Recension: Ett bloss för Bodil Malmsten - Ellen Sundberg
Omslag: Stefania Malmsten
Karin Swahn har recenserat Ellen Sundbergs album Ett bloss för Bodil Malmsten och önskar att Bodil själv hade kunnat komma tillbaka.
Det är skönt att höra musik som har texten i fokus, det är min första tanke när jag lyssnar på Ellen Sundbergs nya album Ett bloss för Bodil Malmsten. Hon sjunger raderna rakt med lagom heshet, så som jag tänker att Bodils texter måste läsas. Floskler får inte plats, bara det ärliga enkla småortslivet i sin egen vackra prakt.
Bodil Malmsten är en sådan poet som hjälpt mig genom svåra tider, och det är fint att höra Ellens musikaliska tolkningar som ger dikternas rader nya nyanser. Ellens urval och ordning gör dem till också en lång berättelse där bland annat döden återkommer i låt efter låt. I mitt favoritspår Ett bloss för moster Lillie sjunger hon: ”Vi som lever är bara döda på semester, bara nån sorts sommargäster, så ta ett bloss för moster Lillie, ett halsbloss och ett glas rött”. Det är befriande att höra rader om förlust i dur. Ellen lyckas fånga den blandade känslan av melankoli när man firar livet mitt i sorgen. I den nära tolv minuter långa Döden 1986 lyckas hon också musikaliskt fånga hur livet maler på med en rad olika ögonblicksbilder som obarmhärtigt radas upp utan några längre pauser – halva skörden förloras, någon blir full på maskrosvin, Olof Palme är mördad och ovanför 81:an tindrar byn.
Ellen använder musiken som ett medium för att lyfta dikternas känslomässiga stämning, snarare än tvärtom. Den varsamma hanteringen av Bodils verk blir extra fin när man vet Bodil och Ellen kommer från samma lilla norrländska by Bjärme, och därför kände varandra när Bodil levde. Bodil ska själv ha sagt att Bjärme är så vackert ”att någon måste förvalta det sköna och sprida det, och det uppdraget har Ellen och jag fått av en högre makt.” Jag tänker att ljudlandskapen som instrumenten skapar i lagom tempo liksom härmar de jämtländska landskapen på något sätt.
Sammanfattat är det alltså en rakt igenom trevlig lyssning för den som är trött på effektiva poplåtar och istället vill ha musik att lyssna på när man vill ha sällskap i livets grå stunder. Albumet avslutas med en nästan euforisk låt där Bodil själv hörs med de hjärtskärande raderna: Kom tillbaka, kom tillbaks. Jag önskar att Bodil hade kunnat komma tillbaka, men en nytolkning får duga gott.
