Att byta plats
Tora Hansson skriver om den ambivalenta känslan som uppstår då hon förflyttat sig fysiskt, och om att hitta tillbaka till en välbekant plats.
Vi anländer till landet klockan 15.44. Mödosamt lassar vi ut alla resväskor och matkassar och tomma kaffemuggar ur bilen. Radar upp yoghurtpaket i kylskåpet och slår på värmen. Min mormor har ställt en bukett påskliljor på bordet, de lyser starkt i kontrast till den mörka bordsskivan. När allt är i sin ordning snörar jag åter på mig skorna och går ut, tänker att jag ska bli vän med den plats jag är på nu. Och det blir man bäst genom att promenera rakt genom den. Efter några sekunders velande fram och tillbaka beslutar jag mig för att gå den vanliga rundan. Jag har varken hörlurar i öronen eller mobilen nära till hands. Vilket får mig att känna mig aningen naken, men jag tänker att det väl är så man bör bete sig på landsbygden.
På den lilla stigen som vetter ner mot Kattegatt slår vinden hårt mot huden. Ögonen tåras och en snäll men kall och svidande kniv drar ett jack under mina tinningar. Det rinner ner längs kinderna, en sörja jag känner igen. En konsekvens av en förnimmelse jag hanterat förr. Förstrött drar jag handflatan mot ansiktet, torkar bort känslan som försöker greppa tag i mig. Jag är större än det inom mig, tänker jag och fortsätter gå. För att härleda impulserna av att simma ner i den djupaste av oro, drar jag bort rester av det röda nagellack som pryder mina naglar. Eller, som har prytt mina naglar rättare sagt. Nu ser det mer ut som blodrester längs nagelbanden. Jag tar hjälp av tänderna, gnager i en snabb takt tills all färg är borta och nu istället vilar på tungspetsen. Det smakar sött och beskt. För precis så är känslan: en blandning av en vacker bris och en elakartad ondska. En självupptagenhet och en ångest, som går ut över alla de människor jag möter.
Mobilen plingar till. Det är en notis från nyhetstjänsten Omni, något om Liberalernas kris. En besvikelse sjunker ner genom min kropp, likt en kall sten som snart ligger på havets botten. När man vill att någon ska höra av sig känns dess avsaknad extra mycket. När tiden för samtal och umgänge inte finns, då hör alla av sig, tänker jag. Varför är det ingen som kontaktar mig prick nu? Nu när jag har tid. Min brist på impulskontroll får mig att svära högt så att det ekar hela vägen bort till Öresundsbron i Malmö. Jag samlar mig, begraver känslan av ensamhet i bröstet, tänker att det är en känsla man inte ska känna när man är 20 år. Alltså bör jag inte tillåtas att så mycket som ens vidröra vid den. Skammen breder ut ut sig under revbensgallret, den kalla kniven känns plötsligt än mer.
Jag har gått det här promenadstråket säkert tusen gånger förut, om inte mer. Ändå känns varje steg tungt som bly. Mina hälar kramar häftigt in mot fotryggen när de studsar ner mot den gröna mossan. Det finns inte så mycket träd i Skåne, i alla fall inte på den plats där vårt sommarhus är beläget. Men de träd som finns hopar ihop sig, faller över mig likt monster som öppnar sina stora gap.
Den här platsen är inristad längs min ryggrad, kota för kota. Jag känner den utan och innan och det finns inte en gata som inte har något att berätta. Ändå möter den mig med samma missmod varje gång jag kommer tillbaka. Att jag befann mig på Hemköp i Liljeholmen för åtta timmar sedan och nu trampar ner mossa i marken i nordvästra Skåne, är en ekvation min kropp inte vill ta emot.
Väl hemma i huset har mamma och pappa ordnat middag. Varm soppa som ringlar sig snällt längs strupens inre väggar. Rostat bröd med Skånegott, vilket är namnet på smöret som går att köpa här. Efter maten sätter jag mig ner på altanen. Smuttar på en kopp kamomillte och jag vet, att imorgon när jag vaknar kommer jag vara en annan. När solen åter har slagit sig till ro på toppen av min hjässa, då kommer jag finna min plats. Jag vet det, för jag vet vad det här är för känsla. Nedstämdheten och upprördheten jag känner inför att fysiskt förflytta mig är något jag stött på tidigare, många gånger. I Paris 2018, Köpenhamn 2017, Polen 2018, London 2012, Värmland 2016. Varje gång: den molande huvudvärken i magen. Tänderna vars gnissel skapar efterskalv från benen och hela vägen upp i pannan.
Förr om åren kunde jag skrämmas av att plötsligt sakna uppfattning om både tid och rum. Spä på oron genom att inte förstå varför det brände så ihärdigt under huden. Alla andra verkar ju helt lugna, varför är inte jag det? Nu vet jag att det inte är någon fara, att det beror på att min själ inte förflyttar sig lika snabbt som kroppen. Nu har jag lärt mig att jag kan älska en plats hur mycket som helst, men ändå totalt förlora mig själv under vistelsens första timmar. Det kan likställas vid ambivalensen man känner i början av en ny relation. De ömsom svidande, ömsom kittlande frågetecknen som uppstår när man inte vet vems tur det är att höra av sig eller om det som känns är på riktigt eller bara förnimmelser grundade i en förhoppning av det man vill ska ske härnäst.
Jag häller ut det sista kamomill-extraktet i vasken. Spolar kallt vatten så att det sprätter upp på mina kläder. Sedan lägger jag mig under täcket och när jag blundar kan jag känna den kalla kniven som borrat sig ner från tinningarna och inunder bröstmuskulaturen. Jag känner den kniven och jag är bekant med dess efterskalv. Jag vet hur det känns och att det alltid alltid alltid går över, nästa morgon.
