Recension: Snabba cash
Foto: Netflix
För över femton år sedan skrev Jens Lapidus vad som skulle bli den bästsäljande bokserien Snabba cash, därefter tog filmerna med Joel Kinnaman i huvudrollen publiken med storm och slutligen kommer nu den efterlängtade serien. En serie med rå sårbarhet och en alldeles säregen vibrerande närvaro som riktigt kryper in under huden på dig. Kaninpuls garanteras.
“Många har sagt att de tycker det är en fysisk upplevelse att se serien”, säger huvudrollsinnehavaren Evin Ahmad i Nyhetsmorgon på SVT. Jag nickar instämmande. Stundtals har jag behövt pausa, andas och vinkla huvudet mot fönstret. Låta blicken följa bussen utanför, människor som rör sig bakom gardiner i huset mittemot. Få bekräftat för mig att min värld fortfarande är intakt och orörd. Att se Snabba cash är att uppleva den. Den är så påtagligt närvarande, det fullkomligt kliar i mig. Mina händer är fuktiga, jag suktar efter en betablockare.
Netflix produktion befinner sig i samma universum som böckerna och filmerna, men det är en spin-off. Jens Lapidus är även involverad i denna produktion bakom kulisserna. Vi möter Leya, Evin Ahmad, en ung ensamstående småbarnsmamma som febrilt försöker göra karriär inom techvärlden och samtidigt betala räkningarna. Och så möter vi Salim, Alexander Abdallah, en ung man som både är iskall yrkeskriminell och med en axelryckning förvandlas till urgullig bröllopssångare. En kväll när Leya arbetar som servitris och Salim uppträder på ett bröllop möts de. Just den här kvällen arbetar båda med det yrke som inte är deras sanna jag, men det är ett äkta möte. Mil ifrån gängkriminalitet och drömmen om karriärliv på Stureplan. Vi möter även högstadiekillen Tim, Ali Alarik, som ömsom tvingas ömsom lockas in i kriminalitet. Pengar är en ständigt puttrande drivkraft. Tim är bara ett barn, men den här världen visar ingen hänsyn.
Bild: Netflix
Genom serien knyter jag an till samtliga karaktärer och vi börjar värna om dem. Serieskaparna har med omsorg fått mig att sakta men säkert börja hysa känslor för alla. Jag begriper deras motiv och fylls av medlidande i motgångar. Trots att en karaktär precis hårdnackat mördat någon eller ljugit någon annan rätt upp i ansiktet. Det är skickligt hur de får mig som tittare att börja resonera. Jag blir också snabbt varse att i den grymma värld som Salim, sedermera även Leya, lever i måste känslolivet vara avkapat. Även om känslor naturligtvis finns kvar och ständigt sprakar. Tillvaron verkar till synes öka i skenande okontrollerad hastighet, fel beslut kan sluta med döden. Ett öga för ett öga.
Jag lämnas golvad, knäckt. Det dröjer timmar innan kaninpulsen gått ner. En svensk serie av den här kalibern är en sällsynthet. Det finns bara en fråga som skaver i mig. Skaparna bakom serien är nästan alla vita, ändå är historien en icke-vit sådan. Oskar Söderlund, den huvudsakliga manusförfattaren, och regissörerna Måns Månsson och Jesper Ganslandt är alla vita män. Serien är en fullträff, absolut. Men faktum kvarstår; varför ska jämt vita personer berätta icke-vitas berättelser? Möjligtvis är frågan inte riktat specifikt mot den här serien, utan mot filmbranschen som helhet. Jag tror, och hoppas, att skaparna inte bara tagit blåa linjen, satt sig på första bästa hak för att göra “research” och tjuvlyssnat på samtal om drogförsäljning. För att sen vika ihop en dator sprängfylld med anteckningar och återvända hem till en trygg innerstadslägenhet. Jag begriper att de säkert tagit sitt uppdrag på större allvar. Ändå skaver frågan i mig. Vem äger egentligen en historia?
