Recension: Atlantic Crossing
Bild: Emelie Omnell
Kostymdramat har gjort revansch. Begripligt då vi alla fantiserar om verklighetsflykt, där vi åter får uppleva det storartade. Eskapism. Serier som toppar listorna är Bridgerton, The Crown och Vår tid är nu. Vi vill ljudlöst få glida in i en annan tillvaro, om än bara för ett ögonblick. Det norska kostymdramat Atlantic Crossing visas nu på SVT och Arenan. Emelie Omnell har sett och svarar återigen på (den eviga pandemi-) frågan: vad ska vi titta på?
Sofia Helin är enastående, det kan vi alla enas om. Hon tar i, skiter i att spela helt fläckfritt. Hennes rolltolkning som Saga Norén i Bron (2011) lämnade ingen oberörd, men sedan dess har hon inte haft en lika uppmärksammad roll. Nu är hon åter aktuell i den norska produktionen Atlantic Crossing (2020). En serie som beskriver de verkliga händelserna kring svenska prinsessan Märtha som gifte sig med norske kronprinsen Olav, vilket gjorde henne kronprinsessa av Norge under andra världskriget. För den som har en förkärlek för kultserien Twin Peaks (1990) finns också en trevlig överraskning då president Franklin D. Roosevelt spelas av ingen mindre än Kyle MacLachlan. Förväntningarna var stora när jag med snabba ivriga fingrar klickade på Atlantic Crossing.
En gammal teaterlärare sa en gång till mig att skådespeleri är motstånd. En fras som kanske uppfattas banal eller en rent ut sagt flummig, men för mig är det sanning. Sofia Helin är en mästare på att ta vara på det där motståndet. Det är gripande att få ta del av Märthas pågående inre kamp, ett evigt puttrande motstånd mellan att upprätthålla fasaden och fullständig krackelering. Det är motståndet som biter tag i mig. Regissörerna har inte bara koncentrerat sig på att filmatisera storslagna krigsscener, utan verkligen låtit samtliga karaktärers känsloliv stå i fokus. Det är fint. Vi får följa kronprinsessans ovärderliga roll i maktens korridorer under krigstiden. Att manuset inte är helt historiskt korrekt gör mig detsamma. Filmskapare måste få tumma lite för att kunna göra sitt jobb, vilket till syvende och sist är att producera underhållning. I Norge har dock serien väckt en debatt om autenticitet och ansvarstagande för historieskildring. Läser du seriens omdömen på valfri social plattform är de flesta i stil med “för helvete inte historiskt korrekt!!!”. Själv lämnar jag den debatten därhän, jag är mer engagerad i serien som helhet.
Det är svårt att få korn på vad som saknas. Rent objektivt är den på alla sätt genomarbetad. Fina rolltolkningar, vacker scenografi, imponerande effekter - listan kan göras lång. Notera att adjektiven inte är i linje med “storslagen” eller “enastående”, utan mer lågmält. Punkt efter punk bockas av på “hur du gör en bra serie”-listan. Den är så att säga ordentlig, trivsam och omsorgsfullt paketerad, ändå saknas det något. Det saknas kittlande pirr och en sylvass närvaro. Medan filmskaparna ihärdigt fokuserade på att bocka av listan glömde de att tittarna på allvar måste älska karaktärerna. Jag bryr mig kort och gott inte hur det går för dem. Dö eller lev, spela roll? Motstånd i all sin ära, men det når inte hela vägen fram. Det fastnar i skärmen, rör mig inte. Jag är inte framåtlutad, sugs inte in, håller inte andan utan sitter bekvämt på behörigt avstånd.
Men se den, gör det. Se den för Sofia Helin, det är en fröjd att se henne spela. Se den för att en kvinnas roll äntligen porträtteras i en annars helt mansdominerad historia. Se den för att välgjorda kostymdraman alltid är intressanta. Se den för att grymheterna under andra världskriget är betydelsefulla att bli påmind om. Se den för du ju ändå har en massa tid just nu. Du kommer att gilla den, men du kanske inte kommer att älska den.
Atlantic Crossing går nu att se på SVT Play i Sverige och Yle Arenan i Finland
