Sofia Tervonen skriver om att krigets närvaro påverkar oss alla. Om sin morfar som tvingades fly som barn och om de oskyldiga som tvingas ta smällen.
De låga rösterna från morgonstudion fyller mitt vardagsrum medan jag själv ligger med täcket uppe till nästippen. Så här har det varit i sex dagars tid och så här lär det nog förbli ett tag till. Världen står i lågor, människor är på flykt. Pandemin gick mot sitt slut och några dagar senare höjde Putin sina vapen och stormade ett oskyldigt land. Det är inte synd om mig, jag ligger ändå här i min varma säng. Jag ska till min föreläsning snart, träffa mina vänner och låta vardagen sluka mig. Men jag kan inte sluta tänka, sluta känna en enorm skuld för just det, att jag kan låta mig själv försvinna in i vardagen. En lyx jag vet att folket i Ukraina inte har just nu. Jag undrar över hur länge denna lyx kommer att vara. När blir en del av deras verklighet min egna. Just det, när. Inte om. För det är troligen inte en fråga om det sker utan en fråga om när. Krigets närvaro ligger redan i luften och det kommer påverka mig, dig, oss alla, på ett eller annat sätt. Man kan inte bara blunda, det går inte.
Känner en enorm sorg och förtvivlan. Jag påminns om min morfar som fick fly sitt land som barn på grund av en ytterligare galen diktator från det stora grannlandet i öst. Undra vad han känner nu, känner han samma rädsla som mig? När ska historian sluta upprepa sig eller är den dömd till att för alltid göra det? En fråga jag inte kan sluta grubbla över. Ett krig har få vinnare, om ens några. Oskyldiga får ta smällen och de maktgalna ledarna har deras blod på sina händer.
Jag ligger här bekvämt i min mjuka säng, men det är inte en självklarhet. Måste nog börja påminna mig själv om det mer. Beväpnade konflikter är inget nytt, de sker i skrivandes stund på olika platser i världen. Men det är lätt att ta saker för givet och snegla bort när ett krig pågår långt ifrån sitt eget lands gränser. Kanske är det mänskligt att närhetsprincipen har en påverkan, men jag skäms ändå.
Nu kanske detta låter ytterst pessimistiskt men jag tror det är viktigt att understryka allvaret. En ny era är här, en era där vår frihet och demokrati prövas av ett krig och en diktator nära oss. Men jag tror och hoppas, från botten av mitt hjärta, att kärlek och medmänsklighet alltid vinner. Något Putin saknar och det kommer förhoppningsvis att bli hans fall.
