Recension: Singulariteten - Balsam Karam
Omslag: Sara R. Acedo | Foto: Carla Orrego Veliz
Med Singulariteten följer Balsam Karam upp debuten Händelsehorisonten och fortsätter imponera på kritikerna.
Att Balsam Karams andra roman heter Singulariteten, som den där oändligt täta punkten i ett svart hål där fysikens lagar så som vi känner dem slutar gälla, får självklart en fysiknörd som mig intresserad. Men Singulariteten är ingen huvudperson här, utan det är vad den symboliserar - en oändlig svärta - som är huvudperson i denna roman om förlust, och med den underbara metaforen lyckas Balsam Karam fånga mitt intresse än mer.
Singulariteten (Norstedts 2021) beskrivs som ett sorgearbete i tre delar - och det är just det den är. I den första delen följer vi en mor som söker sin försvunna dotter. Det är fredag en sensommar och denna fredag tycks pågå i all oändlighet. En kvinna söker sin försvunna dotter på cornichen. Samtidigt, hennes andra barn i en gränd. De väntar på mamman, och på den Försvunna. Minns du när hon kom hem med en stor burk oliver och vi satte oss att äta varenda en? frågar barnen varandra, och de minns. Samtidigt, en mormoder längst in i grändens mörker, som saknar den Försvunna som alltid förut fanns där.
“Har en försvunnen någonsin återvänt säger hon och drar handen över väggen och kulhålen vassa i mitten av väggen - har ett utspillt vatten samlats upp igen och kan man önska sig det omöjliga säger hon och tystnar.”
Sorgen och förtvivlan efter den Försvunna vecklar ut sig från sidorna och tar tag i läsaren också, den svarta klumpen i magen växer för varje stycke. Staden är en plats som kriget lämnat i spillror, där turistrestauranger och lyxhotell byggts upp mitt i ruinerna och barn och flickor måste akta sig för männen med sina bilar och löften.
I den andra delen, som heter just Singulariteten, skriver Karam till ett du som flytt ett krig, som påbörjat ett nytt liv någon annanstans och nu vägrar föda sitt döda barn. På förlossningsavdelningen förstår de inte varför - de flesta i den här situationen brukar ha en annan reaktion. Parallellt följer vi duet i en annan tid, -det är sensommar, du står med fötterna i havet -, som ändå tycks pågå samtidigt i henne. Hon minns kvinnan på cornichen, minns resan bort från sitt land, minns vännen Rozia. Som i ett panikartat tankeflöde skildrar Karam det som sker utanför och inuti kvinnan, det går inte att stanna upp i läsningen och läsaren måste vara på helspänn för att hänga med i de två sakerna som sker skilt från varandra men ändå på en gång.
Den tredje och sista delen heter Förlusterna och här skildras förlusten av ett folk, en kultur, en historia med korta stycken och få ord, som ändå lyckas säga allt och slår läsaren i magen gång på gång.
“Hela sommaren går ni långa promenader genom området och ner till sjön. Ingen av oss ska behöva fråga någon om vägen säger mamma och leder er trottoaren fram - i det här landet måste man klara sig själv och det är precis vad vi ska göra säger hon och svänger av mot det som snart blir din skola.”
På många sätt är Singulariteten tre skilda historier - formen och tilltalet skiljer sig bland delarna, men duet som förlorar sitt barn, cornichen och förlusten är närvarande i alla. På det sättet är det inte alls tre olika berättelser, utan en enda, som berättas på tre olika sätt och binds ihop på ett hjärtskärande poetiskt vis. Jag trollbinds av Karams språk och applåderar hur hon vågar leka med språk och form och verkligen inte skriver en roman enligt någon som helst regelbok. Singulariteten är en roman som dryper av känsla och liksom, verklighet? Det är en roman som känns som någonting större än bara en roman, den känns mer som en del av en människa, som någonting som funnits inuti men som vi nu också kan få en liten del av, förstå om aldrig helt så åtminstone på någon nivå. “Att läsa är som att dricka direkt ur en tårflod” skriver Aftonbladets Rasmus Landström och jag kan inte annat än nicka instämmande. Läsaren känner empati och medkänsla, och även om det här är en fantastisk, tragisk berättelse om en familj i kärnan blir den också delvis politisk i det att jag tror att många som aldrig upplevt varken krig eller flykt saknar förståelse för den förlust som människor som lämnat sitt land faktiskt upplever - och den förlust som ett krig också innebär, då allt som varit plötsligt står i spillror. Karam skildrar detta så rått och rakt och äkta att jag verkligen tror att Singulariteten kan hjälpa oss förstå.
Framförallt är ändå Singulariteten en väldigt vacker roman rent berättartekniskt - jag blir berörd och överraskad och hänförd. Stämningen på cornichen känns nästan trolsk och jag vill verkligen inte lämna mormodern och barnen i gränden. Men det gör jag ju till slut, och lämnas med en känsla av att ha läst någonting … stort.
