Att klä av sig alla kläder är inte feminism
Billie Eilish på Vogues juninummer. Foto: Craig McDean
Billie Eilish poserade i korsetter, latex och spets för Vogues juninummer, och bilderna på stjärnan prisades världen över. Nu skriver Tora Hansson om varför hon inte ser bilderna som någon stor feministik gärning.
För någon dryg månad sedan släpptes ett nytt nummer av det amerikanska modemagasinet Vogue. Framsidan pryddes av en lättklädd Billie Eilish. Med törstig blick riktad rakt in i kameralinsen och en åtstramande korsett kring midjan (som får min mage att dunka av smärta bara av att se den), skapade hon rubriker över hela världen. Snart var hela mitt Instagram-flöde fyllt av händelser och inlägg med bilder på Vogue-omslaget. Det var hjärtögon och knytnävar och röda hjärtan och dess själva essens var att påpeka hur stort och maktfullt detta var. Till en början scrollade jag bara förbi, har aldrig haft någon värst bra koll på Billie Eilish och kände väl inte heller någon lockelse till att skapa mig det.
Bilden fortsatte dyka upp i diverse sociala kanaler. Jag scrollade, scrollade och scrollade. Den försvann inte. Halvhjärtat läste jag uppmuntrande bildtexter och ord om feminism och mod och styrka. En kall disktrasa vred sig i min mage för varje nytt inlägg jag konsumerade. “Förstår ni hur stort det här är? Det här är systerskap!” skrev en av Sveriges största influencers, med sina hundratusen följare som ett släptåg i kommentarerna.
“Nej. Det är inte systerskap”, ville jag skrika ner i kommentarsfältet. Men jag lät bli. Är inte den som skriker när jag inte måste. Speciellt inte på sociala medier.
Jag har dock funderat mycket på det där efteråt. Vridit och vänt på fenomenet systerskap, kvinnlighet, och feminism. Försökt förstå dess relation och förhållningssätt till sociala medier. Men hur mycket jag än tänker kan jag inte, för glatta livet, förstå vad det är som är uppfriskande och inspirerande i att lajva 1500-talet genom att dra av sig alla kläder och strama åt midjan med hjälp av en korsett. Den här tankegången är ingen kritik riktad mot Billie Eilish som person och konstnär, utan en skepticism gentemot något långt mer utbrett. Och nej, det handlar inte bara om korsetten. Det är större än så.
Vogue-omslaget och alla dess hejarop, är en del i ett myller av en missvisande bild av vad jämställdhet faktiskt innebär. Att klä sig lättklätt, posera med sin kropp och sedan publicera det i sociala medier får man göra om man vill, om det gör en glad. Det är ingens, förutom den egna individens val. Men bara för att något kan kännas bra för en eller flera kvinnor, betyder inte det att det per automatik är feminism. Jag blir ledsen av det faktum att begreppet jämställdhet, med tiden, verkar ha vattnats ur och blivit till en kollektivistisk rörelse där alla kvinnor ska stötta alla kvinnor. Oavsett vad som sägs, görs och menas. Det är kollektivet framför individen istället för tvärtom. En grupp som, oavsett vad, ska backa den enskilda individen. Istället för en individ som formar sig själv, delvis med hjälp av en större massa. Enligt min mening leder detta unisona nickandet bara till en enda grej: ett fördummande av det kvinnliga könet. Tillåts vi inte tänka själva? Är vi inte kapabla till mer än att bara le och hålla med? Jag blir ledsen. För vet ni vad? Att publicera bilder på indragna magar och korsetter är inte kvinnlig frigörelse, det är att gå i den manliga blickens fotspår och därav feminismens raka motsats. Jag förstår att det är lätt att dras med in i den glitterkantade feminismen, som innefattar putande läppar på bilder på Instagram, slagkraftiga ord och kvinnlig frigörelse i form av håriga ben. Men, försök låta bli. För allt det där, är långt ifrån den faktiska vägen till ett mer jämställt land och samhälle. Den verkliga feminismen är kvinnor som skapar företag. Det är klassföreståndaren på dina syskons skola. Det är sjuksköterskan som tar hand om dig när du är sjuk. Det är psykologen som hjälper aggressiva män att lugna ner sig. Advokaten som skapar rättvisa. Det är inte en like-fest på sociala medier.
Just därför finns det något djupt bekymmersamt i den enkla bild av världen många människor tycks agera utefter. Det simpla i att sopa bort allt det man finner överflödigt och koka ner jämställdhetsprocessen till en fråga om underkastelse och samfällig gemenskap, är nog inte så enkelt i längden. Jag är allergisk mot att göra sig så bekväm att man förenklar redan komplexa frågor och vill därav tro att denna taktik snarare stjälper, mer än vad den hjälper. Det är av den här anledningen som jag blir rädd, ledsen och arg när bilden på Billie Eilish tas emot med sådan heroism. Lika rädd blir jag när jag ser hur kvinnor kastar in varandra i trånga fållar, styrda av snäva ideal och ouppnåeliga normer. Världen är större än så, jämställdhetsprocessen är större än så. Vi måste våga se problemen i vitögat, även om det betyder att vi går emot den stora massan och kritiserar enskilda individers agerande.
