheim), kurator på Holmered, är en av dem som starkast driver den här debatten - hon brinner för att hennes elever ska få en rättvis skolgång och vill helst av allt att Tuna Kvarn ska stängas igen för gott. Bland hennes elever finns bland annat Isaac (Maxwell Vaz), Zebraklubbens becknare, som blir indragen i fallet och drar med sig resten av Holmered.
Jag tycker väldigt, väldigt synd om Zebrarummet. Varför då? kan man ju undra. Jo, för att för knappt två månader släpptes Young Royals på Netflix och tog hela världen med storm, en serie, som likt Zebrarummet, handlar om en internatskola och klassklyftor och i samband med detta ifrågasätter att det ens finns en adel. För två år sedan kom Störst av allt, också den en svensk Netflix-serie med fokus på klassfrågor samtidigt som den är en rättegångsthriller. Alltså: mord, klass, ungdomar - allt det är teman som svenska serier behandlat förut, och då kan jag inte låta bli att fråga mig: Behövs Zebrarummet? Tillför den något nytt? Har jag inte redan sett mig mätt på den här typen av serier?
Både ja och nej, vill jag svara. För under de första avsnitten var jag ärligt talat rätt uttråkad och kände främst att jag de facto redan hade sett exakt det här. Fotot är snyggt, skådisarna bra och väl castade och dramaturgin snygg och garanterat utformad för att få mig att klicka på nästa så fort eftertexterna rullar igång. Men i början förstod jag helt enkelt inte vad som skulle få Zebrarummet att stå ut i jämförelse med sina föregångare. Det var också någonting med karaktärernas kemi som inte riktigt klickade - det tog mig ett tag att få koll på exakt vilka relationer de hade till varandra, och nu efter att ha sett hela serien kan jag konstatera att jag inte ännu heller har riiiktigt koll på dynamiken i Zebra-gänget, men kanske främst på personerna i Saras liv. Det här behöver ju inte vara ett problem - när vet man någonsin allt om en karaktär på film? - men det störde flytet kanske speciellt då det kommer till dynamiken på skolan.
Nåja, efter några avsnitt smälte jag lite. Jag fastnade för vissa av karaktärerna (kanske speciellt Edvin Endres Philip och Valter Skarsgårds Hugo), hejade på dem trots att de betedde sig som svin, och drogs in i deras värld av traditioner, hierarkier och knark på ett sätt som bara hemliga sällskap kan få mig indragen. Det är någonting med dem som verkligen fascinerar mig; Life and Death Brigade är något av det bästa med Gilmore Girls, även om det bara handlar om några få avsnitt, och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (E. Lockhart 2008) är så underbar som den är till stor del just på grund av dess fokus på ett hemligt sällskap. Zebrarummet känns som ett typexempel av dark academia och för tankarna till verk som Norra Latin (Sara Bergmark Elfgren 2017), Den hemliga historien (Donna Tartt 1992) och The Talented Mr. Ripley - vilket ju är helt underbart. Det här är en stämning och estetik jag liksom inte kan få nog av, och kanske är det därför som Zebrarummet hängt kvar i mig.
Men trots att jag tillslut lät mig svepas med och att jag i det stora hela älskar handlingen och hur den låter sig berättas, så känner jag att Zebrarummet hade vunnit på att vara lite mer nytänkande, för både dialog, handling och karaktärsregister känns ibland som tagna ur ett skolboksexempel på hur man skriver en serie om en mordgåta baserad på en internatskola för brats. Jag känner mycket: hur hade det annars sett ut? Vad var alternativet, ens? Jag känner också: det händer så himla himla mycket. Det är twist efter twist och jag hinner knappt andas, allt går fel, allt är krångligt hela tiden och ingenting är bra eller äkta utan alla hugger varandra i ryggen gång på gång. Är vi människor verkligen sådana? Ja, det handlar om samhällets kungar, och visst, de kan antagligen ofta vara hjärtlösa och maktgalna - men så till den milda grad? Saras karaktärsutveckling känns också … ifrågasättbar. Jag återkommer också till problemet med att jag inte riktigt hängde med i relationerna: de hade behövt mer skärmtid. Jag hade velat förstå Grace-Louise-William-triangeln, varför Caroline var som hon var, kanske också mer om Hugos pappa. Jag hade gärna sett Zebrarummet landa lite mer i varje twist, kanske ge dialogen lite spelrum och samtidigt låta sina karaktärer växa. Då tror jag att den verkligen hade kunnat få mig att tappa andan.
