Recension: Killing Eve
Bild: Emelie Omnell
En serie som funnits ett tag och som du hört om i periferin men ännu inte vågat ta dig an. Emelie Omnell svarar återigen på den mest ställda frågan i pandemin: Vad ska vi titta på?
Ge mig syre. Jag vill andas. Gärna frisk luft och nya intryck. Istället är jag isolerad i min etta med en splitterny pojkvän mitt i en brinnande pandemi. Vi har precis lärt känna varandra, men istället för att vara berusade och nykära på pulserande dansgolv är vi inkastade i den här nya verkligheten. En verklighet som i vanliga fall brukar dyka upp betydligt senare i relationen. Vi spenderar timmar i min hårda lilla soffa i ettan framför TV:n. Skämtsamt kallar vi oss redan för ett gammalt gift par. I snabb takt lyckas vi sluka allt nytt som dykt upp på streamingtjänsterna. Titel efter titel flyter snart ihop till en oklar pöl, vi är utsvultna på att få uppleva något spännande tillsammans. Då möter vi Killing Eve (2018-). Serien blir ett substitut till äventyr. I vår trygga, men ack så enformiga, isolerade bubbla i den där hårda soffan blir Killing Eve allt som behövs för att få samma känslomässiga pirr i magen som av att gå på Gröna Lund tillsammans.
Vi följer den alldagliga Eve Polastri (Sandra Oh) som jobbar för British Intelligence. Utöver detaljen att hon har ett ovanligt jobb så är hon som en av oss, som vem som helst. Stressar till jobbet, handlar, betalar räkningar. En klassiskt så kallat relaterbar karaktär. Men snart ska hon påbörja en kamp med att gripa den alldeles säregna lönnmördaren Villanelle (Jodie Comer). Alltmedan serier fortlöper vecklar en komplicerad och farlig jakt ut sig på den mytomspunna Villanelle. Jakten tar med oss över hela Europa till pittoreska byar och storslagna storstäder. Vi fascineras av Villanelle, trots hennes grymhet och råhet. Som ett väsen är hon - skicklig, vacker, tilldragande och näst intill omänsklig. Snart utvecklas en besatthet från bådas sida. Den mänskliga Eve och den förundransvärda mördaren. En ständig längtan efter den andra. En längtan efter att bli uppmärksammad och efter att få söka. I sökandet finner båda att den andra besitter något som fattas hos dem själva. Att de på ett bisarrt och nästintill vulgärt sätt kompletterar varandra.
Som en polisserie innehåller också denna de sedvanliga blodiga intrigerna och det eviga kämpandet mot klockan, men i Killing Eve puttrar även ständigt något annat. Kanske är det just den där längtan efter att vara någons viktigaste person. Serien handlar inte nödvändigtvis om en klassisk, romantisk ”jag kan inte leva utan dig”-kärlek, men det är i allra högsta grad kärlek. Kanske är det den ständiga dragkampen mellan moral och hungern efter spänning. Kanske ligger det i det ytterst mänskliga att alla karaktärer hela tiden befinner sig i konstant förändring.
Visst är det tröttsamt med folk som slänger sig med ”jag kan inte sätta fingret på det”? Dessvärre blir jag en av dem nu. Jag är stum, men blir snabbt nästan arg. Arg på hur geniala filmskapare kan vara. Arg på att jag känner mig dum för att jag inte riktigt begriper varför den här serien är så genial. Att alla bakom kameran är enastående är uppenbart, för att inte tala om skådespelarna. Jag hyser en stor kärlek för skådespelare som vågar ta i, inte räds att vara lite pompösa. Som tar för sig och låter bli att vara så perfekt filmiska. Skådespelarna i Killing Eve balanserar ofta på den där hårfina gränsen till vad som i folkmun skulle benämnas som “överdrivet”, trots det är de trovärdiga och jag som tittare köper allt med hull och hår. Ändå är det är inte bara det som gör serien så obeskrivligt svindlande. Är det manuset? Historieberättandet är träffsäkert och fängslande på ett sätt som gör mig mållös.
Det är diffust. Exakt vad som gör Killing Eve till allt annat än ett banalt poliseriedrama är svårdefinierat, men att den ger mig samma tilldragande skräckblandade förtjusning som berg-och-dalbanor står utom allt tvivel.
Säsong 1-3 av Killing Eve kan streamas på HBO Nordic, den fjärde säsongen förväntas släppas 2021.
