Recension: Min vän Natalia - Laura Lindstedt
Finlandiapristagaren Laura Lindstedts tredje roman Min vän Natalia är en unik berättelse, där utforskande av sexualitet, skam och maktrelationer står i centrum.
Natalias tvångsmässiga förhållningssätt till sex får henne att söka terapi. Hon kan inte sluta tänka på sex. Min vän Natalia (Norstedts 2021) tar vid under Natalias första möte med terapeuten på den mottagning hon söker hjälp på. Men romanen är inte skriven utifrån Natalias perspektiv, utan det är istället terapeuten som berättar. Under tio veckor går Natalia i terapi, och det är dessa terapisamtal som också utgör berättelsens ramverk. Varje vecka får Natalia en uppgift som sedan ligger till grund för nästa veckas samtal.
Min vän Natalia är Laura Lindstedts tredje roman. Den är en skickligt sammanvävd berättelse där ingenting som finns med tycks vara slumpartat, inte ens Natalias val av terapeut, eller kanske snarare val av mottagning. Där den tavla som hänger på väggen inne på mottagningen senare visar sig få en viktig roll - både i Natalias liv men också i den kommande behandlingen.
Terapeuten, romanens berättare, nämns aldrig vid namn, utan läsaren får i själva verket veta väldigt lite om denne som person. Inte heller om det rör sig om en manlig eller kvinnlig terapeut klargörs under berättelsen gång, och jag tänker att det är ett mycket medvetet val från författarens sida. Allt ligger mellan raderna, och läsaren får själv utifrån terapeutens beteende välja hur dessa signaler kan tolkas i förhållande till det. Natalia själv refererar enbart till terapeuten som ”min kära doktor”. Detta är intressant utifrån flera aspekter, men kanske framförallt utifrån den maktrelation som nästan omedelbart skapas mellan dem.
Redan vid Natalias och terapeutens första möte beskriver hen det som att Natalia är patienten hen väntat på hela livet. Därefter inleder terapeuten en experimentell behandling som beskrivs som ”skiktterapi”, vilket i stora drag går ut på att med stöd av olika uppgifter komma åt ”kärnan” till problemet klienten sökt hjälp för. Inte helt olik psykoanalysen handlar det om att gå till det undermedvetna, där barndomsminnen, känslor och associationer till ord och föremål sen speglas mot det vuxna jaget.
Terapeuten ifrågasätter gång på gång sanningshalten i Natalias historier. På samma sätt ifrågasätter jag själv då och då trovärdigheten i berättelsen i stort. Stundtals känns hela behandlingen som en lek för Natalia då hon snarare tycks mer intresserad av relationen till terapeuten än till det problem hon sökt hjälp för. Men med det sagt så är också relationen mellan terapeuten och Natalia en av romanens starkaste drivkrafter. Terapisessionerna blir mer än sökandet efter svar på Natalias smärtpunkter, utlösaren till problemet, de handlar minst lika mycket om det maktspel som utspelar sig mellan terapeut och klient. Redan vid det som beskrivs som ”den första riktiga sessionen” kommer Natalia in på mottagningen med en jättelik väckarklocka som hon, efter att ha lagt sig tillrätta i soffan, placerar mitt på magen. Natalia vill själv ta kontroll över tiden, talet. Vid ett annat tillfälle ber hon terapeuten ta ner den stora tavlan som hänger på väggen inför hennes kommande möten - då denna gör henne illa till mods. Natalia avbokar möten med kort varsel, skriver personliga brev till terapeuten, förvränger de uppgifter hon tilldelats och klär sig i peruk och presenterar sig som ”Veronica” - en vamp och en slampa för att beskriva skådespelet med Natalias egna ord. Natalia bryter otaliga gränser varje gång hon kliver in på mottagningen, men terapeuten hejdar henne aldrig, utan tvärtom spelar hen med på hennes villkor. Det gör också hela berättelsen oförutsägbar och minst sagt intressant. Likt terapeuten dras också jag med i Natalias lek.
Min vän Natalia är en unik berättelse, där utforskande av sexualitet, skam och maktrelationer står i centrum. Men romanen handlar minst lika mycket om relationen till språket, litteraturen och konsten. Där den som har ordet besitter makten och där konsten och litteraturen får en helt ny roll. Ingenting är vad det först verkar, och jag imponeras av hur väl avvägd varje liten detalj tycks vara - både kring Natalia men också vad gäller romanen som helhet. Jag njuter av att gång på gång överraskas, att aldrig ana vart vi är på väg. Kanske är det just därför jag också lämnas med en känsla av att ha blivit berövad på något när jag kommer till de sista sidorna och upplösningen inte är lika tillfredsställande som vägen dit varit.
