Som barn trodde hon att krig ser ut som i Bröderna Lejonhjärta. Louise Buenafe Mistén skriver om kriget i Ukraina, om flyktingarna, familjer som splittras och vinnarna som inte behöver sätta en fot på ett slagfält.
Det finns något strategiskt och beräknande över att skjuta människor som just kommit ut ur en drygt två år lång karantän. Att dessutom stänga ner deras kommunikationsmöjligheter är, enligt mig, en helt egen nivå av sadism och terror.
Kanske ter det sig annorlunda för att det är så nära – både i tid och rum. För att det från Malmö är närmare till Kiev än till Treriksröset. För att stridsplanen skulle kunna vara här på någon timme. Och för att de bombade gatorna och bostadsområdena som flimrar förbi på skärmarna är så lika mina egna kvarter.
Som barn trodde jag länge att kriget ser ut som i Bröderna Lejonhjärta. Att de kommer från varsin sida av grässlätterna, ridande i bredd. På en gemensamt avtalad dag. Med tiden har den inre bilden av krigshärjade platser tagit formen av arida samhällen utslängda i någon stenöken. Dammet yr och solen gassar. Och så är det säkert – i många fall. Kanske så ofta att jag blivit blind för det. Vant mig.
Det nyligen uppblossade kriget ställer nämligen min egen bild av väpnad konflikt – och hur jag bör reagera inför den – på ända. Jag kan exempelvis inte minnas att de stora klungorna av flyktingar från Syrien eller Libanon också fick fri lejd över Öresundsbron. Men trots att konflikten varken är ny eller oväntad är Ukraina ett akut blödande sår som kräver civila offer på båda sidor skyttegravarna. Och det finns alltför många sorters offer. I takt med att striderna intensifieras kommer minoritetsgrupper och oliktänkande att utsättas för än större förtryck än tidigare. Vid gränserna slits familjer itu: Kvinnor och barn lämnar landet, medan samtliga män är inkallade.
Jag läser att upp emot 3 miljoner ukrainare beräknas fly, och kan bara tänka på att det bor drygt 43 miljoner i hela Ukraina. Vart ska alla de ta vägen? Jag har inte heller sett någon motsvarande siffra för öppet regimkritiska ryssar. Kan de ens fly, eller skulle det ses som landsförräderi?
Detta är en meningslös makthandling med endast ett fåtal vinnare – som inte ens behöver sätta sin fot på själva slagfältet.
