Recension: Revolution House - Marie Silkeberg
I Revolution House blandar Marie Silkeberg fritt prosalyrik och mer traditionell poesi då hon skildrar ett kärleksförhållande mellan en vit, svensk kvinna och en svart, nigeriansk man. Diktsamlingen är inte kronologisk, “Men känslor är inte raka, utan precis lika fram och tillbaka som tidshoppen i boken är.” skriver Matilda Skarehag, som läst och nu recenserar.
Marie Silkebergs Revolution House (Albert Bonniers förlag 2021) kretsar kring ett namnlöst jag, en vit svensk kvinna. Hon är på resande fot och berättelsen förflyttar sig både i tiden och mellan platser. Hon är i USA. Paris. Spanien. Istanbul. Sverige. Sen är hon i USA igen. Och i USA finns också han, namnlös precis som hon. Hennes älskare, kärlek? Han är från Nigeria. Familjen är kvar där. Också han reser han omkring, men det är svårare för honom. ”Du glömmer ofta att jag är från Nigeria. Det är svårare för mig att resa. Passera gränser” säger han till henne när hon ber honom att komma efter henne.
Avståndet mellan dem är flytande. Båda är i rörelse. De rör sig hela tiden närmare och längre bort ifrån varandra. När det fysiska avståndet är milslångt ringer de varandra och längtar. Men samtidigt kan jag känna hur det emotionella avståndet mellan dem växer ju närmare de befinner sig varandra. I samma rum känns de längre ifrån varandra än nånsin.
Formen i boken är intressant. Berättelsen är uppdelad i fem delar, där prosastycken blandas med mer traditionellt uppställda dikter. Även inuti varje del varvas formen mellan dessa två stilar. Men det är inte bara formen som blandas samman, utan även tiden. Där vi hela tiden rör oss fram och tillbaka mellan åren 2017-2019. Jag får känslan av att jag läser någons dagbok. Men att sidorna i boken har ramlat ur, hamnat i oordning och sen skrapats ihop. Slumpmässigt satts samman.
Texten duckar inte för det privata, och trots det anonyma i jagets framställning känner jag mig aldrig utestängd. Språket är närvarande och varje litet stycke svämmar över av känslor. Jag tappar stundtals bort mig i tiden. Var (eller när) är vi nu? Men det gör ingenting. Det är kvinnans inre som är riktningen, inte de yttre omständigheterna.
Jag läser en kärlekshistoria där jaget desperat försöker förstå mannen. Hon söker efter svaren i hans bakgrund. Mot slutet skruvas känslorna upp. Avståndet blir kvävande. ”Sträcker jag mig längre mot dig går jag under”. Allt hon vill är att han ska se henne, sova med henne, äta med henne, röra vid henne. Han avvisar varje närmande hon gör. Svarar med att han aldrig ätit med någon. Att hans familj inte gjorde det. De ägde inte ens ett matbord. När hon inte förstår varför han bett henne komma blir han oförstående. ”Jag tycker om att ha dig här. Men jag är en ensamvarg”. ”Du har ingen plats för mig” säger hon innan hon går. Men redan på bussen efter att hon lämnat ångrar hon sig. Känner att hon måste kliva av, ta sig tillbaka, lägga sig bredvid honom i sängen, ta till vara på dagarna de skulle haft med varandra. ”De få dagarna”.
Det är mot slutet av boken, när jaget och mannen återigen träffas, som jag förstår varför tidshoppen aldrig stört mig. Deras relation är en balansgång mellan att desperat vilja komma närmare - och av samma anledning också tvinga sig bort ifrån det. Att begära är att alltid vilja ha mer. Ingenting är nära nog. Och det är först i den fysiska närheten distansen blir så smärtsamt påtaglig. Men känslor är inte raka, utan precis lika fram och tillbaka som tidshoppen i boken är. Så även om boken hade varit skriven i ett kronologiskt händelseförlopp, är jag övertygad om att de känslomässiga svängningarna hade varit desamma.
