Recension: Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel
Bild: Emelie Omnell
Isolering, tristess och en längtan. Överallt vilar den där bottenlösa längtan, ett öronbedövande behov av nya intryck. Livspusslet för den moderna människan med oändliga upplevelser, trevliga middagar och ett fullspäckat schema har istället ersatts av det eviga TV-tittandet. Streamingtjänsterna i Emelie Omnells hushåll går varma, liksom hos de flesta. Alltid en hunger efter en ny titel. När Zoom-möten stängts av och middagen är avklarad så börjar folket med vana flinka fingrar bläddra bland titlarna i streamingtjänsterna. Emelie presenterar ett svar på den mest ställda frågan i pandemin: vad ska vi titta på?
Netflix senaste bidrag till True Crime-genren är Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. En lång titel, helt i linje med syftet att locka fram True Crime-fanatikerna. First things first, låt oss inleda med lite sedvanlig bakgrundsfakta. Serien tar sig an den invecklade berättelsen om försvinnandet av 21-åriga Elisa Lam. För ett inbitet fan av True Crime-genren var jag givetvis medveten om den besynnerliga historien om Elisa Lam sedan tidigare. Vad som gör fallet Elisa Lam särskilt häpnadsväckande är det faktum att försvinnandet skedde på det ökända hotellet Cecil Hotel i Los Angeles. Elisa försvann spårlöst från hotellet våren 2013, några dagar efter släppte polisen det numera världskända videoklippet som skulle komma att lamslå hela internet. Det mystiska videoklippet spred sig snabbt, visades av miljoner, diskuterades fram och tillbaka av självutnämnda detektiver och dess beståndsdelar dissekerades. Hon återfanns dessvärre en kort tid senare avliden i en vattentank på hotellets tak. Att detta skedde på Cecil Hotel adderar en krydda nervkittlande dramatik. Hotellet har nämligen en rad självmord, mord, brott och oförklarliga hemskheter i sitt förflutna. Hotellet agerar även som inspirationskälla till serien American Horror Story: Hotel.
Med detta som bakgrund tar jag mig an serien. Serien är snyggt paketerad, skickligt filmad och pulshöjande. Gåshud blandas med spänning, jag kastas mellan skräck och tårar. Absolut, serien uppfyller alla kriterier för spänning och tragik som en tittare kan begära. Filmskaparna har lyckats intervjua nästintill alla individer som på något sätt varit involverade i fallet. Vi får möta poliser, hotellpersonal men även internets självutnämnda detektiver. Det finns dock ett gapande hål efter några viktiga nyckelpersoner som inte medverkar: Familjen.
När det sista avsnittets eftertext rullar infinner sig en tung känsla av äckel innanför bröstbenet. Som om jag inkräktat. Jag ställer mig frågande till genren True Crime som helhet. Människan är en vetgirig varelse. En varelse som saktar ner när den passerar en bilolycka, en varelse som nyfiket ställer sig vid polisavspärrningen, en varelse som snokar i timtal i vidriga mord i flashbacktrådar. Att fascineras av brott och mystik tillhör människans natur. Om söndagarna har svenska familjer år efter år samlats framför Beck och att läsa blodiga deckare tillhör sommarlovet. Klivet från deckare till True Crime har gått mjukt, fjäderlätt. Även jag har tagit del av genren i åratal. Men efter Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel infinner sig istället ett äckel i mig; serien blir alldeles för exploaterande. Bakom historien om den unga Elisa Lam finns anhöriga i sorg. Den här tragiska historien tillhör till syvende och sist dem. Den är en del av deras sorg. En sorg som vi, även jag, kan njuta av en fredagskväll med popcorn till . Jag föreslår inte att True Crime upphör. Den här serien är fängslande och sevärd, men likväl skaver det något oerhört inuti mig. Jag vill skicka ut en enkel påminnelse om att syftet måste vara att komma ihåg offren, inte gotta sig i deras makabra livsöde. Det är viktigt att komma ihåg.
