Recension: Under mullbärsträdet - Zhiwar Rashid
Under mullbärsträdet är Zhiwar Rashids debutroman. En roman som utforskar uppväxt, familj, kärlek, identitet och utanförskap.
“Jag rangordnade mina universitetsansökningar utifrån längsta avstånd från Vårgårda. Eftersom det inte fanns någon socionomutbildning i Luleå fick det bli Östersund.”
Azad flyttar så långt ifrån Vårgårda han kan, så långt ifrån sin mamma han kan, så långt ifrån sig själv han kan. I och med flytten till Östersund börjar sökandet efter en berättelse, mammans berättelse, hans berättelse. I Under mullbärsträdet flätas en mors och en sons uppväxtberättelser samman. Hur mamman växer upp, flyr från Halabja till Bnko. Hur sonen växer upp, flyr från Vårgårda till Östersund.
“Detta är mitt folk. Jag hade kunnat bo i detta land som verkar dela in sin historia utifrån sina krig, revolutioner och tragedier. Dessa människor är mina förfäder, barnen är mina kusiner, ryttarna mina farbröder, den äldre tanten med sländan min farmor och den unge peshmergan med yllemössa min pappa.”
När Azad flyttar förändras relationen till mamman. Han möter den kurdiska kulturen i Östersund, maten, dansen, historien. Han söker svar hos mamman. Hon börjar berätta om tiden i Kurdistan då hon var gravid med sonen.
Azad skriver ner mammans berättelser som bildar en metaberättelse genom romanen. Det väcker frågor om berättandet, vem som kan berätta någons historia, vem som får berätta någons historia, vem som har rätt att berätta någons historia.
“Kanske måste din mamma få berätta sin egen berättelse först.”
Under mullbärsträdet är en berättelse om en mamma och en son, men också om ett vi och ett dem; om invandrarna och svenskarna; om kvinnorna och männen; om berättaren och lyssnarna. Romanen skildrar identitetssökande och uppväxtens ambivalens. Ibland slår gnistor av ilska och frustration hos huvudkaraktären, så att även läsaren bränner sig på sidorna. Däremot uppnår Under mullbärsträdet inte alltid sin potential. En typisk av- och på-relation, det stormar mellan karaktärerna men vinden når inte fram till läsaren. Det stoff som håller kvar läsaren finns någon annanstans. Jag vill veta mer om Azad, mer om mamman, mer om relationen dem emellan, mer av det som faktiskt gör romanen.
Rashid berättar en viktig och stark historia som tyvärr hämmas en aning av språket. Stundvis låts ramberättelsens språk fyllas med onödiga språkliga utfyllnader, liknelser som gör att texten blir aningen stolpig. Azad ”vaknar hastigt som ur en mardröm” av dammsugaren, beskriver hur ord ”halkar ur honom som en våt tvål” och liknar hur väggklockans tickande och mammans andning för tillbaka honom till verkligheten med ”att trycka på play efter en pausad film”. Men, detta är Azads inre tankar, det är huvudkaraktärens sätt att tänka och handlar inte nödvändigtvis om Rashids sätt att skriva. För det är i berättelsen som finns i berättelsen, mammans berättelse som Azad skriver ner, som språket får blomstra. Här skrivs texten med de ord som är nödvändiga, inte mer än så. Det är i dessa delar, när vi tas med till skuggan under Mullbärsträdet, som Rashids författarhantverk verkligen får synas. Tyvärr är detta en förhållandevis liten del av romanen. Jag avslutar Under mullbärsträdet med en önskan om mindre ungdomskärlek, fylla och liknelser, och mer av berättelsen i berättelsen, om världens vackraste by, om modern och om kvinnorna vid hennes sida.
